Jag faller

Jag skriver här på bloggen i vågor, till och från, intensivt eller inte alls. Har varit upptagen av de knäppa saker som drabbar mig. Ibland känns det som om jag ska betala igen – trots att jag är oskyldig. Skräms av att jag i tid och otid faller. Hittills har jag knäckt tre revben, haft sönder nåt i knäet, fått skrapsår på benen och händerna. Läkarna ruskar sina huvuden. Detta förstår de sig inte på.

Jag har blivit än mer rädd. Har slutat sova (man vet ju aldrig när jag ska falla nästa gång). Lever bakom låsta dörrar.

Ber inte om någon sympati.

För övrigt är smärtan i mitt knä inget emot den smärta som bor i min själ.