Rätten att slippa panik

Tänk dig: Du ligger plant på rygg; kropp och huvud är fastspända. Sedan förs du in i ett trångt utrymme med metallstycken ett par centimeter från ansikte och huvud. Låter som en tortyrmetod från trettioåriga kriget?

I går gjorde jag mitt livs första magnetkameraundersökning. En viktig undersökning där man i detalj kan se vad som rör sig hjärnan. I mitt fall för att utröna vad som kan ha orsakat mina fallolyckor förra hösten. En hypotes är att jag drabbats av parkinsons sjukdom. Nåt jag inte själv tror på. Gissar att det har att göra med bristande koncentration på grund av usel sömn och min ADHD.

I vilket fall som helst så är en magnetkameraundersökning inget för den som har fallenhet för panik. Något som jag verkligen varit utsatt för under hela mitt liv och som tidigt gav mig diagnosen paniksyndrom. Kort handlar det om flertalet återkommande och helt oväntade panikattacker – då man förlorar kontroll och förnuft och tror att man ska dö.

Som tur är har jag både talets gåva och kunskaper om mina sjukdomar (är utbildad sjuksköterska). Om jag inte haft det – då hade jag väl skrikit mig till döds inne ”metalltunnan”. Men det krävs både kraft och ett visst mått av pedagogik för att med den diagnosen gå helskinnad genom vårdapparaten. Med all säkerhet har jag med året blivit sedd som en störande och bråksjuk patient. Men jag ville ju göra undersökningen; ville ju veta vad som felas mig. Så jag började ringa ett par veckor innan undersökningen, talade med folk som lovade att ringa upp men som inte gjorde det. Jag skrev brev via ”Mina vårdkontakter” utan att få svar. Bestämde mig att komma i god tid till undersökningen för att hinna jaga ifatt någon läkare som kunde ordna en premedicinering – med andra ord ge mig nåt lugnande före behandlingen.

Mina argument var: Har en sjukdomsdiagnos (dessutom flera andra) – men har en beprövad medicinering när jag tvingas ner på rygg och känner mig instängd. Den kom min tandläkare på då jag inte fixade att ligga ner i hans stol. Han gav mig en hög dos lugnande (stesolid). Först då kunde han laga mina tänder. Jag föreslog till läkarna att ge mig samma medicin och dos inför undersökningen med magnetkameran. Det tog två timmar av oroligt väntande innan en trevlig och förstående sjuksköterska dök upp. Hon lyssnade och förstod. Jag väntade igen, med en känsla av skam, som om jag vore en pundare på jakt efter en kick. Med andan i halsen återvände jag till undersökningen – nu med några piller i handen. Jag blev snabbt lugnare.

Hur det gick? Trots att jag var rejält dimmig, så var det fruktansvärt jobbigt att ligga fastspänd i 40 minuter. Men det gick. Hade jag inte haft de kunskaper jag har eller viljan att klara av undersökningen, så hade jag nog återvänt hem. Utan undersökning. Under hela mitt liv har jag om och om igen, till leda, fått berätta om min psykiska ohälsa, fått bråka och tjafsa om mina rättigheter, ibland utan att bli tagen på allvar. Nu när jag håller på att bli gammal, så finns inte samma ork att ta strid. Kryper allt oftare undan och kniper käft – likt det sårade djurets strategi. Tyvärr gäller det många som lider av psykisk ohälsa. Man blir allt tystare med åren. De somatiska sjukdomarna får vara, vilket leder till att man inte behandlas på rätt sätt, vilket i sin tur kan leda till en förtidig död.

Suck.

I övrigt så går livet vidare. Med eller utan magnetkameror.