Störst av dem alla

Vi har alla våra husgudar. Mina är gudar stod för nyskapandet, som lekte med instrumenten som om de hade förlägna lemmar och att de vara överlägsna rent musikaliskt alla världens bluesband. Min ADHD-hjärna somnar av treackordsmusik, blir uttråkad, försvinner. Istället väljer jag att glida fram på en vibrerande ljudmatta, där det till slut växer fram något vackert. Många av progressiva band (Obs ett G som inte ska förväxlas med den svenska proggmusiken med två G G). Till de progressiva banden under 70-80-talen brukas räknas Camel, YES, Pink Floyd, King Crimson, Gentle Giant, Supertramp, Marillion, Sparks, Alan Person, Klatuu, Talking Head, Kate Bush, Björk, Kaipa – men störst av dem alla är: Genesis.

Genesis bildades 1967 på elitinternatskolan Chartrehous i England. Den som skapade gruppen var ikonen Perter Gabriel, som redan då lade beslag på att vara leadsinger. Efter första skivan kom Steve Hackett (gitarr) och Phil Collins in på trummor. Under årens lopp föll den ena efter den andra medlem av och till slut kom plattan ”And Then There Were Three” (1978) och då var bara Collins, Tony Banks och Mike Rutherford kvar – ändå är detta deras vackraste platta.

Nu sökte sig Collin ut i solokarriär och det blev ju en succe. ”In the air to night”

Collins lär ha sålt 200 miljoner skivor. Sanslöst, hälften med gruppen Genesis, hälften som soloartist. Det är bara tre artister som klarat vad och det Paul McCartney, Michael Jackson – och så Phil Collins förstås