Vad är glädje

Jag och L resonerade nyligen om vad glädje är – och när jag, herre Lundholm, senast varit uppsluppen glad. Det blev till att tänka till. Märkligt, då jag i unga år varit en riktig skrattmaskin. Men det var då det.

”Men du var glad då vi tillbringade de två stipendieveckorna i Henning Mankells gård. I varje fall sa du att du kände dig lycklig.” Lena sökte efter spår i mitt uttryckslösa ansikte.

”Det skulle möjligen ha varit en kvart, tjugo minuter. Den dagen då det slutat regna.”

”Men då du förra hösten firade din 60 årsdag. Då dina vänner kom för att gratulera dig.”

”Har svårt för överraskningar, ja, du vet paket som ska öppnas samtidigt som man ska se överdrivet glad åt. Sedan, när det är mycket folk i rummen, så förlorar jag mig till tystnaden.”

”Förra veckan hörde jag dig skratta åt filmen ´Dum, dummare´.”

”Man behöver för sjutton inte vara glad för att man skrattar till åt en fånig film, eller?”

Om man som jag tycks leva under ett ständigt stresspåslag tillsammans med några rejäla skopor ångest och panik, så är det inte självklart att när lugnet faller på, att det är glädjen som som tar plats. När oron lägger sig, så byts den ut av ett kort lugn i väntan på nästa nervstorm. Då brukar jag passa på att skriva, läsa och städa. Mycket sällan brukar jag skratta till, än mindre skutta runt i glädje. Sådan blev jag efter att ha levt ett helt liv med psykisk ohälsa.

Lite glad måste jag ha varit under den gångna helgen då jag dammsugit, skurat golven och tvättat tre stora maskiner med smutstvätt. Kanske är det tingen som håller en vid liv; som tvingar en att hålla sig upprätt och inte ge tusan i allt. Rena kläder kommer jag att ha nytta av; liksom skinande golv och diskhon tömd.

Jo, jag ska erkänna. Jag känner jag mig lite glad över att ha skrivit klar min femte roman; ”Män som spelar schack”. Alltid något.

För övrigt ska denna dag åka och köpa ett par semlor till Lillans besök i morgon, Jäklar, här sitter jag och känner mig glad. Rent av.