Storfögla i Baklandet

Beroende på när snön föll och lade sig djup över markerna, satte mor fram fågelbordet. En vacker betraktelse som placerades ett tjugotal meter från köksfönstret. Mängder av olika frösorter ströddes ut i och kring det lilla rödmålade minihuset som stod på själva fågelbordet. Under bordet dinglade en rejäl bit grissvål och ett par bollar av fett, som var uppskattade de små pippifåglarna under de riktigt kalla perioderna. Där samlades gulsparvar, talgoxar, domherrar. Kanske även Köttpet ´n å Tjälatjompen … Det var underhållande att sitta vid köksbordet och doppa limpa i varm choklad, medan ögonen följde de tjugotal småfåglar som trängdes på bordet.

2000skata10-1600x1066
Skata, en av Storfögla i Baklandet. Sjira på dialekt eller Pic Pica på latin.

Plötsligt lyfte alla småfåglarna och försvann. Sekunderna efteråt slog sig Köksiken (lavskrika), Sjira (skata) eller rent av Spänningen (nån typ av hök, vråk) ner på  minihusets tak. Hela fågelbordet skakade till och vickade i sidled av fågelns tyngd. Mor blev skogstokig och sprang genast ut och viftade med armarna, för att skrämma bort storfögeln som tog mat från de arma talgoxarna. En procedur hon tvingades göra ett tiotal gånger per dag. Det hjälpte inte att säga till henne: Mor, låt naturen sköta sig själv. Även storfögla måste ju få sig nån mat.

weapon-1038954_960_720
Far sköt skarp mot Storfögla.

Far körde med hårdare tag. Han brukade bränna av ett eller flera skott mot Köksiken eller Sjira, vilket endast ledde till stora hål i fågelbordet. Ett år sköt han av den bärande stören på vilket bordet balanserade på. Han sköt även bort stora stycken på lagårdsknuten i sin jakt på Storfögla. Men någon fågel sköt han aldrig, vad jag minns. Vissa dagar tröttnade även småfåglarna på mors skrikande och fars skjutande, och undvek fågelbordet som då fick stå tomt. Så går det om man stör naturen och sätter sig över dess lagar, försökte jag säga. Nästa dag var cirkusen kring fågelbordet igång igen.

Är inne på tredje vändan av romanen om Ester Duva Nilsson. Just det, hon som fick ett fögelnamn. Det tar tid att gräva sig ner i sitt eget språk och jaga de felaktigheter som smugit sig in mellan och inne i orden. Själva storyn börjar bli färdig. Nu, i tredje versionen, har jag tonat ner gestaltningen av Ester och gjort henne mer som en ”vanlig männisch”. I första versionen var hon snudd på en superhjälte i ett seriemagasin. Det som är problematiskt är avsnitten mellan de fakta jag har och de avsnitt då jag måste gissa mig till vad som egentligen hände. Jag brukar viska ut i tomma luften: ”Ester, berätta vad du gjorde, vad du sa? Berätta!” Ta mig tusan … Direkt dyker det upp inre bilder av landskap och människor. Märkligt.

melody-161486_960_720
Männen i Baklandet visslade bort oron.

För övrigt minns jag när pappa och farbröderna satt på farstubron diskuterade nåt aktuellt ämne. Som dagens slåtterarbete. När det blev för känsligt, när ilska och glädje blev för starka, brukade de börja att vissla. Eller blister som vi sa. Männen blistrade på varsin melodi. Ovanför pappas huvud svävade en melodi som påminde om ett finvädersmoln på en djupblå himmel. Nu är de alla borta. Dock ej glömda.

 

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>