Mitt lilla kaos

Ofta har jag sett mitt arbetsrum som ett reservat för mina drömmar och fantasier. Men numera har det förvandlats till smärre kaos. Golvet är belamrat med flyttkartonger, stora papperspåsar och små högar av ting som jag måste kryssa mig fram mellan. Kaos har visst att göra med oförutsägbarhet. Men det finns värre kaos än mitt arbetsrum – jag lovar!

På sistone har jag funderat över hur jag ska hålla hoppet vid liv – både i det lilla och i det stora. När man drabbas av en personlig kris, som en sjukdom, är det lättare att känna förtvivlan än hopp. Men genom att känna tillit och förtröstan så återvänder krafterna.

Hur vi än vrider och vänder på våra egna problem, så är och förblir klimatkrisen vår tids stora ödesfråga. Märkligt nog så har den blivit en vattendelare som placerat oss i olika läger, då frågeställningen blivit till ett antingen eller; ett svart eller vitt. Ibland känns det som om det står mellan viljan att känna framtidstro eller att blunda och förneka det mest uppenbara. Bygger vi ett nytt Babels torn?

storm-3263218_960_720

Visserligen kan vi som individer göra mycket för en bättre miljö, men för att förhindra en väntande katastrof krävs det gemensamma, samarbetande krafter. När ska vi få tid med det? Ja, säg det … Där har vi nästa problem. Vi lever i en tid då vi i alla stycken ska överprestera så in i bomben, att vi går in i väggen och står där… utbrända. Allt oftare vänder vi blicken in mot oss själva. Vi tyr oss inte längre till flocken, utan vi jagar hellre på egen hand. Ibland känns det som om hoppet blivit restnoterat och glömt i en mörk lagerlokal. Då bleknar även klimatkrisen och blir till en i mängden av dussinfrågor. Då vi i själva verket borde mobilisera våra gemensamma krafter för att stärka viljan att (över)leva.

Det varnas för kris på en mängd områden – så ofta att själva ordet drabbats av inflation. Det är kris i skolan, ekonomin och sjukvården. Vi har blivit lomhörda och närsynta i livets landskap.

flower-887443_960_720

 

Vi håller på att förlora framtidstron. Konsekvenserna av en klimatkatastrof är ju så ofattbara.

Stigfinnaren Greta Thunberg har fått upp ögonen på många av oss. Men Greta tvingas leva sitt unga liv under ständiga dödshot. Det är helt sanslöst vilka konspirationsteorier som sprids om henne. Det handlar om ett organiserat hat som på sikt ska göra oss till en samling tjurskalliga gnällspikar.

Hur undviker vi att drabbas av uppgivenhet? Det finns ingen patentlösning, inget givet svar på den frågan. Kanske handlar det om att våga vara modiga, att försöka göra gott och på så vis hålla hoppet vid liv. Helt klart måste vi säga emot när de uppenbara stolligheterna sprids – och unisont ställa oss upp när Hatarna försöker göra narr av vårt demokratiska samhälle.

frightened-1172122_960_720

Var inte rädda, som änglarna lär säga när de visar sig för oss människor.

( Ur en krönika i Lokaltidningen)

© Kent Lundholm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>