En mörk grop

Sover och sover. Inget friskhetstecken när det gäller mig, som i vanliga fall brukar sova, slumra max 4.5 timmar per natt. Nu sover jag åtta timmar om natten och förutom dessa blir det 3-4 timmars sömn även dagtid. Går fram genom tillvaron med en känsla av att kroppen är klädd i bly. Allt går långsamt, det tar emot att gå i trappor, upplever att jag blir än mer motorisk fumlig. Psykiskt bär jag på en likgiltighet och under detta bubblar ångesten och paniken. Jag har drabbat av en bipolär depression. Till skillnad från en ”vanlig” depression som kan ta månader, veckor på sig att utvecklas, så kan den bipolära köra igång efter några dagar, någon vecka. Jag har har aldrig vant mig vid de bipolära depressionerna, då de tycks ”ploppa” från en dag till en annan, och jag har inte aldrig lärt att handskas dem. Om man strax innan varit uppe i en hypoman eller manisk fas, vilket är vanligt, blir fallet ner i den mörka gropen riktigt högt och smärtsamt. Rent av farligt.

För första gången sedan 2012 har jag nu börjat medicineras med antidepressiv medicin. Nu är det knepigt att behandla bipolära depressioner, då antidepressiva mediciner kan leda till en manisk fas och än värre till ett blandtillstånd då det svänger häftigt mellan mani och depression. Ett plågsamt och farligt tillstånd. Det är bara att härda ut. Till slut vänder det. Fast 2012 tog det dryga sex månader.

För övrigt kan jag rekommendera min bok ”Spring Kent, spring!” där jag mer ingående berättar om BS, ADHD, paniksyndrom och självmedicinering.

BESTÄLL >>>>>