Storfögla i Baklandet

Av , , 2 kommentarer 4

Beroende på när snön föll och lade sig djup över markerna, satte mor fram fågelbordet. En vacker betraktelse som placerades ett tjugotal meter från köksfönstret. Mängder av olika frösorter ströddes ut i och kring det lilla rödmålade minihuset som stod på själva fågelbordet. Under bordet dinglade en rejäl bit grissvål och ett par bollar av fett, som var uppskattade de små pippifåglarna under de riktigt kalla perioderna. Där samlades gulsparvar, talgoxar, domherrar. Kanske även Köttpet ´n å Tjälatjompen … Det var underhållande att sitta vid köksbordet och doppa limpa i varm choklad, medan ögonen följde de tjugotal småfåglar som trängdes på bordet.

2000skata10-1600x1066
Skata, en av Storfögla i Baklandet. Sjira på dialekt eller Pic Pica på latin.

Plötsligt lyfte alla småfåglarna och försvann. Sekunderna efteråt slog sig Köksiken (lavskrika), Sjira (skata) eller rent av Spänningen (nån typ av hök, vråk) ner på  minihusets tak. Hela fågelbordet skakade till och vickade i sidled av fågelns tyngd. Mor blev skogstokig och sprang genast ut och viftade med armarna, för att skrämma bort storfögeln som tog mat från de arma talgoxarna. En procedur hon tvingades göra ett tiotal gånger per dag. Det hjälpte inte att säga till henne: Mor, låt naturen sköta sig själv. Även storfögla måste ju få sig nån mat.

weapon-1038954_960_720
Far sköt skarp mot Storfögla.

Far körde med hårdare tag. Han brukade bränna av ett eller flera skott mot Köksiken eller Sjira, vilket endast ledde till stora hål i fågelbordet. Ett år sköt han av den bärande stören på vilket bordet balanserade på. Han sköt även bort stora stycken på lagårdsknuten i sin jakt på Storfögla. Men någon fågel sköt han aldrig, vad jag minns. Vissa dagar tröttnade även småfåglarna på mors skrikande och fars skjutande, och undvek fågelbordet som då fick stå tomt. Så går det om man stör naturen och sätter sig över dess lagar, försökte jag säga. Nästa dag var cirkusen kring fågelbordet igång igen.

Är inne på tredje vändan av romanen om Ester Duva Nilsson. Just det, hon som fick ett fögelnamn. Det tar tid att gräva sig ner i sitt eget språk och jaga de felaktigheter som smugit sig in mellan och inne i orden. Själva storyn börjar bli färdig. Nu, i tredje versionen, har jag tonat ner gestaltningen av Ester och gjort henne mer som en ”vanlig männisch”. I första versionen var hon snudd på en superhjälte i ett seriemagasin. Det som är problematiskt är avsnitten mellan de fakta jag har och de avsnitt då jag måste gissa mig till vad som egentligen hände. Jag brukar viska ut i tomma luften: ”Ester, berätta vad du gjorde, vad du sa? Berätta!” Ta mig tusan … Direkt dyker det upp inre bilder av landskap och människor. Märkligt.

melody-161486_960_720
Männen i Baklandet visslade bort oron.

För övrigt minns jag när pappa och farbröderna satt på farstubron diskuterade nåt aktuellt ämne. Som dagens slåtterarbete. När det blev för känsligt, när ilska och glädje blev för starka, brukade de börja att vissla. Eller blister som vi sa. Männen blistrade på varsin melodi. Ovanför pappas huvud svävade en melodi som påminde om ett finvädersmoln på en djupblå himmel. Nu är de alla borta. Dock ej glömda.

 

2 kommentarer

Kväll blev morgon

Av , , Bli först att kommentera 2

Igår eftermiddag drabbades jag av den Stora tröttheten. Skulle vila en stund på soffan. Klockan var vid tvåsnåret. TV-apparaten mumlade nåt om skidåkning. Sen vaknade jag vid sjutiden. På morgonen – trodde jag. Kände mig utvilad, vid god hälsa, glad. Började fixa med frukostgröten, tog morgonmedicinen. För att då inse att klockan var 19.00 – på kvällen. Dubbel dos av Parkinsonmedicinen höll mig sedan vaken till tresnåret i natt.

böckerbrinner

I nattens tystnad packade jag böcker. Tömde hylla efter hylla eftersom intresset varit mycket måttligt vad gäller att komma hit och hämta några finfina böcker. Två av mina vänner hörsammade mitt erbjudande. Har ”tvingat” på min dotter Hanna ett trettiotal böcker. I en liten låda finns en rad odödliga klassiker som jag hoppas att hon en dag läser: Herman Hesse, Robinson Davies, Kafka, Dostojevskij, Strindberg, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Slas som exempel. Så nu blir det bokbål i Umeå. Det tar emot att bränna si så där 400-500 böcker. Men vad gör jag? Hela mitt liv har jag samlat på böcker – och läst de allra flesta av de jag ägt. Böcker som format mitt liv, böcker som breddat mitt tänkande och satt fart på min fantasi. De är och förblir mina förlorade paradis.

brixham-1400190_960_720

Nu har jag, som tur är, plats i mitt nya boende för ett hundratal av mina favoritböcker. Om jag blivit tvungen att elda upp alla mina böcker, har det funnits en risk för att jag blivit glömsk i tidens landskap. Det finns ju en minnesbild knuten till varje roman, en handling som fått mig att tänka i olika riktningar, som gett mig kunskap om livet. Många av romanerna minns jag bara vagt och kan bara knapphändigt redogöra för ramhistorien – däremot väcker de mina känslominnen. Jag ”vet” att de var bra vid den tid jag läste dem. Jag kan också koppla dem till den tid och plats i livet då jag läste dem. De har blivit till blinkande fyrar som hjälper mig att navigera på livets hav. Oj, nu blev jag aningen högtravande. Men skrivet är skrivet.

books-1149959_960_720

Mitt läsande har med åren förändrats. Från att i unga år ha läst en roman i veckan, året om, så har det på senare år möjligen blivit läst ett par böcker i månaden – samt att flertalet böcker numera är av faktakaraktär eller biografier.Tack vare bokcirkeln jag deltar i, så blir det en och annan roman. Numera räcker inte orken till att både läsa romaner och författa mina egna böcker. Jag har börjat bli ”störd” av romaner med ett ”vackert språk” – det finns en risk att det språket följer med in i mitt eget skrivande. Jag blivit en riktig tråkmåns. Jag läser färre böcker, går nästan inte alls på operan eller på konstutställningar. Den konstform som däremot har vuxit är lyssnandet på musik. I musikens flöde finner jag njutningen och det stimulerar mitt minne. Det får dopaminet att flöda.

För övrigt ligger det i fascismens och diktaturens natur att frukta kreativa människor. I konsten finns ett språk som de fantasilösa stollarna inte kan tyda, omöjligt kan förstå. Därav deras rädsla/hat mot abstrakta konstnärer, nydanande tonsättare och giftiga författare och poeter. Den enda konst som accepteras är de som föreställer ”verkligheten”, det vill säga röda stugor med vita knutar och en flagga som vajar i vinden. Även dikter med grötrim går an. Yes, let´s back to förr i tin …

Bli först att kommentera

Heller vis än högt IQ

Av , , Bli först att kommentera 1

Vad är intelligens? Enligt en definition kan de med högt IQ snabbt dra slutsatser och använda den kunskapen till att tänka abstrakt. Säger mig inte så mycket. Istället tänker jag på alla de filmer som handlar om superintelligenta utomjordingar. Ofta ett gäng bläckfiskliknade typer med superhöga IQ:n, men som saknar all empatisk förmåga och vars enda avsikt är att äta upp oss jordbor med hull och hår.

brain-20424_960_720

När jag prövat göra de IQ-tester som bygger på logik och matematik, har jag efteråt känt mig jättedum, rent av helkorkad. Uppenbart tillhör jag inte den exklusiva skaran av intelligenta människors som kan bli medlem i Mensa, klubben för folk med över 131 och 150 i IQ, beroende vilken skala man mäter efter.

Men hur ”smarta” är dessa logiska IQ-tester? Vad säger testerna egentligen om oss människor? Intressant är att allt fler forskare hävdar att det finns flera olika typer av intelligenser. Howard Gardner, psykolog från Harvard, menar att det åtminstone finns nio olika typer av intelligenser. Bland annat talar han om en social intelligens som beskriver hur vi klarar av samspelet med andra människor och vi fungerar i grupp. Helt klart kommer folk med hög social kompetens  ganska högt upp på stegen.

books-4287208_960_720

Man kan ha högt IQ, men inte nödvändigt vara social kompetent, allra minst vara vis och klok. Vad hjälper det att vara superintelligent om man inte kan steka ett ägg, slå in en spik, bädda sängen och saknar förmågan att känna medkänsla för andra – och dessutom inte klarar av att föra en simpel konversation med sin bordsdam. Visdomen, däremot, är den kunskap vi samlat på oss under livet, och som hjälper oss att se och förstå sammanhangen.

Ett intelligent barn kan inte förbli intelligent, om barnet inte får stimulans och uppmuntran. På samma sätt är det med empati. Den förmågan är inget som vi föds med, utan kräver daglig träning för att den inte ska förmultna och försvinna.

Vi tycks leva i en värld där dumhet och okunskap blivit något att vara stolt över, då man ser ner på förvärvad kunskap och många former av ”finkultur”. Istället svämmar världen över av stolliga idéer, som tycks falla den stora skaran av ”vanligt folk” på läppen. De får lära sig att bli gnällspikar, att odla sin rädsla och sina fördomar för att kunna se ner på alla som är det minsta annorlunda (och på så sätt stärka sin sedan tidigare taskiga självkänsla).

boy-306501_960_720

 

Vi ska tacksamt emot mer visdom. Inte främja oss från de som besitter en rikedom av erfarenhet. Vi ska glatt släppa in visa och goda människor i våra liv och strunta i stollarna som sprider konspirationsteorier och falska bilder. Sånt som exv Greta Thunberg dagligen råkar ut för.

När nya partiledare väljs så är det knappast visdom man söker. Det handlar mer om hur de ska te sig i TV-rutan, hur rappa i käften de är, hur skickligt de behärskar retorik och hur bra de är på att INTE BESVARA frågor de får. Man premierar egenskaper som att ständigt skylla sina misstag på andra; vilket bygger deras tro på att de alltid har rätt och besittare.

Oförmåga att känna empati grundar sig i tron på att de anser sig vara bättre människor än alla andra. Med en hoper av sådana ledare som styr båten, så lär mänskligheten inom kort gå på grund. 

hands-2906458_960_720

Det låter kanske som en floskel, men det ligger en hel del i att vi måste skrota vårt högmod och istället locka fram ödmjukheten. Vi får inte förlora vår nyfikenhet och kreativitet. Slutligen väljer jag visdomen och klokskapen, livserfarenheten, före en nörd med högt IQ

För övrigt får folk gärna vara intelligenta, bara jag slipper höra dem skryta om det.

© KENT LUNDHOLM

”Din fantasi är en förtitt på livets kommande attraktioner.”
Albert Einstein

Bra recension

Av , , Bli först att kommentera 4

Som författare brukar jag sitta på arslet 2-3 år för att färdigställa en roman. Då har man redan gått omkring ett par år i geografin med ett fånigt leende på läpparna; vi författare brukar se ut så när vi ”skriver inne i huvudet”. Det är då som det dramaturgiska växer fram, när jag så smått börjar gestalta mina karaktärer, och klurar på en början och ett slut. Ja, själv brukar jag nästan aldrig veta hur mina romaner ska sluta.

Så trycks boken. Det är nu man ska få domen, både av sin publik, sina läsare och kultursidornas fruktade recensenter. Fullblodsproffsen som plockar fram linjalen, stoppuret och vågen för att mäta och väga texten. Idag kom recension nummer två – även den med övervägande positiva ordalag. Anneli Eriksson som recenserat åt Folkbladet gillade min roman ”Män som spelar schack”.

RecFolkbladNY
Recension i Folkbladet 2019-11-23

”När nu Kent Lundholm utkommer med sin femte roman ”Män som spelar schack” (Ord & visor förlag) vill det sig inte på annat vis än att vi har att göra med en fullfjädrad berättare. Ett proffs helt enkelt. Det här är ett romanbygge som håller hela vägen”, inleder Anneli Eriksson sin recension. Lovande!

Som författare blir jag särskilt glad när recensenten förstått romanens övergripande andemening, vad jag EGENTLIGEN vill ha sagt med romanen som helhet. Tycker att denna recensent gjort det. Det är till min fördel att hon recenserat flera av mina tidigare romaner och känner till hur allvaret kan gömma sig i min bitvis absurda humor.

Det har med åren blivit allt svårare att få sina romaner recenserade då marknaden översköljs med böcker, samtidigt som kultursidorna både fått mindre utrymme och mindre pengar att röra sig med. Dessutom har det blivit skitsvårt att hitta de recensioner som blivit skrivna, då de gömmer sig bakom låsta webbsidor som kräver att man ska bli prenumerant för att man få kolla ifall de skrivit nåt om min bok.

Ni ser ju att min roman är läsvärd. Ta nu och beställ ett exemplar! 

boksläppX

Eller kom till Åkerbloms/Akademibokhandeln i Umeå lördagen den 30 november. Då gör jag mitt sista framträdande för året.

Lör 30/11 13.30 
Åkerbloms
Signerar böcker!

Bli först att kommentera

Farliga bakåtpassningar

Av , , Bli först att kommentera 2

Packandet i flyttlådorna har gått i stå. Bara att frakta 400-500 böcker till soptippen eller Pingstkyrkans secondhandbutik, känns oöverstigligt. Själv orkar jag inte bära denna enorma mängd med tunga böcker nerför trapporna. Har blivit beroende av hjälp. Det är ingen rolig känsla. Dels handlar det om kontrollförlust, dels skammen över att ständigt be andra om hjälp. Särskilt när jag genom hela mitt liv varit en Bror Duktig, en som ”kan själv”.

alarm-clock-1193291_960_720

Jobbat med två kortare texter vid sidan av romanen av Ester. Nu är de klara och skickade till köparna. En text om poeten Helmer Grundström, en krönika om klimatkrisen till Lokaltidningen. Det tar tid att tvätta mina texter, att upptäcka alla småfel som smugit sig in på grund av min dyslexi. Min hjärna sätter dit ord som inte finns, som inte syns, tomrum i texten som måste lusläsas för att avslöja det skojeri som min hjärna håller på med. Likadant är det med dessa bloggtexter. Jag måste läsa dem minst fem-sex gånger för att orden ska finnas där på riktigt, ändå finns det säkert kvar ett och annat tomrum; där fattas som, och, att, och en del ändelser, eller så finns det omkastade bokstäver inne i orden. Skickligt dolda. En annan märklighet med dyslexin är att jag ständigt stavar vissa ord fel – och jag stavar dem fel på exakt samma sätt, gång på gång.

ensamman

Ibland tycks det vara så att jag finns genom mina minnen; att min livshistoria ständig skrivs om (ungefär som när jag rättar småfelen i mina texter). Mina minnen redigeras, filas till, allt medan tiden går. Livshistorien anpassas till den nuvarande livssituationen. Allt för att jag ska kunna dra nytta av det jag lärt mig under resans gång. En anpassning för att klara av framtiden. Faktiska minnen blandas med dagdrömmar, fantasier som omger mitt författande. Ibland blir det oreda i skallen. Särskilt då minnen blandas med skam. Vad har jag gjort och inte gjort. Jag rycker i mina minnen, men för var gång jag lyfter upp ett av dem så förändras de en aning. Drar jag för ofta i något av dem, kommer det att med tiden bli oigenkännligt.

För övrigt kan det bli riktigt rörigt om vi blandar in nostalgi i våra försök att minnas vad som hänt. Dessa bitterljuva känslor kan skymma sikten för vad vad som egentligen hände. Då kan tillbakablickarna bli skadliga. Ungefär som att slå en felaktig bakåtpassning i en VM-final i fotboll.

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Nyheter från förr

Av , , Bli först att kommentera 4

Har ägnat några dagar åt skrivande, varvat med att fylla lådor med sånt som ska med i flytten. I går hjälpte min dotter Hanna, mig att rensa ett förråd. Vart jag nu ska? Har ju klart med ett byte till en tvåa med hiss, samtidigt som kommunen utreder om jag kan få en LSS-lägenhet. Förutom det skriver jag på en författarpresentation av poeten Helmer Grundström som Region Västerbotten ska ha till sitt författarprojekt Härlitt.

VFbilaga

Folkbladets nyhetsbilaga
Har även suttit med en bilaga som följde med Västerbottens Folkblad vid Millennieskiftet. Är vansinnigt rädd om den snart 20 år gamla, något gulnade bilagan där man samlat nyheter från anno 1900 och fram till 1999. Två ärrade, erfarna journalister, Östen Gustafsson och Hans Öhlund satt i arkiven i oändligt många timmar och letade fram små och stora nyheter. Eftersom Folkbladet inte bildades förrän 1917, så måste de även ha suttit i konkurrenternas arkiv och jagat nyheter från seklets början.

stenmark

Hysterin kring Stenmark
Minnet rör sig trögare över vissa tidsepoker, för att klarna rejält vid andra. I mitt fall under 1970-talet, då jag blev tonåring. Minns den tidens nyheter bättre, av nån anledning. Till exempel Stenmark-hysterin mellan 1974-1978, då lektionerna avbröts, TV-apparaterna rullades in i klassrummet och spänningen tog över. Helt galet, egentligen. Blev vi dummare under denna masshysteri? Jag menar, vi missade ju en hel del lektioner i historia, samhällskunskap, matte då vi istället kollade på sport … Minns även den stora skogsarbetarstrejken som tog sin början av mars 1975 i kampen för månadslön. Minns nog detta så bra p.g.a att pappa var skogshuggare åt Domänverket och dessutom fackligt aktiv. Redan då hade ackorden satt sig som utslitningsskador i pappas axlar och rygg – dryga 50 år som han var vid den tiden. De ”vann” nästan, då de fick fast lön till 85 procent.

Tappers ödesdigra miss
1973. Gustav VI Adolf dör. Carl Gustaf tar över och besöker Lycksele i juni 1976. Jo, det minns jag minsann. Vänstervriden som jag var vid den tiden var jag och polarna ute natten innan och satte upp affischer på stan: ”Skrota kungen!” Men det blev det minsann ingen nyhet av. 1974, slutet på juni, fotbolls-VM, då Staffan Tapper missade straffen mot Polen. Ett trauma. Medan det rådde hysteri 1976 när Gärderud tog OS-guld i 3000 meter hinder.

Starka känslor vid en särskild händelse lär ge tydligare minnesbilder, därav alla dessa sportminnen.

 

borgare
Borgarna tog över.

Sossarnas förluster
Sen minns jag en rad riksdagsval där sossarna fick på nöten efter att haft makten i ett 30-tal år. ”Lotteri-riksdagen” 1973, borgarnas segrar 1976-79. Mitt i allt detta en hätsk debatt om kärnkraften och folkomröstningen 1980. Minns kanske allra mest pappas förtvivlade blick när sossarna fick lämna ifrån sig makten. Det hade ju varit otänkbart tio år tidigare. Han som var oppstillt med arbetarrörelsen och som fackligt aktivt varit med i samhällsbygget där välfärd skulle ersätta fattigdom.

Naiva ungkommunister
Själv var jag politisk vilsen efter att i slutet av 70-talet ha lämnat den tidens tok-vänster, samtidigt som sossarna blivit ett präktigt, lomhört gäng som delvis drevs av hybris. Vad gällde mitt frånfälle från vänstern, var droppen när ungkommunister i länet lät sig inbjudas till östblocket, där man sjöng kampsånger kring lägerelden med unga kommunister i bl.a Rumänien. På hemmaplan blev droppen när vänstern 1977 skyddade en liten skogsdunge på Ålidhem för att förhindra ett skolbygge. Den där skogsdungen var inte större än att pappa huggit ner den på en halvtimme. Men symboliskt blev den allt eller inget för många på vänsterkanten. En dunge med lövsly …

Härlitt och Grundström
Om ni är intresserade av länets författare, så tycker jag att ni ska ladda ner en app som heter Härlitt. Rätt inställd så piper mobilen till då ni kommer till platser där författare verkat eller någon litterär plats som exv. förekommer i en roman. Just nu håller jag på att skriva om Helmer Grundström, som var uppvuxen i Svanabyn i Dorotea. (1904-1986). Han är den förste författare från Västerbotten som fick en rikslitterär betydelse. En fantastisk poet. Hans diktning andas musik, liderlighet, sorg, kärlek och vrede.

hg_roddbat
Poeten Helmer Grundström ror på Svanavattnet, sjön vid hans stuga.

Langt bort i helvitta,

langt nol i väla

drar ja mitt dragspel

för värken i själa.

 

Bälgen ä sprucken.

Å sprucken ä själa.

Langt nol i helvitta.

Langt bort i väla.

 

Långt bort i väla återfinns i diktsamlingen ”Här har du ditt land” från 1939. 

För övrigt hittade jag en mycket märklig nyhet i VF:s bilaga. Detta ska ha utspelat sig den 26 november 1974 någonstans i Lycksele. Två bilar krockar, båda bilförarna hette Algot Karlsson. Båda hade likadana bilmärken och modeller, färg och årsmodell. Är detta ett försenat aprilskämt? Var reportern full och såg dubbelt? Skojar de som gjorde bilagan med oss? Eller har det faktiskt hänt …

© Kent Lundholm

 

Svanabyn i Dorotea kommun

Alla dessa böcker

Av , , Bli först att kommentera 5

Är fortfarande mör efter turen till Dorotea. Vägen mellan Dorotea och Åsele är egentligen ingen väg, det är ett pärland som frusit till. Totalt 22 mil enkel väg. In med prylarna på hotellet, bort till Medborgarhuset, sen hålla låda i en timme, signera några böcker, åter till hotellet, gratis nattmackor, sova en stund och sen bussen tillbaka – 3,5 timmes enkel resa.

boksläppX

Men vad gör man inte för att träffa sina läsare och känna det engagemang som sprudlar ur de bibliotekarier som står som arrangörer tillsammans med ABF. Bibliotekarierna i Dorotea hade inte haft råd att arrangera något författarmöte de tre senaste åren, men nu skulle det ske. Tyvärr konkurrerade arrangemanget med Fotbollsgalan på TV, så det  blev ganska glest i bänkraderna.

Hemma i Umeå vid ettsnåret på tisdagen. Peppe hämtade mig. Snäll man. Sen var det bara att börja ladda inför onsdagens framträdande på Alva kultur – det sista framträdandet i höstens turnéplan. Får ihop till tolv framträdanden. Har fått bra kontakt med publiken och en hel del har klappat mig på axeln för mina framträdanden, som främst präglats av humor. Har även fått höra att jag läser bra innantill, det som varit min svaga sida, dyslektiker som jag är. Det har tidigare blivit ryckigt och orytmiskt då jag tappat fokus. Men nu sitter även läsningen där den ska – på gamla dar.

böcker

Några av de böcker som ska bort …

I hela lägenheten står kartonger och påsar av papper och plast. Böckerna är mitt stora bekymmer. Har så svårt att göra mig av med dem. 100 ex får jag ha kvar, 100 ex får magasineras, resten 200-300 böcker av hög kvalités ska ges bort eller brännas. Har bjudit in grabbarna i Bokpratarna (bokcirkeln för män på Grisbacka), och sagt att de får ta för sig. Då hamnar mina böcker hos sanna bokälskare. Men de verkar vara måttligt intresserade. I måndags var Karlsson förbi och blev intresserad av sju små häften med snapsvisor och en Stig Larsson-roman. Är det allt, sa jag. Tills vidare, svarade han. Nåväl. Pingstkyrkan tar kanske emot den del. Resten åker på soptippen. Det är möjligt att fyra romaner av Robertson Davies, fem av Torbjörn Sävfe, fyra Marianne Fredriksson; att författare som Hesse, Kafka, Hemingway skola bli ett rejält bokbål som värmer umeborna nån halvtimme. Så är du på jakt efter böcker, så hör av dig.

Konfirmation_1918_Stensele_kyrka

Konfirmander 1910 i Varberg.

Packar igen. Hoppas denna dag kunna åka till Lena i Skellefteå och koppla bort allt som har med föreläsningar flyttkartonger att göra. Om nu det sabla läkarintyget från Tegs HC anländer. Det måste postas fort till kommunen och handläggaren som ska utreda om min lägenhet ska handikappanpassas redan nu? Annars ämnar jag sitta och korrekturläsa romanen om Ester. Det börjar likna något nu. Men så fick jag veta att Ester konfirmerats 1912. Rotar i fakta. Var konfirmerades hon? I nån närliggande by, kanske i Lycksele; var det intensivt pluggande på ett läger eller utdraget över en termin – och hur tusan gick en konfirmation till 1912? Alltså ett helt nytt kapitel som jag måste skriva och i en ton som passar med resten av boken.

För övrigt håller jag ett högt tempo i tron att det ska skjuta fram den tidpunkt då Parkinson förvandlar mig till en staty.

Bli först att kommentera

Mot Dorotea

Av , , Bli först att kommentera 7

Snart slut på höstturnén. Elva nedslag i bibliotek, kulturkaféer och missionshus. I morgon bär det av med buss de dryga tjugo milen till Dorotea, där jag i morgon kväll 19.00 i ortens bibliotek ska prata om min roman ”Män som spelar schack”. Sover över på hotellet, innan det på tisdag bär av mot Umeå och onsdagens näst sista framträdande. Ni kan höra och se mig på Alva Kultur, onsdag kl. 12.00. Efter det är det två boksigneringar kvar och ett kortare framträdande på Åkerbloms bokhandel.

KentPublik

Det har varit tufft. Inte att stå på scenen och hålla låda, men efteråt har hjärnan kokat. Det blir ju trots allt en anspänning både före och under framträdandet. Jag har nog aldrig fått en sådan respons från publiken som mitt kåserande kring denna roman. Har nog lyckats varva humor, absurditeter med allvar på ett bra sätt.

Tyvärr blev det inga bokningar under psykeveckan. Inte i år heller. Två år sedan senast jag fick en officiell inbjudan. Då kom det nästan 200 till Väven i Umeå för att lyssna på mig. Fast ”i smyg” talade jag ju en timme om psykisk ohälsa för en dryg vecka sedan. Men då som ”Kent”; inför drygt 100 personer missionerade jag kring de fördomar som finns om psykiskt sjuka. Detta gjorde jag lämpligtvis i Lycksele Missionskyrka.

Packar låda efter låda. Kastar mängder med ”ting”. Jag kommer att flytta till en mindre lägenhet och då kan jag inte släpa dit 400-500 böcker. Har plockat ut 100 favoriter, resten ger jag bort eller kastar. Även om det gör jävligt ont. Har bott här i 13 år och hittar saker jag inte rört under den tiden. De hamnar ovillkorligen i soporna. Om jag inte saknat dem på 13 år så kan jag nog leva utan dem.

Bli först att kommentera

Glömda minnen

Av , , Bli först att kommentera 7

Det som inte finns på Biltema, är inte värt att finnas. Har jagat runt efter flyttkartonger, bra att ha när man ska flytta, och ställde kosan mot Biltema. Passerade kassan med prima flyttgrejer för tusen spänn. Kartonger, plastsäckar. plastlådor och gud vet vad. Då återstår själva flytten – om nu inte Biltema saluför även dylika tjänster …

Det är sanslöst vad jag har dragit på mig böcker. Kommer att bli tvungen att kasta hundratals inför flytten och då har jag valt ut ett hundratal för egen del, om de nu ryms när lägenhetsytan blir mindre, vart jag nu ska flytta? Genom mina funktionsnedsättningar både på det psykisk planet som på det somatiska, så kallas jag numera för multisjuk.

sover

Jag har stått onödigt länge med vissa böcker i mina händer och funderat: Spara i kartonger i förrådet, få plats i bokhyllan i min nya lägenhet, kasta eller ge bort? Eftersom jag läst flertalet av böckerna väcks minnen till liv – särskilt böckerna jag läste i 20-års åldern och diskuterade/analyserade tillsammans med grabbarna. Vi satt uppe om nätterna och försökte förstå Hesses ”Siddhartha”, den har kallats för ett ädelt konstverk. Eller Hesses ”Stäppvargen” och ”Glaspärlespelet”. Vi surrade oss genom nätter och helger med varsitt ex. av Östergrens ”Gentlemen” och Slas ”Flickor”.

Med minnets hjälp kan jag forma min livsberättelse. Genom att titta i backspegeln, kan jag sen rikta blicken framåt, in i framtiden. Så länge vi minns, så kan man nog påstå att vi finns. Samtidigt: all möda man lagt ner på att minnas vissa saker (tänker på alla timmar man pluggat inför tentor) och så kan allt det, plus allt ljuvligt som skvalpar omkring i minnesbanken raderas ut på en sekund.

mentor-4205038_960_720

Dessa minnen finns ju i vårt långtidsminne. Men vi har ju även andra minnen, som arbetsminnet. I det finns förmågan komma ihåg information under en kort stund; vanligtvis några sekunder. Stress försämrar arbetsminnet, liksom att ADHD gör det. Om man har taskig uppmärksamhetsförmåga, är dålig på att fokusera så är arbetsminnet garanterat kasst. Om jag skriver: 46587 Läs siffrorna, blunda och upprepa dem först framifrån, sen bakifrån. Jag brukar klara 3-4 siffror. Sen är det kört. Vi lär ska klara av upp till sju enheter per gång i vårt arbetsminne. Därför har post-it-lapparna varit mina bästa vänner hela livet. Om jag ska gå och handla (utan lapp), säg: 1 banan, 1 liter mjölk, 2 dosor snus och strösocker, så återvänder jag (kanske) med bananen men även med grädde, Mums-mums och vetemjöl.

Oj, jag har glömt att äta middag …

För övrigt har jag under åren samlat på mig en massa skräp. Som exv. mina matteböcker från gymnasiet, ett tiotal gamla Biblar, fem modem av modell stenålder.

Bli först att kommentera

Skuld och skam

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag är en rätt så talför person, i varje fall då jag får stå på en scen inför hundra personer och kåsera om inlandsmän och om schack som ett förbrödrande spel. Cirka 100 personer i Missionskyrkans lokaler i Lycksele hade kommit för att höra mig tala om psykisk ohälsa och efter kaffet om männen i min senaste roman. Det är rörande så många i Lycksele som vill höra mig tala och som dessutom läser mina böcker. För första gången under turnén sålde jag slut på de böcker jag hade med mig.

KentMick

Jag växer när jag står på en scen, blir modig och rolig, känner mig avslappnad. Kanske skulle jag bära med mig en mobil scen var än jag går.Gissar att många tror att jag är lika harmonisk hemma på min kammare. Nja. I det alldagliga (verkliga) livet är jag osäker, rädd, skygg och går sällan ut. Det är som om jag vore två olika personligheter. Ibland tror jag att den skam jag utvecklade som barn fortfarande lever kvar i mig. Skammen över att känna mig fel och konstig, att inte duga, rent  av vara en idiot. Minns ju tankarna som for runt i min skalle: ”Det är mitt eget fel!”

Skuld handlar om vad man gjort och skam om hur man är.

När jag har gjort något som är fel, så är det skuld jag känner. Skammen däremot är mer en upplevelse om hur jag är. Jag är fel. Till slut börjar man skämmas för skammen; man börjar omge sig med hemligheter, man försöker vara nån annan än den man är. Man flyr, men fastnar snabbt i skammens träskmarker.

portrait-743550_960_720

Om någon skulle komma fram och anklaga mig för att ha skjutit Palme, så skulle jag, lika fort som en gris blinkar, rodna, flacka med blicken och förmodligen börja darra. Jag skulle se skyldig ut. Trots att jag har vittnen på att jag befann mig Tärnaby när skotten föll, så skulle jag lik förbannat tänka: ”Kan jag ha tagit mig till Stockholm på nåt sätt … måste ha gjort det, annars skulle jag ju inte känna mig så skyldig”. Jag kan reagera på samma sätt när jag blir anklagad för skitsaker i vardagen. Jag förlorar orden och allt som hörs är en grottmans gutturala läten. När jag sedan hämtat mig och står kvar i ilskan, så kan jag bli rosenrasande och säger sånt som inte borde blivit sagt. På nåt sätt blockerar skammen den plats i hjärnan där förnuftet sitter.

Skammen får mig att tvivla på mitt eget värde. Jag duger inte. Som sagt; jag lärde mig att skämmas redan som barn. Jag var en vilsen ADHD-grabb som hade svårt att ta till mig nya kunskaper, vilket berodde på svårigheter att koncentrerar mig och att vara lätt att avleda. Kunde därför knappt läsa och skriva i årskurs sex. Mina snabbläsande klasskamrater var beviset på att jag var sämre än de. Jag var annorlunda, eljest – vilket i mina ögon var liktydigt med att jag var en sämre människa, en usel elev, rent av dum i skallen. Men rolig. Och hellre pajas än att bli kallad idiot, resonerade jag och lade beslag på Roliga timmen.

Skam är väldigt kraftfull och obehaglig känsla. Så när någon anklagar mig för mordet på Palme, så är första tanken: Jo, det var nog jag som sköt! Om jag upplever mig ha blivit oskyldigt anklagad för nåt, så kan jag gå i dagar, veckor, månader och älta det som hänt. Vi som kånkar runt på skam, är tydligen mer sårbara för psykiska åkommor. Inte heller minskar skammen av att man häller i sig för mycket alkohol, det leder bara till fler hemligheter och lögner, och i slutänden till en isolering – tillsammans med än mer skam. Det är nu som skammen blir giftig. Man börjar dricka för att bli av med skammen, men får än mer skam av drickandet.

kermit-1651325_960_720

Trots att det gått tio år sedan jag drack senast, så skäms jag fortfarande över tiden då jag drack. Istället för att känna glädje över att slippa dricka, så tänker jag: Det var mitt eget fel! Jag får skylla mig själv! Jag har säkert lagt ut 100 000 kronor på olika typer av terapier; jag har till och med försökt måla av skammen med fingerfärg. Jag är dödstrött på att sitta och älta mina misstag, analysera alla vägval jag tagit i livet (eller inte tagit). Jo, jag känner leda för de tankar som får mig att krympa än mer.

Jo, jag vet. Bitterhet ger mig rynkor. Det är meningslöst att ägna tankar och känslor åt sådant jag inte kan påverka. Sänk kraven, Lundholm. Ge mig själv beröm. Sluta älta mina misslyckanden. Plocka fram allt bra och gott jag gjort.

Äsch, nu går jag och kokar kaffe och är förbannad en stund.

För övrigt är förmågan att kunna känna tacksamhet nyckeln till lyckan. Tror jag …

© Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,