200 kilo böcker

Om en timme eller två anländer en lastbil med nästan 200 kilo böcker. Den är klar nu. Min roman som jag fått slita så ont med, men som i slutänden blev riktigt bra – min alldeles egen roman ”Män som spelar schack”. Karlsson och Ante, som är starka och schackspelande män, ska bära dessa 200 kilo böcker uppför trapporna och in i min lya. De är snälla pojkar.

Orkade inte sitta kvar hela tiden under gårdagens bokcirkel. Var tung i skallen, mådde illa och så hade jag inte orkat läsa den aktuella romanen. Hängde inte med. Gick hem och åt en Piggelin.

Fokus. Spika fast blicken vid horisonten och stå kvar till dess det skymmer. Jag borde göra det. Fokusera på livet och utmana rädslan. Det börjar ju så sakta att gå upp för mig vad jag råkat ut för; att jag drabbats av en obotlig sjukdom där jag bit för bit förlorar kontrollen över min egen kropp. En dag ska jag få ett stenansikte. Jag kommer omöjligt att kunna le, och som råga på det försvinner rösten och jag får allt svårare att svälja. Är jag en dystergök? för pessimistisk? Eller vet jag för mycket?

Det är lätt att förlora modet. För att återfå modet krävs det en hel mod. Mod behöver man för att besegra rädslan. I grund och botten är rädsla en bön på hjälp. Och värst av allt: Kärlek och rädsla kan omöjligt upplevas samtidigt.

För övrigt ska man inte ta sig själv på för stort allvar. Då skrattar alla åt dig.