Stora, tomma tankar

Är det så att vi alla behöver någon att se upp till, någon att beundra, för att på så sätt föra över lite av idolens positiva självkänsla? Är inte det att parasitera på andras berömmelse? Jag inbillar mig att denna form av idoldyrkan har vuxit med åren, vilket på sikt kan radera ut våra egentliga Jag.

head-196541_960_720

Nu till en märklig berättelse. Tro den eller …

I en av landets större städer levde för ett tjugotal år sedan en filosof som samlade en stor skara beundrare kring sig. Denne filosof var en ”Stortänkare” vars skrivna alster lär ha varit något utöver det vanliga; det var helt enkelt ett geni som på ett nytt, fantastiskt sätt kunde förklara allt från meningen med livet till alltets ursprung och undergång. Var gång en av hans små, tunna skrifter gavs ut, så samlades lärjungarna för att i veckor, månader försöka förstå dess inneboende mening. Folk gav upp familjer och jobb, för att försöka sig förstå vad den Store Filosofen ville ha sagt.

sunset-3156176_960_720

Själv blev Filosofen allt mer tystlåten och inbunden och blev allt längre mellan hans skrifter och uttalanden. Han verkade dessutom likgiltig över den lavin han satt igång med sina skrifter. Det blev med tiden svårt att förstå något alls av det han skrev; texterna blev osammanhängande, stickspåren allt fler. Dessutom hade hans språk blivit förflackat, svårtytt, med mängder med stav- och grammatiska fel. Men lärjungarna gav sig inte, utan räknade snart ut att klokskapen fanns i undertexten, mellan raderna. Så var det! Allt stod klart. Ännu en klokskap sagt och skrivet av Filosofen, vilket fick efterföljarna att ana att de fick vara med om något helt fantastiskt; något som skulle vända upp och ner på alla begrepp.

Sista månaderna som Filosofen var vid liv, ett par månader sedan hans senaste skrift som fått titeln: ”Och och också”, så blev han helt  stum och satt bara och stirrade tomt in i väggen. Det är klart, med all den visdom han besatt, så blev alla ord tomma. Han hade nått vägs ände. Han var mättad av all sin kunskap. Så dog filosofen. Han var inte lastgammal, i 55-års åldern. Det var då som  lärjungarna bestämde sig att sammanställa en populärvetenskaplig skrift av det Filosofen sagt och skrivit de senaste åren. Det var deras plikt att på så sätt nå ut till massorna med all denna klokskap.

Nu kommer del två av denna korta berättelse om vad dyrkande av idoler kan leda till. Den är berättades av min polare som vid den tiden verkade som obducent och rättsläkare. Läkarna upptäckte att filosofens främre delen av hjärnan skrumpnat ihop. Där var tomt. Ett stort hål. De slog fast att patienten med all sannolikhet inte kunnat tänka en enda logisk tanke det senaste året. Filosofen led av den dödliga Pics sjukdom; en mycket svår demenssjukdom som slår till mot frontalloberna.

playmobil-226300_960_720

Vad som hände med sällskapet som omgav Filosofen förtäljer inte historien, inte heller om det har publicerats någon populärvetenskaplig skrift om de tankar som Filosofen gett uttryck för i tal och skrift. Somliga kallar detta för en skröna, somliga menar att berättelsen kan vara sedelärande. Vad vet jag? Fick höra den för ett tiotal år sedan av en polare som onekligen är mycket insatt i det medicinska och som svär att historien är sann.

bodybuilder-1299255_960_720

För övrigt arbetade jag en gång som sköterska på en låst avdelning med våldsamma dementa män. Ett av nattpassen jobbade jag ihop med två småväxta kvinnor, varav en var i pensionsåldern. Detta går åt fanders, tänkte jag fördomsfullt. Det var liv och röj mest hela natten. Jag var helt slut fram mot tresnåret på natten. Då jäklar hände det. I köket slet en jättelik karl på si så där två meter, en före detta skogshuggare, loss kylskåpet ur väggen och bar det på raka armar mot oss i personalen.

Jag försökte köra den tuffa stilen och skrek för full hals att han genast skulle ställa ner kylskåpet. Då hånskrattade den urstarke gubben, som tydligen såg en djävul i mig och tänkte förvandla mig till en blöt fläck på golvet. Då kliver den rutinerade, spensliga äldre kvinnliga kollegan fram. ”Men Frans, att du jer sä stark. Harrligen så imponerad jag blir!” sa hon och fnittrade flickaktigt.

”Orka du till å med ställ ner kylskåpet utan att hä gå sönder?” Kvinnan gick leende fram denne Goliat.

”Jomenvisst”, svarade den leende, demente jättemannen och ställde kylskåpet framför hennes fötter. En gåva till den vackra kvinnan. ”Men nu ska du få en kram”, sa hon. Gubben sken som en sol. Minns så klart när de gick hand i hand längs korridoren, mot den sal där han bodde och nu skulle sova lugnt resten av natten. Är det detta som folk brukar kalla för kvinnlig list? I varje fall vittnade det om god människokännedom. Själv slutade jag med omedelbar verkan på den avdelningen. Feg som jag var.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>