Finklädd på valdagen

Valdagen. Ska snart klä upp mig, dra på mig en fin kavaj och sätta på mig min svarta hatt för att sedan förflyta mig till den lokal där jag får lägga mina röster. Jag har under hela mitt liv sparat mina röster till valdagen. Vid ett enda val har jag förtidsröstat då jag befann mig utanför landets gränser. Det är nåt vackert över att följa strömmen av folk till vallokalen och mötas av de olika partiernas representanter som vill ge en sina valsedlar. Jag brukar ta emot från alla. Utom från SD.

Redan som barn lärde jag mig att se valdagen som en högtidsdag. Pappa var tidigt uppe och när vi andra vaknade till liv kunde han sitta vid köksbordet och dricka kaffe på fat – uppklädd i gabardinbyxor, vitskjorta, slips och med kavajen knäppt. Han brukade trampa otåligt med skorna mot golvet, trots att klockan bara var några minuter över sju och att vallokalen i Lycksele inte öppnade förrän mitt på dagen (på den tiden). Efter frukosten så skulle vi ungar tvätta av oss och dra på oss prydliga, rena kläder.

Under färden längs den gropiga, smala grusvägen till Lycksele brukade pappa vissla.

Det var på den tiden då värdegrunden var orubblig och att tillhörigheten till ett parti skapade en varm, snudd på religiös känsla. För pappa och hans skogsarbetarkompisar var det inte ens lönt att diskutera vilket parti som var det rätta. Pappa påstod att han blivit socialdemokrat redan i barndomen – men så började han också i timmerskogen i en ålder av tolv år. Det var en vinter då snödjupet var 140 centimeter och pappa var 130 centimeter lång (kort). De övriga huggarna satte en röd luva på hans huvud så att de inte skulle fälla ihjäl honom. Det var tidigt 40-tal. Fascismen växte sig allt starke i Europa, samtidigt som arbetarrörelsen i Sverige började ta för sig och ställa rimliga lönekrav.

Återigen ser hur den bruna sörjan av åsikter sprider ut sig. Det som aldrig mer skulle kunna hända, kan mycket väl hända igen.

För övrigt dröjer hösten.