Etikett: alkohol

Tolv viktiga steg

Av Kent Lundholm, 20 februari 2021 kl 14:17, 6 kommentarer

Jag är en skrivande människa. Genom skrivandet lär jag mig mer om mig själv och alltid något nytt om världen. Nu när romanen om Ester ligger hos förlaget för korrekturläsning, kastar jag mig över ämnen, minnen, händelser som engagerar och intresserar mig. Vad ska jag göra annars – som sitter här isolerad sedan i september? Jag läser en del, lyfter mina hantlar ett par gånger per dag. Jag måste även dagligen bråka med mitt språk, då jag har en släng av dyslexi. Ett uppehåll i skrivandet 3-4 dagar märks direkt i texten med bindeord och ändelser som faller bort och bokstäver som byter plats inne i orden. Sen har jag blivit långsammare på grund av Parkinson. Det krävs minst tre-fyra korrekturläsningar innan jag vågar trycka på den blå knappen: Publicera.

Beställ boken om du vill veta mer.

Började under gårdagen att skriva på denna text (som blev lång), men som förhoppningsvis ska vägleda Er som fastnat i beroende och rent av ett missbruk – eller är på väg dit. Allt fler av er där därute har börjat höra av sig till mig för att be om råd eller prata av sig. Det är helt okej. Kan jag hjälpa till, så har jag nåt syftet med mitt val att visa min sårbarhet. Det har haft sitt pris.

Jag nådde min botten i juli 2010. Höll på att vika in årorna, men bad om hjälp och hamnade i ”stegen”; de tolv tunga stegen. Steg som räddat livet på miljoner människor. Vill Du veta mer, så kan du alltid köpa min självbiografi från 2016, Ord & Visor förlag,

Jag känner mig lite stolt, var gång jag får säga att jag varit spiknykter i elva år!

Modet att be om hjälp

Det finns en hel del metoder att arbeta med sig själv. Det dräller av kurser i mindfulness där vi ska lära oss att ständigt befinna oss i NUET. Okej, men om vi inte emellanåt kastar en blick över axeln för att se/minnas vad som hände i DÅTIDEN, kan vi ju aldrig lära oss av misstagen vi gjorde. Skräpet som vi inte ska dra med oss in i framtiden. I unga år (80-talet) gick jag i flera typer av terapi. KBT-terapi, samtalsterapi, psykodynamisk terapi. Det var skönt att prata av sig, men när jag fann mig själv stående på alla fyra och måla mina känslor med fingerfärg, så slutade jag med besöka terapeuterna. Det skulle dröja många år innan jag hamnade i KBT-terapi hos Linda G – en skicklig neuropsykolog. Kommer till det senare.

Om Dina problem bottnar i ett beroende, ett missbruk, så vet jag en beprövad metod som kan befria Dig från oket att ständigt tänka och drömma om brännvin. Det handlar om att ta tolv steg som kan rädda liv och leder till ett bättre liv. Men metoden kräver sin man/kvinna och kan pågå i åratal (livet ut för vissa). Jag skriver förstås om Tolvstegsprogrammet som används inom AA (Anonyma Alkoholister) och på en lång rad behandlingshem. Allt hänger på ens villighet att lägga ner kraft och energi, att vara ärlig och ödmjuk inför sitt öde – och vara beredd på att det emellanåt gör fördjävligt ont. Men belöningarna väntar runt hörnet. På ett AA-möte finns inga terapeuter, inga ledare, utan alla är jämlika och ofta sitter i rummet en stor, samlad erfarenhet – luttrade nyktra alkoholister som genomskådar minsta lilla lögn. Några har varit nyktra i femton-tjugo år, andra bara ett par dagar. Men det som sker i dessa slutna rum är ibland ren magi. Nu räcker det inte enbart sitta på ett AA-möte ett par gånger i veckan och vara ärlig om sitt missbruk. Du måste klarar av att leva nykter ute i den stora vida världen.

Bill och Bob

Allt började 1935 i USA med ett långt samtala mellan två alkoholister; ett möte mellan två trötta män som var trötta på vara fast i begäret och att ha förlorat kontrollen över sina liv. De som förde detta viktiga samtal var Bill och doktor Bob, två hopplösa alkoholister. I timmar talade de om detta plågsamma beroende. Efter samtalet kom de på en viktig detalj: Under tiden de talats vid hade de inte druckit en enda droppe. Alltså, alkoholister som öppet samtalar om sitt gemensamma problem kan under ordnade former nyktra till och förbli det. Bill och Bob bildade Anonyma Alkoholister och skrev vägledningen ”Stora Boken”, där de berömda tolv stegen såg dagens ljus för första gången.

Jag kan lova, av egen erfarenhet, att det är de tolv tyngsta jag tagit i mitt liv. Men metoden funkade för mig. Det är inget man gör på ett dygn eller två. Jag höll på ett år. Kanske är det på det viset, att trots mina elva års nykterhet, har jag fortfarande har ett par steg kvar att ta – som jag fuskade mig förbi. I dag finns drygt 2 miljoner medlemmar i AA (drygt 10 000 i Sverige). I det tysta pågår en kamp på liv och död. Män och kvinnor som kämpar för att hålla sig nyktra, en dag i sänder, och att inte ta det första glaset. AA kom till Sverige 1945, men först på 1980-talet kom tolvstegsmetoden att användas som en professionell behandlingsform.

2010 hade jag nått min botten. Detta efter ett flitigt självmedicinerande, då vården missat två diagnoser som obehandlade kan leda till missbruk: Det tog 30 år efter utbrottet som jag fick diagnosen bipolär och nästan tio år till, innan jag fick göra ett ADHD-test (jodå jag hade den bokstavskombinationer). Det finns siffror som visar på att 40-50 procent av patienter med bipolär sjukdom och ADHD (obehandlade) som trillar dit på ett missbruk. Samsjukligheten är hög; Så är man bipolär är det vanligt att man också har ADHD. Så det kan löna sig, även vid hög ålder, att få göra en ordentlig utredningen. Är man en så kallad Dubbeldiagnos (psykisk sjukdom + missbruk), så krävs en särskild behandling. Man måste ta ett helhetsgrepp och behandla båda sjukdomarna samtidigt – och absolut inte ta dem en och en. Det funkar inte.

Blåsippan Rehab i Umeå

Jag lade frivilligt in mig på ett rehab.hem i Umeå som hette Blåsippan och som praktiserade tolvstegsprogrammet i sin behandling. Behandlingstiden var sex veckor. Men jag blev kvar ett år. Jag var så trasig som man kunde bli. Jag hade drabbats av ytterligare en kronisk mycket allvarlig hjärnsjukdom (En kemiskt beroende person har en patologisk kärleks- och tillitsrelation med en sinnesförändrande upplevelse och förväntar sig alltid en belönande effekt.) Terapeuten sa att jag inte för en sekund inbilla mig, att jag kunde börja ”dricka normalt” – som alla andra. Glöm det! Under de efterföljande åren i AA, träffade jag mängder av alkoholister som försökt dricka normalt. De återvände till AA, sämre än någonsin. Många av de som tog ett återfall tvärdog – då hjärnan är inställd på att ta vid där en alkoholist en gång slutade (typ ett helrör brännvin, två flaskor vin och fem-sex stark öl, på en timme). Så dricker en alkis ”normalt.”

Spring Kent, spring!

Under behandlingen fick jag analysera min missbrukskaraktär. Ofta hittar man ett överdrivet/snedvridet sätt att förhålla sig till det mesta här i livet. I mitt fall hade jag haft perioder av hetsätning som gjorde mig tjock. Fram till 28 år var jag elitmotionär (DM-silver i terränglöpning) och banrekord i lumpen, för mycket sex, arbete/skrivande, som fick mig att inledningsvis skriva obegripliga romaner, som jag jobbade med dag som natt. Alltid för mycket. Till denna så typiska missbrukskaraktären (när man förlorat kontrollen) hade jag alltid varit på flykten i geografin och förhållandet till det motsatta könet. Man flyttar runt för att inte bli avslöjad, byter jobb gång på gång. Ett tvångsmässigt beteende. Besattheten av alkoholen förändrade min personlighet. Denna känslomässiga, ärvda sjukdom gjorde att jag blev konstant rädd, till slut blev jag rädd för att bli rädd, vilket ledde till att jag utvecklade ett panik/ångest-syndrom. Sen kommer skammen. Den angriper Jaget och tvingar dig att släpa runt på ett kors: ”Du är värdelös!”

Under året på Blåsippan jobbade jag i stegen. Jag kapitulerade och insåg på djupet att jag var maktlös inför alkoholen och jag tvingades inför mig själv och omvärlden att öppet erkänna att jag var en alkoholist. Jag lärde mig be om hjälp och ta emot hjälp. Sakta vågade jag känna tillit. Till slut fick jag andliga uppvaknade. Nej, inte religiös. Andlig! Jag insåg att jag var så mycket mer än den övergödda kroppen jag bar på. Omvärlden blev synlig. Nyfikenheten återvände.

Vissa steg tog tid

Några av stegen kändes viktigare än andra (vilket jag inte vill rekommendera.) Men steg 4 tog en himla tid att ta mig igenom.

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Jag skrev och skrev (författaren i mig vaknade) och jag lyfte fram all dynga som fanns inom mig – vilket kom att befria mig från den värsta skammen. Jag läste upp de 150-sidorna för min sponsor en lördag 2011. Steg fyra blev också underlaget till min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som gavs ut 2016.

Hela tolvstegsmetoden bygger på tron att det finns en högre makt, men är inte bunden till någon specifik religion. Enligt Anonyma Alkoholister är det upp till deltagarna att själva definiera begreppen högre makt och Gud. Först började jag att bråka med Gud då jag tyckte att han borde ha hört av sig någon gång under mina svåra år. ”Om du ska bråka med Gud”, sa min sponsor, ”så har du valt fel strid.”

Kent med andligt spänst

Så jag började promenera och tränade då upp både min fysik och min andliga spänst. Jag började efter nåt halvår in i behandlingen att skriva på min fjärde roman. Trots eländet så hittade jag fram till ett korthugget språk. (Hade ju ställt in mig på att jag inte skulle kunna skriva några fler böcker efter succén med ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006.) Sex år senare, 2012, släpptes romanen ”Vedtjuven”, en rolig, underhållande skröna, som skrivits under djupaste armod och sorg. Men Vedtjuven ingick i mitt läckande.

Två år efter behandlingshemmet hamnade jag hos Linda G. som var en neuropsykolog med inriktning mot KBT. Neuropsykologi är den vetenskapliga studien av förhållandet mellan hjärnans funktioner och beteende.

Kropp och själ

Hon skulle hjälpa mig att bli av med alla de rädslor som begränsade mitt liv och var en farlig trigger som snabbt kunde leda till ett återfall. Missbruk och beroende styrs av hjärnans belöningssystem som “kidnappats” av alkoholen, vilket leder till att den enda ”njutning” man kan känna är alkoholen. Man struntar i sex, mat, umgänge med vänner, familj – den enda kärlek man till slut känner är den till alkoholen. Alla andra känslor skjuter man åt sidan. Den enda som finns kvar är rädslan. När man nyktrar till är det inte ovanligt att man översköljs av alla känslorna man dolt och de kommer på en och samma gång.

Jag vågade knappt gå ut, trodde att alla glodde på just mig, undvek rulltrappor, hissar samtidigt som kroppen drabbades av hemska smärtor. Det tog ett drygt år. Bit för bit fick hon mig att utmana mina rädslor. Hon ”släckte” dem en efter en. Jag var fri.

En spiknykter man

Trots att jag varit spiknykter i snart elva år, vågar jag inte lova mig själv eller någon annan, att aldrig mer dricka alkohol. Förstå nu detta rätt. Det är en obotlig, kronisk sjukdom som kan triggas igång om man inte är på sin vakt. Därför: En dag i sänder! Vaknar och lovar mig, efter elva nyktra år: ”Hördu Lundholm, även denna dag ska du förbliva i nykterhet.” I stort handlar det att försonas med sjukdomen, vad den fått mig att göra – och sakta men säkert börjar man att tycka om sig själv. Jag är ta nej tusan värd att vara nykter och få respekt för detta.

2015 drabbades jag aven stroke i lillhjärnan där bl.a balansen sitter. Samtidigt pågick, osynligt, utvecklingen av Parkinsons sjukdom. Men jag är alltjämt nykter och än i dag ber jag Sinnesrobönen som jag lärde mig i AA. När jag skrivit denna långa text har jag gått igenom stora delar av det jag skrev under behandlingen. Ett ord dyker upp lite varstans: Tacksamhet. Men Gud så svårt jag har att känna tacksamhet – håller jag på att bli en bitter gammgöbb? En surgubbe som suttit isolerad sen i september. Fast jag har ju haft min älskade Ester hos mig. Varje dag i två års tid och snart släpper förlaget min roman ”Älskade Ester”. Så kan man också leva sitt liv. Sitt enda liv.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Fullsatt i Lycksele

Av Kent Lundholm, 13 september 2019 kl 09:38, Bli först att kommentera

Var rätt tom i bollen efter två timmars framträdande i Lycksele. Vid boksigneringen på kvällssidan var jag knappt närvarande i denna värld, men höll ändå god min. Numera har jag svårt att tåla stress, något som tog fart efter stroken 2015 och som förvärrats av min Parkinson.

Lycksele bibliotek. Jag kåserar om schack och inlandsmän.

Det var trevligt komma hem till Lycksele. Fullsatt, nånstans mellan 80-100 åhörare. Många bekanta ansikten – som jag tyvärr glömt namnen på. Sedan kom det fram folk som jag inte kunde minnas alls, men som hade mycket att berätta om mig. Min ursäkt är alla dessa arbetsplatser som jag under årens lopp passerat och sedan dragit vidare. Om och om igen. Allt bottnade i min oförmåga att stå ut med långtråkigheten. Förmodligen egenskaper som har att göra med min ADHD. Tempo, tempo … Spring Kent, spring!

Det är roligt att framträda i Lycksele. Jag känner mig välkommen, och möter alltid en publik som KAN mina romaner, som minns vad karaktärerna heter, förstår mina skämt – dessutom känner jag mig respekterad. (Något jag sällan gör i kulturkretsarna här i Umeå). Utan att förhäva mig, känns det som jag blivit utsedd till ”stadens officielle berättare” – det visar inte minst publikrekordet som jag innehar på ca 150 personer (Före Torgny Lindgren).

Kvällens stora samtalsämne uppstod efter mitt kåserande kring ”Män som spelar schack.” Det handlar förstås om mitt pågående arbete med romanskrivandet om Ester Duva Nilsson. Nya tips, nya berättelser. Hon har onekligen lämnat spår efter sig – tyvärr försvinner spåren emellanåt. Som skolgången, varför hon blev kvar på ålderdomshemmet, när/om hon blev omyndigförklarad. För att inte tala om vad som egentligen drev henne att vara allestädes närvarande: 2000 begravningar, bröllop, dop plus allt annat världsligt. Var det glädjen av att tillhöra en social gemenskap? Att vargflocken som hånade henne, inte kunde komma åt henne inne i kyrkan?

Fredagen den 13:e, otursdagen. Icke. Statistiskt sker det inte fler olyckor fredagen den 13:e än alla andra dagar. Man kan faktiskt ha otur på årets alla dagar. Så det så. Alternativa nobelpriset ska delas ut och en av upptäckterna som kan komma att vinna är att vänster testikel är varmare än den högra. Hur sjutton har man kommit fram till det …

Moderaterna, våra käcka och modiga frihetskämpar. Nu vill de utvidga individens frihet genom införa söndagsöppet på Systembolaget. Mot bättre vetande. Det är tillgängligheten och tillgången som ökar drickandet. Folk med missbruksproblem kan alltså gå till bolaget sju dar i veckan, istället för sex, och därmed i frihetens namn supa ihjäl sig lite fortare. Samtidigt kan de som är på väg in i ett missbruk, var söndag ta sista klivet in i alkoholismen och därmed kosta samhället miljoner för att förbli nykter igen. Ja se, det frihet det!

För övrigt kastar man en diskus som allra längst när det blåser motvind.

Nykter i 10 år

Av Kent Lundholm, 10 augusti 2019 kl 10:41, 4 kommentarer

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”.

Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

Jakten efter kickar

Av Kent Lundholm, 27 juni 2019 kl 09:59, Bli först att kommentera

Något som påminner om en fin sommardag, står och stampar utanför mitt illa putsade fönster. Skrivbordet är överhopat med pappersark och post-it-lappar. Korta noteringar om krontorp, Domänstyrelsen, utdikning av surmyrar, ålderdomshem på 1920-talet, behandlingsmetoder vid sekelskiftet, fattigvården. Som jag skrev i en tidigare blogg, så får jag som författare ständigt lära mig nåt nytt. Även om jag fort glömmer vad jag lärt.

Redan som barn funderade jag över varför jag glufsade i mig karamellpåsen, medan syrrans karameller kunde räcka i flera dagar. I hjärnan, frontalloben, finns en förmåga att skjuta upp belöningar. De som kan skjuta upp kickarna får sällan problem med alkohol, droger, övervikt plus att de kan hantera stress bättre – än vad vi snabbätare kan. Bara stressen i sig gör att man går upp i vikt. Jag har jagat kickar hela mitt liv. Genom att i ungdomen tokdricka upp en flaska brännvin så kom det snabbt en jättekick – sedan somnade jag och vaknade med huvudvärk. Så dumt. Man kan se ett alkoholistämne på hur fort de dricker, om de är kickjägare.

Jag fick också kickar av att springa fort och långt. När jag kom i mål och av utmattning rasade ihop till en hög av armar och ben, slog kicken av dopamin och adrenalin till. Pratade snabbt och mycket, som om jag var berusad, sedan kom lugnet, den sköna avslappningen. Jag tror att jag fick ”bättre” kickar av löpningen, än jag fick av alkoholen. Problemet är att kickarna med tiden avtar, att det därför behövs mer godis, fler utmaningar, större mängder alkohol, allt tuffare träningspass – och trots att man sväljer en godispåse med plast och allt, så vill inte pirret och lugnet infinna sig.

Alkoholen är farlig på grund av abstinensen och suget, att man tror sig lida brist på sprit och till slut måste dricka dagarna i ända – och trots det inte känna av någon kick. Din hjärna har blivit kidnappad av drogen – eller vad du nu kickar igång på. Du har kommit till ett stadium då inte kan njuta av något annat i livet. Det är bara drogen som påminner dig om forna dagars kickar. Istället för lugn, fylls man av ständig ångest och oro. Livet blir ointressant – det enda som finns i skallen är en längtan efter nästa glas med ljummen vodka. Livet blir snabbt ett elände. Man förlorar sin familj, sitt jobb, sina vänner. Fast det skiter man i. Så länge man får supa i fred. Kul liv, eller hur?

Ett råd i sommartider. Drick inte så förbannat mycket alkohol. Börja inte om på jobbet i höst med abstinens och en längtan efter en grogg. Det kan gå åt helvete!

I augusti är det tio år sedan jag slutade dricka. Det bästa jag gjort. Utan det beslutet och hjälpen på behandlingshemmet Blåsippan, hade jag inte levt idag.

För övrigt är det inte så farligt att då och då vara lite glömsk. Tänk så hemskt om vi skulle minnas precis allt.

Floden av farliga droger

Av Kent Lundholm, 7 maj 2019 kl 10:25, Bli först att kommentera

Det drar ihop sig till examenstider och då brukar spriten flöda. I varje fall gjorde den det på 70-talet då jag och vännerna i 2 G skulle ta examen. Detta utspelade sig långt före studentmössornas, traktorflakens och balernas tid. På den tiden fanns inga tydliga riktlinjer för vad man fick och inte fick göra under och efter skoltid. Sista veckan var hemsk. Då satt jag och grabbarna (tjejerna fnyste åt oss) i backen bakom Tannbergsskolan i Lycksele och förberedde oss inför lektionerna genom att dricka ljummen vodka. Vi blev väl inte fulla, bara så där lite lagom ljummen. Ibland tog vi med oss ett par flaskor in i klassrummet. Trots att lärarna såg vårt tilltag, så var det ingen av dem som sa något. Märkligt. Kanske var strategin på den tiden att negligera oss så till den milda grad att vi skulle gå på toaletten och hälla ut vodkan. Men icke.

Sedan fortsatte festerna under kvällstid. Långdragna fester med enbart flytande ”föda”. I backspegeln var detta festande sjukligt sanslöst och hämningslöst. Vid ett tillfälle höll vi på att bränna ner ett hus. Men så var vi också några som längre fram i livet fick allvarliga problem med att hantera drickandet.

Idag är det så mycket mer än ljummen vodka som flödar i examenstider. Nu finns spice, cannabis, opiater, cannabis, kokain, heroin för att ta några exempel. Riskerna för ens liv är mångt större. Nätdrogen spice är svår att beräkna styrkan på, vilket kan leda till döden vid första testet. Överdosering av opiater kan leda till döden. Via nätet har tillgängligheten ökat markant. Ju lättare det är att få tag i droger, desto mer ökar bruket. Skulle det bli tillåtet för matvaruaffärerna att sälja vin, så skulle också drickandet av uselt, billigt vin öka markant.

Föräldrar – inför examenstiderna: tala med era ungdomar, avkräv ett löfte, erbjud en belöning. Håll koll på ungdomarna – utan att förvandlas till en rabiat moralist (det kan ha en motsatt effekt). En tonåring har en förmåga att ljuga bara genom att öppna munnen. PS! Håller er själva nyktra under examenstiderna, om det skulle bli nödvändigt att köra bil och hämta era överförfriskade ungdomar.

Nu ska det sägas att de flesta av ungdomarna sköter sig. Det tycks finnas en växande trend där man vänder ryggen åt drogerna och istället firar med bubbelvatten och Pommac.

Själv tog mina alkoholproblem fart i 35-års åldern, då jag ansåg mig vara värd en grogg efter mina stressfulla arbetsdagar i journalistbranschen. Drickandet gjorde att jag tålde stressen än sämre och nu krävdes minst två groggar per kväll. Snart ”behövde” jag alkohol dygnet runt och förlorade till slut kontrollen, jobb, vänner och familj. Trots det fortsatte jag att dricka (som om jag trodde mig lida en allvarlig brist på alkohol …) Vad jag då inte visste var att jag led av en bipolär sjukdom och drack mer både i de maniska faserna och de depressiva, vilket förvärrade båda sjukdomarna. Drogen kidnappade min hjärna. Jag blev robotstyrd. Jag förlorade kontrollen. Jag höll på att dö.

Räddningen kom hösten 2010. Efter ett självmordsförsök hamnade jag på behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Behandlingen som byggde på AA-modellen passade mig perfekt. Totalt krävdes ett års behandling; mycket på grund att jag var en ”dubbeldiagnos” (drogmissbruk+kronisk psykiatrisk sjukdom). Två kroniska hjärnsjukdomar. Klart är, på egen hand klarar man inte av att bli fri från alkoholmissbruket.

Nu har det gått nio år sedan jag senast söp till. Nio år av dokumenterad nykterhet. Ganska duktigt, eller hur. Jag kan numera gå på fester och känna mig glad åt en Ramlösa i handen. Men jag är vaksam för de situationer som kan trigga igång suget. Stress är en sådan trigger. Det handlar om att vårda sitt liv och isolera sin alkoholism.

Tyvärr verkar min kropp ha tagit stryk av mitt supande. Dras numera av sviterna av en stroke, har fått diagnosen Parkinson, har en insulinbehandlad diabetes, plågas av en artros i ena höften, är överviktig. Jag som en gång, för fyrtio kilo sedan, slog rekord på rekord på länets löparbanorna.

Numera skriver jag mina romaner i spiknyktert tillstånd. Ni som vill läsa om min resa genom missbruk och psykisk ohälsa kan med fördel läsa min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

För övrigt krävs det konstruktiv ilska för att vi ska kunna samarbeta.

Alkohol och barn

Av Kent Lundholm, 23 juni 2017 kl 08:47, 2 kommentarer

Glad Midsommar! Sköt om er både i solsken och regn.

Tänk på barnen och ställ undan flaskan. En gång i livet var jag ofta en full pappa och det ångrar jag djupt. Barn ser minsta lilla förändring hos sina föräldrar; ser att mimiken förändras, ögonen skelar, munnen sluddrar. Jag vill inte framstå som en moralgubbe, men jag vet verkligen hur barn kan påverkas när en förälder super för mycket. Somliga saker går aldrig att reparera. Som förälder ska man vara ett föredöme för sina barn – inte en snubblande, sluddrande pajas. Cirka 385 000 barn växer upp i hem med riskbruk och/eller missbruk av alkohol. Tänk på det.

Det ska bli uppehåll på förmiddagen och regn på eftermiddagen. Hade tänkt grilla, men det mycket möjligt att jag får plocka fram mina grillpannor och tillreda middagen på spisen. Skit samma! Jag (vi) kan ju ändå inte påverka vädret, lika lite som jag kan stoppa vulkanutbrott och jordskred. Det gäller att inse mina begränsningar och lägga krutet på det jag verkligen KAN förändra – mig själv, mina relationer, min andlighet.

Igår besökte vi Åträsket norr om Botsmark, för att delta i en släktträff på Lenas sida. Kul att träffa hennes syskon och lite tillbakalutad kunna studera deras likheter och olikheter. Jordgubbar, kakor och starkt kaffe – det var gott.

För övrigt är cynismen bara ett taffligt sätt att dölja sin sårbarhet.

Murar eller allianser

Av Kent Lundholm, 15 oktober 2016 kl 08:57, Bli först att kommentera

Sovit tungt och länge. Vaknar så sakta med en kopp kaffe. Frost på taken, molnigt. Dagens plan är att vi tar oss ner till stadens centrum, handlar lite och sedan tar plats på något kafé och dricker kaffe. Låter väl spännande? Ibland är det ”lilla livet” riktigt stort och intressant. Det är i det lilla som innerligheten bor – något vi ska ta på yttersta allvar.

Varje parti, religion, familj har sina kollektiva antaganden, sina sanningar, och utifrån dessa byggs det antingen murar eller så söker man efter allianser. I smått, som enskilda människor, är det likadant – vi dömer eller släpper in andra människor. I stort blir det lätt vi mot dom. Kanske är det på det viset att den enda sanning som finns är våra egna handlingar. Det jag gör, skapar den jag är. Hela vår tillvaro bygger på de val vi gör – och det kommer vi inte undan. Varje val ger konsekvenser, som förändrar oss en aning. De människor som inte gör aktiva val kommer med tiden att förtvina och försvinna.

Foto: Maria Zaitzewsky

”42 år gammal blev han pappa. Han och hans fru adopterade en flicka från Kina. Han hade på ytan allt. Men inombords var det kaos.” Ett citat ur en lång intervju som tidningen Accent gjorde för ett par veckor sedan. Följ länken så kan du läsa hela intervjun.

Länk till Accents intervju.

För övrigt kan meningen med livet vara att söka efter meningen med livet.

Alkoholen som dödar

Av Kent Lundholm, 3 maj 2016 kl 07:04, 2 kommentarer

Återigen en strålande morgon utanför mitt fönster – blå himmel, tidig morgonsol och värmen ska visst vara på gång, upp mot 18 plus kommande torsdag, vilket kan leda till en hel del tid utomhus, åtminstone lär det bli parkering på Lenas balkong. Åker i vilket fall som helst till AIK-land i morgon och kommer då att färdas längs världens tråkigaste vägsträcka.

Igår fick jag hjälp av mina goda vänner Karlsson och Peppe att fixa mina cyklar; slangbyte, justering av växlar och handbromsar, sträckning och oljning av kedjor. Cyklarna blev som nya, fast väl hemma hade Monarken hunnit få punka framtill – men det kan jag fixa själv innan den går till försäljning. Efter att min höftartros slog till 2011, så stelnade muskulaturen i ljumskarna och jag kunde omöjligt få högerbenet över sadeln, istället fick jag lägga ner den och kliva på. Likadant blev det när jag skulle kliva av cykeln – jag fick lägga ner den och sedan kliva av cykelhelvetet. Så jag har köpt in ett par gamla damcyklar, vars konstruktion passar mig bättre, särskilt vid på- och avstigning. Nåväl, Peppe och Karlsson har det jag inte har – känsla för mekanik, en nedärvd förmåga att förstå hur cyklar och motorer fungerar. Det är något som inte finns i mina gener, således finns inga logiska begreppskrokar i min hjärna som leder mig mot steg 2, steg 3 o.s.v. när jag ska skruva och spika. Så jag brukar antingen bli förbannad eller så ger jag helt sonika upp.

Vid åttasnåret ska jag göra ett besök på behandlingshemmet Blåsippan ute på Teg, ett ställe som jag under 2010-2011 tillbringade ett helt år . I vanliga fall är behandlingstiden sju veckor, men för mig, som var en ”dubbeldiagnos” (psykisk sjukdom+missbruk) och som var totalt söndertrasad, stannade jag först sju månader, sedan jobbade jag heltid som sjuksyrra och skrev samtidigt på en roman (Vedtjuven), vilket ledde till ett bipolärt skov. Jag ville så väl, men pressade mig för hårt. Dessutom bröt smärtorna ut på grund av min nyupptäckta höftartros. Jag slutade sova, visste till slut inte vad som var dag eller natt, och gick till jobbet utan att veta vad som var upp eller ner på mig, var nog delvis inne i ett psykotiskt tillstånd.

Jag åker till Blåsippan lite då och då och berättar min historia – och nu har jag ju den nerskriven i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Alltid kan jag bringa förståelse hos några, kanske kan jag få några att begära en utredning. Både ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går en för tidig död till mötes. När det gäller vuxna med ADHD så har så många som femtio procent av dem missbruksproblem. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD.

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra, om man väl ska lyckas bli och förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, så ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta. De som supit länge får försämrade kroppsrörelser, framförallt vad gäller koordinationen. De som fortsätter dricka får allvarliga neurologiska skador, ibland utvecklas en alkoholdemens. Men man kan även få andra kroppsliga skador, som skrumplever, blödande magsår eller blödningar från matstrupen. Man går en förtidig död till mötes.

Lite om det här ska jag prata om när jag besöker Blåsippan. Det ska bli spännande – och det brukar vara givande att på detta sättet sprida budskapet om hur mycket bättre livet blir om man när är nykter och drogfri. Man får leva, man återupptäcker världen utanför, man kan återigen börja njuta av god mat, en vacker solnedgång och om man har tur så återfår man förtroendet hos de vänner och familjemedlemmar som man som man under åren svikit och ljugit för.

För övrigt måste man ibland bestämma sig för att vara lycklig. Helt enkelt.

Om att dricka fort och fel

Av Kent Lundholm, 10 april 2016 kl 06:35, Bli först att kommentera

Solen är på väg upp. En molnbank färgas gyllengul. Är kvar i AIK-land och hämtar kraft och mod. Påminns allt oftare att inte ta något för givet, allra minst livet. Mitt i steget kan allt ta slut. Alla minnen, alla tankar raderas ut fortare än ögat hinner blinka.

Sitter och tänker på det snart gått sex år sedan jag blev nykter, när jag valde att be om hjälp för att ta mig upp ur det bottenlösa hålet. Om jag inte bett om hjälp hade jag med all säkerhet varit död idag. Då hade jag inte kunnat sitta vid detta köksbord och njuta av den vackra soluppgången. Att på egen hand ta sig ur ett beroende är oerhört svårt, eller som de i AA brukar säga i den frågan: ”Visa oss den personen som ensam och utan hjälp blivit nykter och sedan förblivit det.”

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för effekterna av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå.

Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, vilket är ett förhållningssätt som faktiskt är bra om man ska lyckas förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, så ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av alkoholen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

4–6 procent av Sveriges befolkning har diagnosen alkoholism. Alkoholister finns överallt i samhället, på alla nivåer, i alla samhällsklasser, mer eller mindre synliga. Kvinnor tål alkohol sämre än män, och det har att göra med att deras kroppar proportionellt sett innehåller mindre vatten och mer fett. Alkohol som är vattenlösligt, har i en kvinnokropp mindre mängd vätska att spä ut sig med. Det finns även andra biokemiska olikheter som leder att kvinnliga alkoholister snabbare får hjärnskador. Kvinnor bör därför inte dricka lika mycket som män.

Förenklat kan man säga att alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Varenda flaska ska vara tömd, inget kan sparas till morgondagen. Man dricker fort – och fel. Man dricker i smyg och skaffar sig hemligheter. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död.

Ofta är det är omgivningen som ser varningstecknen, medan den som dricker på tok för mycket, blir förbannad ifall någon försöker säga att det är fara å färde. Men så bottnar ju alkoholismen i förnekelse.

Varningstecken:

Man tål mer och mer.
Behov av upprepade ”vita” perioder.
Abstinens. Man börjar ta en att ta en återställare.
Man börjar förlora kontrollen.
Humörsvängningar.
Dricker fort i jakten på kickar.
Dricker mer än vad som är tänkt.
Strul på jobbet och i relationerna.
Kommer för sent på jobbet, går för tidigt.
Ofta sjuk, vanligtvis på måndagar.
Ljuger, lägger ut dimridåer.
Luktar sprit.
Problem med ekonomin.
Drickandet blir allt mer tvångsmässigt.
Börjar ljuga om drickandet. Gömmer flaskor.
Går omkring och tänker på alkohol.

För övrigt så har jag och Lena börjat fundera av vad vi ska hitta på till sommaren. Någon liten tripp ska vi unna oss. Tänk om vi kunde finna en liten röd stuga på landet som vi finge hyra.

Allt det jag skrivit om kan du läsa mer om i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

Beställ boken hos Ord&visor förlag.

Bartender på norskt sjukhus

Av Kent Lundholm, 25 december 2015 kl 07:46, Bli först att kommentera

Julaftonen rullade iväg rätt så fort. Firade den ensam – och det gick bra. Inga större problem, men någon riktig julstämning ville aldrig infinna sig. Julen är skapad för att firas i flock och trots de friktioner det kan uppstå, så är det tänkt att vi ska tränga in oss i små stugor med trånga rum för att rå om varandra. Just detta med att tränga ihop mig tillsammans med stora flockar har av någon anledning inte varit min grej. Men det har sina förklaringar ,,, men det tar vi en annan gång. Behöver utrymme, tillgång till luft.

Så jag har jobbat många jular under de år jag verkade som sjuksköterska. Två jular jobbade jag på Mo i Rana sykehus i Norge, båda gånger under i mitten av 80-talet. På den tiden hade de glada norrmännen en lite annan syn på hur gamla, sjuka människor skulle piggas upp under storhelgerna. Blev därför en aning paff när avdelningsföreståndaren om julaftonskvällen utsåg mig till bartender. Jag förseddes med en röd tomteluva för att lite färg på en annars rätt så blek och helt vitklädd sykepleijer från Sverige. ”Ja, ser du da ikke ser ut som julenissen, men du er også svensk. Men det er bra nok, det blir ikke bedre.” Så sa den barska avdelningsföreståndaren. Det var en serveringsvagn fullpackad med mängder av fina, dyra sorter av whisky (Glenfidish, Chivas Regal), Cognac av olika de slag (Grönstedts VO), där fanns gin och vodka av finaste slag och där fanns även en uppsjö av olika likörer (Baileys, Cointreau, Galliano). I en kylväska på vagens underplan fanns norsk pils och is i fall någon ville ha sin sprit kyld. Ja, sedan hade jag naturligtvis med mig en hel del fina viner, röda, vita.

Norsk sjukhusmodell av barvagn, typ.

Det var en märklig upplevelse att gå runt med denna ”minipub” – särskilt när jag följde tätt efter sköterskan som styrde på pillervagnen och delade ut medicinerna mot hjärtvikt och allehanda allvarliga fel som patienterna led av. Men när patienterna hörde skramlet från ”spritvagnen” så reste sig halvt döende och förlamade upp ur sina sängen och tindrade med ögonen. De flesta nöjde sig med ett glas vin eller en pils och en avec till kaffet. Men där fanns några som skulle ha en skvätt av allt. På en av gubbarnas bord ställde jag fram ett femton välfyllda glas. Eftersom jag även skulle jobba påföljande natt, fruktade jag det värsta. Men inget hände. Jo, förutom att det hördes julsånger och skratt från sjuksalarna och att samtliga sov som stockar den natten. Så gjorde de i Norge på 80-talet.

Jag har även jobbat några jular i Arvidsjaur, Skellefteå och i Lycksele. Då var det inte fråga om att gå runt om julaftonen med en vagn fylld med dyr whisky. Fast en julafton när jag jobbade på geriatriken i Lycksele körde jag ”Norgetricket”. I ett låst skåp inne på sköterskeexpeditionen fanns en hel drös med flaskor som samlat damm. På flaskorna satt remsor med ägarnas namn – och flera av dem hade avlidit för många år sedan. Äsch, tänkte jag och drog dit en vagn och ställde upp flaskorna på den, det blev en ansenlig mängd. Dock ljusår från drickesvagnen i Mo i Rana. Visste att detta var förenat med vissa risker i den frikyrkliga och nyktra staden Lycksele, men jag kände mig upprorisk. Någon hade ju gömt spriten för de gamla. Elakt gjort, tyckte jag då. Snart sjöng och skrattade gamlingarna kring julbordet, några berättade sedelärande anekdoter, någon drog fräckisar. och en äldre man kysste en rynkig gumma mitt på munnen. Långt senare stötte jag ihop med en undersköterska som jobbat den julen. Hon berättade att det fortfarande talades om den julaftonen – som en av de bästa och roligaste jularna någonsin på geriatriken.

De största orsaken till att jag jobbat så många jular är att man kan på kort tid kan tjäna ihop en ansenlig mängd pengar, särskilt om man ger sig av västerut, mot Norge. Skulle väl behöva göra det igen, inte minst för att fylla på i min rätt så tomma kassakista, men jag orkar nog inte längre med allt spring, all stress. Ja, om jag nu inte skulle få vara bartender i Mo i Rana …

En dusch, klippa bort näshåren, klippa naglarna. Om fem timmar kommer den första gästen, några timmar senare, vid middagstid, dyker nästa gäst upp. Idag känner jag faktiskt av julstämningen, men så är också min flock på väg till Pig Hill, den jag numera tillhör. I går var jag ensam och ett byte för vargarna. Men inte idag.

För övrigt säger jag: Tänd ett ljus och skingra mörkret. Tänd ett ljus för dem vi ska minnas, tänd ett ljus för de som väntar och oroar sig. Tänd ett ljus för de ensamma.

Etikett: alkohol

Tolv viktiga steg

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Fullsatt i Lycksele

Nykter i 10 år

Jakten efter kickar

Floden av farliga droger

Alkohol och barn

Murar eller allianser

Alkoholen som dödar

Om att dricka fort och fel

Bartender på norskt sjukhus

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Etikett: alkohol

Steg 4. ”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”