Ställ in dig i kö

När ett av Gammfolket som kastar in handduken och lämnar oss, desto längre fram i kön hamnar vi andra. Det finns ingen chans att vända och försöka fly, då platsen i kön är given och bokad redan i tidernas tideräkning av ett väsen som är större än oss själva.

läsare

Däremot överlever tingen oss alla. Tingen ska delas mellan de överlevande och leva en generation till. En rubnak och en hygglig skottkärra kan stå och vakta i flera år.

I går somnade min farbror Torsten Ålstig in i en ålder av 92 år. Han somnade i på då sitt trygghetsboende i centrala Lyckele, där han bott ett antal år.

Jag backar bandet. Under ett drygt år under 70-talat bodde jag hos Torsten och Faster Inger. Mor och far menade att det skulle bli tok för långt pojken att dagligen åka tre timmar med bussen – så de hyrde helt sonika Pojken som omöjligt kunde sista still, som ständig sprang och som omöjligt kunde knipa käft. Pappa hyste ett visst hopp om att hans storasyster Inger skulle ge mig i duvning och så sätt tvinga in mig i fållan ed de andre djuren.

Det var en vild tid. Drack mer mellanöl och skolkade mer än jag idkade skolarbete. Jag var som en utsläppt ko på vårbete. Men så fick jag för mig att skulle börja löpträna igen och genast infann sig lugnet. Jag fick med mig lillkusinen till Helunda IF och fick träffa tränaren Georg. Ju mer jag tränade desto bättre gick det för mig i skolan. Den eviga motorn min skalle upphörde när jag spring längs terrängspåren. Med tiden blev jag en av de bästa löparna.

Utan sammanhang är vi blott ett irrbloss i tillvaron.

Vila i frid Torsten, du betydde mycket för mig,