Farliga bakåtpassningar

Packandet i flyttlådorna har gått i stå. Bara att frakta 400-500 böcker till soptippen eller Pingstkyrkans secondhandbutik, känns oöverstigligt. Själv orkar jag inte bära denna enorma mängd med tunga böcker nerför trapporna. Har blivit beroende av hjälp. Det är ingen rolig känsla. Dels handlar det om kontrollförlust, dels skammen över att ständigt be andra om hjälp. Särskilt när jag genom hela mitt liv varit en Bror Duktig, en som ”kan själv”.

Jobbat med två kortare texter vid sidan av romanen av Ester. Nu är de klara och skickade till köparna. En text om poeten Helmer Grundström, en krönika om klimatkrisen till Lokaltidningen. Det tar tid att tvätta mina texter, att upptäcka alla småfel som smugit sig in på grund av min dyslexi. Min hjärna sätter dit ord som inte finns, som inte syns, tomrum i texten som måste lusläsas för att avslöja det skojeri som min hjärna håller på med. Likadant är det med dessa bloggtexter. Jag måste läsa dem minst fem-sex gånger för att orden ska finnas där på riktigt, ändå finns det säkert kvar ett och annat tomrum; där fattas som, och, att, och en del ändelser, eller så finns det omkastade bokstäver inne i orden. Skickligt dolda. En annan märklighet med dyslexin är att jag ständigt stavar vissa ord fel – och jag stavar dem fel på exakt samma sätt, gång på gång.

Ibland tycks det vara så att jag finns genom mina minnen; att min livshistoria ständig skrivs om (ungefär som när jag rättar småfelen i mina texter). Mina minnen redigeras, filas till, allt medan tiden går. Livshistorien anpassas till den nuvarande livssituationen. Allt för att jag ska kunna dra nytta av det jag lärt mig under resans gång. En anpassning för att klara av framtiden. Faktiska minnen blandas med dagdrömmar, fantasier som omger mitt författande. Ibland blir det oreda i skallen. Särskilt då minnen blandas med skam. Vad har jag gjort och inte gjort. Jag rycker i mina minnen, men för var gång jag lyfter upp ett av dem så förändras de en aning. Drar jag för ofta i något av dem, kommer det att med tiden bli oigenkännligt.

För övrigt kan det bli riktigt rörigt om vi blandar in nostalgi i våra försök att minnas vad som hänt. Dessa bitterljuva känslor kan skymma sikten för vad vad som egentligen hände. Då kan tillbakablickarna bli skadliga. Ungefär som att slå en felaktig bakåtpassning i en VM-final i fotboll.

© Kent Lundholm