Alltid tillsammans

Det lackar mot jul. Redan idag ska jag och min dotter Hanna fira lilla Julafton här på Backenvägen. Det blir vår enda chans att träffas under juletid, då hon jobbar och jag befinner mig i Skellefteå. Så redan denna dag skall årets första jultallrik intagas med skinka, gravad lax, aladåb, prinskorv med mera. Sen delar tomten ut julklappar till alla snälla barn.

På söndag blir det lilla Julafton nummer två, som firas i Skellefteå med L:s son och fästmö som är bortresta över storhelgen. Då blir det mer klappar och skoj. Tredje gången gillt blir det på riktiga Julafton. Då är vi tre ärrade kämpar kvar, då vi firar julen på riktigt.

Det verkar vara slut på de stora släktkalasens tidevarv. I min barndom så fylldes stugorna till bristningsgränsen alla tre juldagarna. Alla gjorde så gott de kunde för att äta varandra ur huset. Det var gigantiska julbord som dignade av hemlagad mat, berg av julklappar – och alla var där och några till. Ingen skulle bli sittande ensam. Men i och med att vi numera börjat skilja oss så in i bomben, så splittras släkterna, vänner byter sida och barnen får knata mellan ett par tre julfiranden under en och samma dag. Farsan och morsan på olika adresser, jobbiga plastmammor och plastpappor och gammelmormor som kör sitt alldeles egna kalas. Alla var för sig, aldrig tillsammans.

Alltid alla tillsammans, sommar som jul. Bäckmyran på 60-talet.

Farbröder, faster, farmor, farsan. Tillsammans. Nu är alla borta.

Kusin Rikard har gett mig en fin gåva. Han har  låtit digitalisera farbror Gunhards gamla smalfilmer. I timmar kan man sitta och se hur släkten träffas vid olika tillfällen, sommar som jul, alltid tillsammans. Man skulle kunna tro att 60-talet hade kvar ena benet i storfamiljens tidevarv. Det var självklart att släkta skull träffes å umgås. Vare sig man ville eller inte. Men nog var det mycket tack vare kvinnornas insatser som dessa kalas blev av. I veckor kunde morsan förbereda julbordet, sedan såg hon till att alla åt sig proppmätta – och medan männen vilade efter måltiden ställde sig kvinnfolket vid diskbänken.

Minns att jag skämdes ibland. Medan morsan, mostrar, fastrar, farmor, systrar, kusiner röjde, diskade, fixade efterrätten, så satte vi oss män, farsan och farbröderna och spelade poker. Mitt i en rafflande upplösning mellan farbror Östen och farsan, så kunde nån av gubbarna ropa: Blir inget fika? Jag är kaffesugen!  Hur det gick i pokern? Jo, farbror Östen tog hem potten på två kronor trettio öre med en triss i damer.

Jag har alltid haft dubbla känslor inför julfirandet. Visst var det roligt att vi alla var tillsammans, men som ADHD-unge som inte kunde sitta stilla, som stördes i sin koncentration av minsta lilla ljud eller rörelse blev jag utmattad av skriken och allt slammer – och det var inte alltid som mina impulsiva skämt uppskattades, vilket gjorde mig förbannad och fick mig att känna mig misslyckad.

Just min impulsivitet med reaktioner som kom före känslor och förstånd, så hade jag som barn mycket, mycket svårt att dölja vad jag egentligen kände. Fick jag ett par fina handstickade tumvantar så förvreds mitt ansikte i besvikelse. Jag hann aldrig förställa mig och ljuga: ”Men vilka fina vantar, tackar!” Mitt ansikte skrek istället: ”Men va fan, ett par fula vantar!” Det var fruktansvärt jobbigt. Till slut började jag gruva mig för julklappsutdelningen.

Genom hela livet har jag haft svårt för att ljuga och förställa mig. Folk har ofta kunnat se i mitt ansikte, i mina ögon, vad jag egentligen tycker och känner. När jag inte gillar en åsikt, en present, ett uselt skämt eller ett dumdrygt skrytande brukar min skalle sakta falla framåt. Märkligt. Numera struntar jag i det. Dock har impulsiviteten minskat med åren och särskilt sedan jag fått medicin som stimulerar dopaminproduktionen och därmed minskar en del av mina ADHD-symtom.

För övrigt är väl julen godhetens högtid. Vi ger varandra klappar och bjuder på god mat. Nu ska vi komma ihåg att godhet inte är nåt inre personlighetsdrag eller nån märklig känsla av lyckorus. Äkta godhet är kopplad till handling. Människokärlek och empati är nåt vi ständigt måste träna på.