Lider av sömnbrist

Sovit tungt och länge. Märkligt. Men vid frukosten gjorde jag upptäckten: Jag hade av misstag tagit dubbel dos av sömnmedicinen, vilket gav mig hela sju timmars sömn, vilket är cirka tre timmar fler än vad jag sover i vanliga fall. Satan så pigg i skallen jag är. Egentligen borde jag få sova sju-åtta timmar varje natt, då skulle jag orka med mer under dagtid och slippa bli stående och tyst när stress/stroke hjärnan slår till och drar ur proppen.

Jag har tidigare berättat om min förstörda sömn och hur detta började när jag ännu var en valp. Som det ADHD-barn jag var, så var jag rysligt hyperaktiv och låg där under täcket och ryckte med armar och ben, samtidigt som ”motorn” inne i skallen gick på högvarv. Bristen på dopamin fick min kropp att bli spänd som en fjäder och skaka som vid ett epilepsianfall. Jag lärde mig redan som fem-sexåring att det är ”farligt” att sova. Sömnlösheten som barn följde med mig in i vuxenlivet, och kunde ge konsekvenser för mina andra sjukdomar. Att sova för lite är farligt om man som jag dessutom lider av bipolär sjukdom typ 1. Sömnlösheten kan skicka en rätt upp i det blå, rakt in i ett maniskt skov.

2014-2015 märkte jag att min ADHD-medicin (Ritalin) börjat göra mig lugnare. Centralstimulerande mediciner, som det handlar om, påverkar hjärnans förmåga att öka koncentrationen och minska impulsiviteten. Medicineringen påverkar signalsubstanserna i hjärnan, i första hand dopamin och noradrenalin. Man blir helt enkelt lugnare och mer avslappnad, vilket gör att man sover bättre. Men så kan annat ske med en människa; sådant hon inte rår över.

I augusti 2015 small det till i mitt bakhuvud och jag stöp till golvet som en klubbad oxe. Jag förstod direkt att jag drabbats av en stroke. Det var en propp som farit genom bakskallen och borrat sig in i lillhjärnan. Om du får en propp eller blödning i lillhjärnan kan du få symtom som yrsel, svårigheter med att samordna rörelser, balansproblem eller ofrivilliga ögonrörelser. Dessutom sämre närminne. Och försämrad sömn. För att inte tala om den hjärntrötthet som kan slå till när jag går på fest, äter middag med vänner. Två tankar: Har jag inte drabbats av nog? Jag är tacksam för att jag trots allt lever.

För övrigt grunnar jag över två nya romanprojekt. Men det tar emot. Har jag kraften att än en gång borra mig ner i jorden och plocka upp sedan länge döda, för att ge dem kött och blod?