Hopplöst underläge

Kåserade igår om mina inlandsmän inför ett 30-tal åhörare. Det gick bra. 45 minuters oavbrutet pratande, än ett skämt, än djupaste allvar. Har på sistone blivit så känslosam. Får fort tårar i ögonen, snörvlar, hulkar till. Kan beskriva det som om jag halvgråter några sekunder och sedan blir normal. Det har säkert med min Parkinson och dess medicinering att göra. Nu väntar fyra föreställningar fyra dar i rad i Skellefteå, med start kommande måndag. Kan bli tufft. Och roligt.

Från boksläppet.

Somnade vid 21-tiden, vaknade 01.00, somnade om vid tretiden och vaknade en timme senare. Sorterat papper, lagt dem i plastfickor. En hel del som har med Ester-romanen att göra, andra som rör försäljning av böcker och PR vid mina föreläsningar. Åker till Skellefteå i helgen och blir borta en vecka.

I går hade jag besök av två unga lägenhetsbytare. De med sin 2:a på 43 kvm, jag med min 3:a på 77 kvm. Kommer mig ju knappt in i en sån liten lägenhet – utan prylar. Var ska jag hålla till och skriva? Bredvid teven? Tror inte att det blir av; de var måttligt förtjusta i min lägenhet med sina drygt 13-15 år gamla, flagnande tapeter. Orkar ju inte vara aktiv längre, orkar inte leka försäljare. Orkar inte lära mig mer.

Om ett par timmar ska jag göra mitt årliga besök hos min tandläkare. Huvvaligen! Avskyr att ligga upp och ner; att befinna mig i detta hopplösa underläge medan någon borrar i mina tänder. Men jag måste ju. Parkinsonmedicinen gör munnen torr och då blir det hål i tänderna.