Utom min kontroll

Gillar att temperaturen fallit; att man äntligen kan ana tunna, friska vindar från fönstren som står  i korsdrag. Dessutom är det första natten på veckor som jag kunnat slå av fläktarna och slippa dess irriterande brummande. Ser fram mot hösten med den höga, klara luften och de bleka, ljusblå skyarna som ger en illusion om att himlen är oändlig. Men sanningen att säga, så är en illusion bara en falsk uppfattning av verkligheten på grund av flertydiga sinnesintryck. Kanske är en vanlig, hederlig synvilla – rent av en hallis.

Jag har ju som sagt lämnat ifrån mig mitt senaste manus; sista delen om livet i Baklandet och nu har vi kommit till nutid. Förläggaren har meddelat att han plockat fram rödpennan för att korrekturläsa min roman.

Det uppstår en tomhet när man lämnar i från sig ett manus. Jag har skrivit intensivt på denna roman i tre års tid, blivit bekant med mina karaktärer, resonerat med dem om vad som ska ske framöver. Det blir som att lämna ifrån sig ett barn – samma öppna sår, samma sorg, förtvivlan. Sedan kommer tvivlet: Håller verkligen min roman hela vägen fram till utgivningen? Vad kommer mina läsare att säga? Lägg därtill alla dessa recensenter som ska smula ner hela berättelsen.

Men jag kan inte påverka detta. Det är utom min kontroll.

För övrigt är det viktigt att vi gör så gott vi kan – även om det blir fel.