Etikett: alkoholism

Tolv viktiga steg

Av , , 6 kommentarer 9

 

Jag är en skrivande människa. Genom skrivandet lär jag mig mer om mig själv och alltid något nytt om världen. Nu när romanen om Ester ligger hos förlaget för korrekturläsning, kastar jag mig över ämnen, minnen, händelser som engagerar och intresserar mig. Vad ska jag göra annars – som sitter här isolerad sedan i september? Jag läser en del, lyfter mina hantlar ett par gånger per dag. Jag måste även dagligen bråka med mitt språk, då jag har en släng av dyslexi. Ett uppehåll i skrivandet 3-4 dagar märks direkt i texten med bindeord och ändelser som faller bort och bokstäver som byter plats inne i orden. Sen har jag blivit långsammare på grund av Parkinson. Det krävs minst tre-fyra korrekturläsningar innan jag vågar trycka på den blå knappen: Publicera.

Beställ boken om du vill veta mer.

Började under gårdagen att skriva på denna text (som blev lång), men som förhoppningsvis ska vägleda Er som fastnat i beroende och rent av ett missbruk – eller är på väg dit. Allt fler av er där därute har börjat höra av sig till mig för att be om råd eller prata av sig. Det är helt okej. Kan jag hjälpa till, så har jag nåt syftet med mitt val att visa min sårbarhet. Det har haft sitt pris.

Jag nådde min botten i juli 2010. Höll på att vika in årorna, men bad om hjälp och hamnade i ”stegen”; de tolv tunga stegen. Steg som räddat livet på miljoner människor. Vill Du veta mer, så kan du alltid köpa min självbiografi från 2016, Ord & Visor förlag,

Jag känner mig lite stolt, var gång jag får säga att jag varit spiknykter i elva år!

Modet att be om hjälp

Det finns en hel del metoder att arbeta med sig själv. Det dräller av kurser i mindfulness där vi ska lära oss att ständigt befinna oss i NUET. Okej, men om vi inte emellanåt kastar en blick över axeln för att se/minnas vad som hände i DÅTIDEN, kan vi ju aldrig lära oss av misstagen vi gjorde. Skräpet som vi inte ska dra med oss in i framtiden. I unga år (80-talet) gick jag i flera typer av terapi. KBT-terapi, samtalsterapi, psykodynamisk terapi. Det var skönt att prata av sig, men när jag fann mig själv stående på alla fyra och måla mina känslor med fingerfärg, så slutade jag med besöka terapeuterna. Det skulle dröja många år innan jag hamnade i KBT-terapi hos Linda G – en skicklig neuropsykolog. Kommer till det senare.

Om Dina problem bottnar i ett beroende, ett missbruk, så vet jag en beprövad metod som kan befria Dig från oket att ständigt tänka och drömma om brännvin. Det handlar om att ta tolv steg som kan rädda liv och leder till ett bättre liv. Men metoden kräver sin man/kvinna och kan pågå i åratal (livet ut för vissa). Jag skriver förstås om Tolvstegsprogrammet som används inom AA (Anonyma Alkoholister) och på en lång rad behandlingshem. Allt hänger på ens villighet att lägga ner kraft och energi, att vara ärlig och ödmjuk inför sitt öde – och vara beredd på att det emellanåt gör fördjävligt ont. Men belöningarna väntar runt hörnet. På ett AA-möte finns inga terapeuter, inga ledare, utan alla är jämlika och ofta sitter i rummet en stor, samlad erfarenhet – luttrade nyktra alkoholister som genomskådar minsta lilla lögn. Några har varit nyktra i femton-tjugo år, andra bara ett par dagar. Men det som sker i dessa slutna rum är ibland ren magi. Nu räcker det inte enbart sitta på ett AA-möte ett par gånger i veckan och vara ärlig om sitt missbruk. Du måste klarar av att leva nykter ute i den stora vida världen.

Bill och Bob

Allt började 1935 i USA med ett långt samtala mellan två alkoholister; ett möte mellan två trötta män som var trötta på vara fast i begäret och att ha förlorat kontrollen över sina liv. De som förde detta viktiga samtal var Bill och doktor Bob, två hopplösa alkoholister. I timmar talade de om detta plågsamma beroende. Efter samtalet kom de på en viktig detalj: Under tiden de talats vid hade de inte druckit en enda droppe. Alltså, alkoholister som öppet samtalar om sitt gemensamma problem kan under ordnade former nyktra till och förbli det. Bill och Bob bildade Anonyma Alkoholister och skrev vägledningen ”Stora Boken”, där de berömda tolv stegen såg dagens ljus för första gången.

Jag kan lova, av egen erfarenhet, att det är de tolv tyngsta jag tagit i mitt liv. Men metoden funkade för mig. Det är inget man gör på ett dygn eller två. Jag höll på ett år. Kanske är det på det viset, att trots mina elva års nykterhet, har jag fortfarande har ett par steg kvar att ta – som jag fuskade mig förbi. I dag finns drygt 2 miljoner medlemmar i AA (drygt 10 000 i Sverige). I det tysta pågår en kamp på liv och död. Män och kvinnor som kämpar för att hålla sig nyktra, en dag i sänder, och att inte ta det första glaset. AA kom till Sverige 1945, men först på 1980-talet kom tolvstegsmetoden att användas som en professionell behandlingsform.

2010 hade jag nått min botten. Detta efter ett flitigt självmedicinerande, då vården missat två diagnoser som obehandlade kan leda till missbruk: Det tog 30 år efter utbrottet som jag fick diagnosen bipolär och nästan tio år till, innan jag fick göra ett ADHD-test (jodå jag hade den bokstavskombinationer). Det finns siffror som visar på att 40-50 procent av patienter med bipolär sjukdom och ADHD (obehandlade) som trillar dit på ett missbruk. Samsjukligheten är hög; Så är man bipolär är det vanligt att man också har ADHD. Så det kan löna sig, även vid hög ålder, att få göra en ordentlig utredningen. Är man en så kallad Dubbeldiagnos (psykisk sjukdom + missbruk), så krävs en särskild behandling. Man måste ta ett helhetsgrepp och behandla båda sjukdomarna samtidigt – och absolut inte ta dem en och en. Det funkar inte.

Blåsippan Rehab i Umeå

Jag lade frivilligt in mig på ett rehab.hem i Umeå som hette Blåsippan och som praktiserade tolvstegsprogrammet i sin behandling. Behandlingstiden var sex veckor. Men jag blev kvar ett år. Jag var så trasig som man kunde bli. Jag hade drabbats av ytterligare en kronisk mycket allvarlig hjärnsjukdom (En kemiskt beroende person har en patologisk kärleks- och tillitsrelation med en sinnesförändrande upplevelse och förväntar sig alltid en belönande effekt.) Terapeuten sa att jag inte för en sekund inbilla mig, att jag kunde börja ”dricka normalt” – som alla andra. Glöm det! Under de efterföljande åren i AA, träffade jag mängder av alkoholister som försökt dricka normalt. De återvände till AA, sämre än någonsin. Många av de som tog ett återfall tvärdog – då hjärnan är inställd på att ta vid där en alkoholist en gång slutade (typ ett helrör brännvin, två flaskor vin och fem-sex stark öl, på en timme). Så dricker en alkis ”normalt.”

Spring Kent, spring!

Under behandlingen fick jag analysera min missbrukskaraktär. Ofta hittar man ett överdrivet/snedvridet sätt att förhålla sig till det mesta här i livet. I mitt fall hade jag haft perioder av hetsätning som gjorde mig tjock. Fram till 28 år var jag elitmotionär (DM-silver i terränglöpning) och banrekord i lumpen, för mycket sex, arbete/skrivande, som fick mig att inledningsvis skriva obegripliga romaner, som jag jobbade med dag som natt. Alltid för mycket. Till denna så typiska missbrukskaraktären (när man förlorat kontrollen) hade jag alltid varit på flykten i geografin och förhållandet till det motsatta könet. Man flyttar runt för att inte bli avslöjad, byter jobb gång på gång. Ett tvångsmässigt beteende. Besattheten av alkoholen förändrade min personlighet. Denna känslomässiga, ärvda sjukdom gjorde att jag blev konstant rädd, till slut blev jag rädd för att bli rädd, vilket ledde till att jag utvecklade ett panik/ångest-syndrom. Sen kommer skammen. Den angriper Jaget och tvingar dig att släpa runt på ett kors: ”Du är värdelös!”

Under året på Blåsippan jobbade jag i stegen. Jag kapitulerade och insåg på djupet att jag var maktlös inför alkoholen och jag tvingades inför mig själv och omvärlden att öppet erkänna att jag var en alkoholist. Jag lärde mig be om hjälp och ta emot hjälp. Sakta vågade jag känna tillit. Till slut fick jag andliga uppvaknade. Nej, inte religiös. Andlig! Jag insåg att jag var så mycket mer än den övergödda kroppen jag bar på. Omvärlden blev synlig. Nyfikenheten återvände.

Vissa steg tog tid

Några av stegen kändes viktigare än andra (vilket jag inte vill rekommendera.) Men steg 4 tog en himla tid att ta mig igenom.

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Jag skrev och skrev (författaren i mig vaknade) och jag lyfte fram all dynga som fanns inom mig – vilket kom att befria mig från den värsta skammen. Jag läste upp de 150-sidorna för min sponsor en lördag 2011. Steg fyra blev också underlaget till min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som gavs ut 2016.

Hela tolvstegsmetoden bygger på tron att det finns en högre makt, men är inte bunden till någon specifik religion. Enligt Anonyma Alkoholister är det upp till deltagarna att själva definiera begreppen högre makt och Gud. Först började jag att bråka med Gud då jag tyckte att han borde ha hört av sig någon gång under mina svåra år. ”Om du ska bråka med Gud”, sa min sponsor, ”så har du valt fel strid.”

Kent med andligt spänst

Så jag började promenera och tränade då upp både min fysik och min andliga spänst. Jag började efter nåt halvår in i behandlingen att skriva på min fjärde roman. Trots eländet så hittade jag fram till ett korthugget språk. (Hade ju ställt in mig på att jag inte skulle kunna skriva några fler böcker efter succén med ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006.) Sex år senare, 2012, släpptes romanen ”Vedtjuven”, en rolig, underhållande skröna, som skrivits under djupaste armod och sorg. Men Vedtjuven ingick i mitt läckande.

Två år efter behandlingshemmet hamnade jag hos Linda G. som var en neuropsykolog med inriktning mot KBT. Neuropsykologi är den vetenskapliga studien av förhållandet mellan hjärnans funktioner och beteende.

Kropp och själ

Hon skulle hjälpa mig att bli av med alla de rädslor som begränsade mitt liv och var en farlig trigger som snabbt kunde leda till ett återfall. Missbruk och beroende styrs av hjärnans belöningssystem som “kidnappats” av alkoholen, vilket leder till att den enda ”njutning” man kan känna är alkoholen. Man struntar i sex, mat, umgänge med vänner, familj – den enda kärlek man till slut känner är den till alkoholen. Alla andra känslor skjuter man åt sidan. Den enda som finns kvar är rädslan. När man nyktrar till är det inte ovanligt att man översköljs av alla känslorna man dolt och de kommer på en och samma gång.

Jag vågade knappt gå ut, trodde att alla glodde på just mig, undvek rulltrappor, hissar samtidigt som kroppen drabbades av hemska smärtor. Det tog ett drygt år. Bit för bit fick hon mig att utmana mina rädslor. Hon ”släckte” dem en efter en. Jag var fri.

 

En spiknykter man

Trots att jag varit spiknykter i snart elva år, vågar jag inte lova mig själv eller någon annan, att aldrig mer dricka alkohol. Förstå nu detta rätt. Det är en obotlig, kronisk sjukdom som kan triggas igång om man inte är på sin vakt. Därför: En dag i sänder! Vaknar och lovar mig, efter elva nyktra år: ”Hördu Lundholm, även denna dag ska du förbliva i nykterhet.” I stort handlar det att försonas med sjukdomen, vad den fått mig att göra – och sakta men säkert börjar man att tycka om sig själv. Jag är ta nej tusan värd att vara nykter och få respekt för detta.

2015 drabbades jag aven stroke i lillhjärnan där bl.a balansen sitter. Samtidigt pågick, osynligt, utvecklingen av Parkinsons sjukdom. Men jag är alltjämt nykter och än i dag ber jag Sinnesrobönen som jag lärde mig i AA. När jag skrivit denna långa text har jag gått igenom stora delar av det jag skrev under behandlingen. Ett ord dyker upp lite varstans: Tacksamhet. Men Gud så svårt jag har att känna tacksamhet – håller jag på att bli en bitter gammgöbb? En surgubbe som suttit isolerad sen i september. Fast jag har ju haft min älskade Ester hos mig. Varje dag i två års tid och snart släpper förlaget min roman ”Älskade Ester”. Så kan man också leva sitt liv. Sitt enda liv.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Korkad hjärna

Av , , Bli först att kommentera 7

Våra hjärnor kan inte bedöma ifall en vana är bra eller inte. Däremot är den bra att fullfölja det den fått öva på: Ät fem kilo godis per dag, springa två mil morgon och kväll, dricka brännvin var och varannan dag. Det som vi övat vår hjärna på blir den till slut skitbra på att locka oss att tillföra mer av. Till och med så ofta att det övergår i ett beroende.

Skitsnabbt går det för hjärnan ifall vi flitigt häller i oss dessa kemiska produkter. De finns de vars hjärnor bedömer en vana som beständig redan efter första testkörningen. Utan att riktigt fatta hur det gått till så sitter man fast i dyngan efter endast några få tester. Grattis till bröllopet …

Snus, ciggar, sex, spel, socker, alkohol, knark. Precis allt kan vi bli beroende av. Har du du en sån där knasig hjärna (som kan ha gått i arv under flera generationer) som ger en supernjutning för en viss produkt så har du gift dig med drogen. Dopaminduschen gör dig svag i benen och du vill förstås uppleva den igen. Snart har lustcentrum kidnappat din hjärna och ROPAR att skicka du ska skicka över mer av drogen. Belöningen utlovas.

Det kan gå rysligt snabbt om du ärvt en hjärna som tänder till på ett visst beroende. Snart kan du ENDAST njuta av den utvalda drogen – inte annat. Du njuter inte av sex, av ljus choklad, av beröring, spel, mat och socker. Bara drogen (exv. brännvin) får dig att hicka till och känna nåt som påminner av njutning som har till uppgift för att vi ska minnas att hälla i oss mer brännvin.

Jag har sett så många gå under av njutningen av alkohol. Kom inte och säg att du minsann kan kontrollera ditt missbruk. Ensam är du förlorad. Ta emot hjälp.

Som nykter alkoholist sen 12 år tillbaka skriver jag detta för att om möjligt denna kokheta sommar hindra EN ENDA människa att undvika detta helvete. Jag lovar dig! Du kommer att förlora precis allt.Jag lovar även ett bättre liv om du söker hjälp.

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: [email protected]

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Nykter i 10 år

Av , , 4 kommentarer 5

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp  för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

man-69287_960_720

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

alcohol-64164_960_720

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

render
Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

hands
Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”. 

IMG_4078-620x413normal
Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

© Kent Lundholm

Mitt knasiga liv

Av , , 1 kommentar 2

Morgon i AIK-land. Sovit oroligt. Dagens plan: besöka en secondhandbutik i hopp om att göra ett och annat fynd. Sen blir det väl att glo på tremilsloppet och lite lamt heja på Kalla.

Jag föddes med en ”motor” i huvudet som gjorde det svårt att fokusera och jag hade stora svårigheter att koncentrera mig. Det brann i musklerna, vilket tvingade mig att ständigt springa. Planlöst. Det gick förstås ut över skolarbetet, särskilt när jag skulle läsa och skriva. Inte heller kunde jag begripa mig på siffrorna – krumelurerna som flöt omkring på boksidorna.

skam

Jag föddes med en ökad sårbarhet och hade svårt att hantera de stora känslorna. Antingen skrattade jag eller så sprang jag omkring i rena ilskan. Jag var en rädd människa. Det behövdes inte mycket för att skrämma skiten ur mig – och min hjärna hann aldrig bearbeta hoten, utan jag blev på en röd sekund en grottman, slåss eller fly. Och så har det fortsatt under mitt vuxna liv. Känslorna har fått styra mig.

Det hade kunnat gå åt helvete redan i 16-års åldern när jag första gången kom i kontakt med alkohol. Det blev bröllop direkt mellan mig och de ljumna ölen jag svepte i mig. Det blev lugnt i mitt huvudet, springet i benet stannade upp, oron och ångesten pyste ut. Jag trodde mig ha funnit lösningen på mina problem. Men något fick mig kliva av öl-tåget och istället satsa på skolarbetet. Jag kom att plugga lika intensivt som jag hällt i mig öl. Redan då förstod jag att alkohol på kort tid skulle ha kunna göra mig till alkoholist.

masker

Jag har alltid varit en ojämn människa. Å ena sidan var jag rädd, oslög, klumpig, slarvig och glömsk, å andra sidan gjorde jag karriär, utbildade mig till sjuksköterska, journalist, jag pluggade filosofi, idéhistoria, kommunikationsvetenskap. Jag klarade inte av att fungera i grupper, förstod inte deras sociala koder – så jag höll mig ofta för mig själv, medan jag samtidigt inte haft några problem att stå ensam på en scen och hålla låda. Ojämn. Jag har dyslexi, men har skrivit fyra romaner och en självbiografi. Jag fick ångest av att gå en sväng nere på stan, men har rest jorden runt, bland annat köpte jag en enkelbiljett till Kina och reste runt i detta jätteland under ett halvårs tid och väl hemma fick jag ångest och panik att åka hem till föräldrarna i Bäckmyran utanför Lycksele.

Jag har under hela mitt vuxna liv förstått att det varit något allvarligt fel på mig, men aldrig kunnat säga vad. Det gjorde inte heller sjukvården eller psykiatrin – inte förrän jag jag kommit i femtioårs åldern och blivit tvångsinlagd när jag börjat tänka på självmord. Då utreddes jag ordentligt och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Fick medicin och blev fet. Under en lång rad år hade jag självmedicinera med vodka och starköl – men det sa jag förstås inte till läkarna. 2010 vaknade jag på IVA efter ett suicidförsök – då hade jag nått min botten och bad om hjälp.

Jag har skrivit om mitt knasiga och smärtsamma liv i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det har gått drygt sju år sedan jag påbörjade jag min resa tillbaka. Jag åker runt och föreläser om mitt liv, om psykisk ohälsa, försöker förklara vad ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom och alkoholism är för något, hur de fungerar och hur dessa sjukdomar ofta hänger ihop.

För övrigt växer sorgen efter Stefan Back som dog i mitten av veckan. Han fick aldrig en chans att kämpa mot cancern, utan det var kört i samma ögonblick som röntgenbilderna var framkallade. Knappt tre veckor senare var han död.

Vägen tillbaka

Av , , Bli först att kommentera 2

I jakten att förstå mig själv och det som hände under mitt liv, har jag under de senaste åren läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har genom åren träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom. I brist på utebliven diagnos har många börjat självmedicinera sig och som en konsekvens av detta hamnat i ett beroende som med tiden övergått i ett missbruk av alkohol och/eller narkotika. Det är inte ovanligt att neuropsykiatriska funktionshinder (som exv. ADHD) och kroniska psykiska sjukdomar ofta går armkrok genom livet. Det är inte ovanligt att en del av oss har har flera av dessa diagnoser – och i släpkärran bakom oss sitter alkoholisten och piskar ens rygg.

minnen

För att reda upp mitt kaos skrev jag en självbiografi ”Spring Kent, spring” som beskriver en ojämn människa som å ena sidan på flera sätt gjort karriär, haft flera olika jobb, skaffat mig många utbildningar, men som periodvis var oförmögen att städa min lägenhet, betala räkningarna och inte minst haft svårt att fungera i sociala sammanhang – då jag allt haft svårt att tyda de sociala koderna som gäller i olika grupper. När jag hösten 2010 hamnade på rehab.hemmet Blåsippan i Umeå var det inte många som trodde att jag skulle klara av det. Jag hade efter femtio år äntligen fått diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och fått börja ta mina första tabletter litium, sen skulle det ta två år innan jag fick diagnosen ADHD. Förutom det hade jag diagnoserna dyslexi, paniksyndrom, diabetes och alkoholism. Det skulle bli mitt livs viktigaste strid och på något sätt skulle jag åter igen bli delaktig i samhället, att bli delaktig en en grupp, att bli sedd för den jag är. Vi som lider av psykisk ohälsa ses ofta som en diagnos.

2014-2016 blev jag chefredaktör för tidningen Vasaplan. 2015 åkte jag på turné tillsammans med Linda Marklund och framförde vår berättarföreställning och 2016 släpptes min självbiografi vilket ledde till sjutton föreläsningar runt om i länet. Jag har även blivit uttagen att läsa en kurs i grundläggande forskning. Nu har jag blivit ambassadör i föreningen Hjärnkoll. Hjärnkoll är ett Riksförbund som jobbar för att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Att öka öppenheten om psykisk ohälsa är Hjärnkolls viktigaste uppgift. Så nu åker jag runt och besöker vårdutbildningar, arbetsplatser och behandlingshem och dödar myter och fördomar, och försöker beskriva hur det är att leva ett liv med psykisk ohälsa.

VIll ni boka en ambassadör?

Marjet Gustavsson
Länsansvarig Hjärnkoll
070-6057549
[email protected]
Tyvärr har min tuffa resa genom livet + femtio år utan/fel diagnos satt sina spår. Jag har fått sämre stresstålighet, sämre arbetsminne, har periodvis igångsättningsproblem, sämre sömn. Nu skulle jag tro att en del av dessa nedsättningar har att göra med den stroke jag drabbades av hösten 2015. Allt hänger ihop. Lösningen är planering och struktur för att undvika överraskningar. Jag gör försöker även att undvika ”misslyckanden” i smått och stort, då det är något som ger en sämre självkänsla.

En viktig förutsättning för tillfrisknandet är att lära sig mer om sig själv och sin sjukdom. Kunskap! Några snabba lösningar finns tyvärr inte, men ju mer man vet, desto mer delaktig kan man vara i behandlingen och blir bättre rustad för att kontrollera sjukdomen. Men det är minst lika viktigt är att människorna omkring en, familj, vänner, skol- och vårdpersonal, skaffar sig mer kunskaper, för att kunna förstå och på bästa sätt hjälpa till. Sedan är det inte alltid lätt som bipolär eller/och ADHD, att påverka och förändra de tankar och känslor man bär på. Lika lite som en hjärtsjuk kan tänka bort extraslagen och kärlkrampen, eller att en diabetiker kan sänka blodsockret genom positivt tänkande. När det gäller missbruk så finns det viktig nyckel: Be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men många vägrar att ta emot hjälp. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. vilket gör att många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem.

För övrigt är hoppet som en jakthund utan spår.

Skammens sjukdom

Av , , Bli först att kommentera 2

Åter en tidig morgon vid min dator. Ännu mörkt utanför mitt fönster och tyst i huset. Det enda som hörs är ett stilla brus från Backenvägen när enstaka bilar passerar. Önskar jag kunnat skåda upp mot stjärnhimlen, men det ligger något grått i vägen. Bor man i en stad är det sällan man kan se stjärnhimlen på grund av allt skräpljus. Annat var det i Baklandet när jag var barn, för där fanns inget som skymde den oändliga himlen. Det är nyttigt för den andliga spänsten att en sen kväll studera stjärnhimlen, då allt det ofattbara stora får en att känna sig liten.

stjärnhimmel

Det finns något som är större än vad jag är. Det är ju också så att om inte universum ständigt växte och blev större och större, så skulle inte stjärnorna lysa. Kanske är varje människa ett universum eftersom vi inte kan stå stilla. Vi måste krympa eller växa. Som stjärnorna. Mest av allt så består universum av tomrum – och av en mörk, osynlig energi. Även vi människor består av tomrum. Om man skulle ta bort tomrummet i atomerna i våra kroppar, skulle vi plötsligt bli 0,02 millimeter långa och vi skulle falla genom jorden, rätt ner i jordens glödande centrum.

Nu över till något helt annat. Missbruk och beroende vid psykisk ohälsa.

Både vid ADHD och bipolär sjukdom ökar risken för att man ska fastna i ett missbruk och beroende. Vetenskapliga studier visar att barn och ungdomar med ADHD löper en stor risk för missbruk och kriminalitet som vuxna, och vill det sig riktigt illa så fastnar de i ett livslångt beroende och går därför en för tidig död till mötes. Tittar vi på vuxna med ADHD så har femtio procent av dem missbruksproblem. Det tycks även vara så att missbrukare med ADHD har en snabbare ”missbrukarkarriär” än övriga, det går helt enkelt snabbare åt skogen, och de har även en sämre prognos att avbryta sitt missbruk. Återfallsrisken efter en rehabilitering är också högre hos de med ADHD. En av orsakerna till att man hamnar i ett missbruk, kan vara att man sysslat med någon form av självmedicinering. Men inte med nödvändighet. Missbruket kan mycket väl bottna i neurobiologiska orsaker och den brist på dopamin som vi med ADHD har i våra hjärnor. Dopaminet som bidrar till att vi kan känna lust, måste kickas igång med droger. Av de som behandlas inom psykiatrin, så har cirka 40 procent av dem någon form av missbruksproblem. I vissa grupper med allvarliga psykiska sjukdomar är problemen ännu större, exempelvis för dem med bipolär sjukdom. I den gruppen löper hälften av dem en ökad risk för att utveckla ett missbruk. Ofta har de psykiatriska problemen funnits där innan missbruket började. Det är vanligast att missbruka alkohol.

alkis

Alkoholism är en allvarlig, kronisk hjärnsjukdom som kan vara ärftlig. Det handlar alltså inte om att människor dricker för mycket på grund av en ”taskig karaktär” – det är lika sällsynt som att någon börjar dricka med ambitionen att bli alkoholist. Missbruk av alkohol gör att hjärnan ”byggs om” och till slut blir den ”kidnappad”. Samtidigt som hjärnan blir mindre känslig för vissa effekter av alkohol, så krävs allt större mängder för att man ska bli berusad och allt mindre för att suget ska uppstå. Man kan säga: en gång alkoholist alltid alkoholist, ett förhållningssätt som faktiskt är bra om man väl ska förbli nykter. Efter en tillnyktring och rehabilitering, ska man inte inbilla sig att det är möjligt att börja dricka normalt igen. Belöningssystemet i hjärnan har en gång för alla blivit ombyggt, samtidigt som drogminnena ligger i hjärnbarken och väntar på att väckas till liv igen. Den som är aktiv i ett missbruk kan till slut endast njuta av drogen, den och inget annat. Livet runt omkring blir ointressant. Därför kan man förstå varför en alkoholist så tappert försvarar sin flaska och sin universella rätt att tömma den.

Alkoholism betyder att man dricker för mycket och har en oförmåga att sluta. Dricker man för mycket och tillräckligt länge så uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd som gör att man blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv, glömsk och personlighetsförändrad. Drickandet leder till en rad sociala problem: sparken från jobbet, skilsmässa, vänner som drar sig undan. I slutänden väntar en förtidig död. Det händer en hel del i hjärnan hos folk som dricker för mycket alkohol. Minnet försämras, belöningssystemet ruckas så att det frisätts mindre dopamin, vilket gör att man måste dricka än häftigare för att få kickar. Det blir även en minskad aktivitet i pannloberna; de delar i hjärnan som är så viktiga för personligheten, där vi gör riskvärderingar och fattar beslut. Allt detta skadas vid missbruk och beroende. Man kan även se att hjärnans volym faktiskt minskar. Fast det ska sägas att redan efter en kort tids nykterhet, så börjar hjärnan återhämta sig, både vad gäller volymen som funktionerna. Så det lönar sig att sluta.

hjärna

Nyckeln till att bli frisk är att be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men det är som sagt lättare sagt än gjort. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. Många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem. Du som missbrukar eller din familj kan vända er till en läkare på vårdcentralen, en beroendemottagning eller till kommunens socialtjänst för att få hjälp med avgiftning och rehabilitering. Ni kan även vända sig till AA, anonyma alkoholister, som finns på de flesta större orterna. Här finns de verkliga experterna; de nyktra alkoholisterna som dagligdags kämpar för sin nykterhet och som är experter i ämnet alkoholism. Tolvstegsprogrammet är ett mycket effektivt sätt att komma på fötter igen och att sedan klara av att hålla sig nykter.

Hösten 2010 var jag på min absoluta botten efter att druckit konstant i två år, med en dåligt medicinerad bipolär sjukdom och en ännu inte diagnostiserad ADHD. Jag vaknade på IVA efter ett självmordsförsök och förstod att jag skulle dö inom kort om jag fortsatte på det viset. Så jag bad om hjälp. O gud vad hjälp jag fick. Det var som om de stått på rad och väntat på att jag skulle säga de magiska orden. Eftersom man omöjligt klarar av att bli och förbli nykter måste man få hjälp. Först hamnade jag på en låst av avdelning på psyket för att under översyn avgifta min kropp och hjärna. Det gick oväntat lätt att avgifta mig, inga kramper, inget sug men en hel del vansinniga mardrömmar när känslor och minnen tog sig in i mitt medvetande. Sedan bar det iväg till behandlingshemmet Blåsippan här i Umeå. Åtta veckor var det sagt, vilket är den normala behandlingstiden. Men jag blev kvar i ett år. Ett år. Detta på grund av att jag skulle behandlas som en dubbel-diagnos (en patient som lider av en eller flera psykiska sjukdomar och har hamnat i ett missbruk).

Tiden av på behandlingshemmet handlade mycket om alla de känslor som stormade fram, på en och samma gång. I ett missbruk tror man att det är möjligt att med vodka trycka ner en av känslorna, vilket mitt fall var rädsla. När man super så trycker man ner ALLA känslorna. Nu ville de upp och ut – det gjorde vansinnigt ont. Men jag gav aldrig upp – visste ju att jag inte hade några val än att förbli nykter och sedan jobba med den skräck som drabbade mig, gång på gång. De två första två åren gick jag 4-5 gånger i veckan  till AA – och det var nyttigt att träffa människor som jag tryggt kunde dela mina erfarenheter med. Varje gång det var min tur att dela, tvingades jag inleda med att säga: ”Hej, jag heter Kent och jag är alkoholist.” För var gång jag gjorde detta försvann lite av min skam. För jag skämdes ju så förfärligt, vilket låg i vägen för mitt tillfrisknande. Jag var ju trots allt grabben från Baklandet där alla var spiknyktra och medlemmar i IOGT. Jag hade svikit dessa ideal som pappa och mamma så stolt efterlevt. På behandlingshemmet fick de mig att förstå att det fanns det som låg utanför min kontroll, att jag levt ett hel liv utan att få rätt diagnoser (bipolär sjukdom och ADHD), vilket lett till ett självmedicinerande som med tiden lett till ett beroende och missbruk. Nu har det gått drygt sex år sedan tiden på Blåsippan och jag kämpar ännu, kanske mer än någonsin. Men jag har vuxit sedan jag ”avslöjade” mitt dolda liv för omvärlden genom självbiografin ”Spring Kent, spring!” och nu får åka runt i geografin och föreläsa om psykisk ohälsa och missbruk – och om att finns en väg tillbaka för de allra flesta. Om man ber om hjälp.

För övrigt söker vi ständigt vår egen avbild. I varje möte söker vi något som kan påminna om oss, något som förenar och skapar samhörighet.

Beställ ”Spring Kent, spring!”. >>> Länk

 

Livskampen och mina blomflugor

Av , , 1 kommentar 2

Jobbat hårt i dagarna två för att få fram ett kursunderlag, dels ett till mig som kursledare, dels ett till eleverna dessutom en text som ska funka i marknadsföringen. Men nu är allt detta gjort och jag kan ta det lite lugnare. Blev nog lite besatt av jobbet, vilket är rätt typiskt mig. Jag har svårt att släppa en uppgift förrän den är klar. Kan exempelvis inte säga åt mig själv att fördela jobbet över fler dagar, nej det ska göras NU, utan uppehåll. Det är ungefär som när någon ger mig en påse med karameller och säger: ”Se nu till att godiset räcker ett tag”. Jag äter alltid upp all karameller direkt, på en gång. Ett personlighetsdrag, ett eko från min ADHD som gett mig en rätt så taskig impulskontroll.

hjärna

Var i går förmiddag på ett behandlingshem och föreläste om Dubbeldiagnoser – då man lider av någon psykisk åkomma och dessutom har hamnat i ett missbruk. Jag pratade om det jag känner till och som jag skrivit en hel l bok om ”Spring Kent, spring!”: ADHD, Bipolär sjukdom och lite om Paniksyndrom. Det är funktionsnedsättningar och sjukdomar som i obehandlad form rätt så ofta leder till någon form av missbruk och beroende. Jag träffade en tapper skara som kämpade för att hålla sig nyktra, för att bli fria från många år av supande och knarkande. En del hade lättade anletsdrag då de kapitulerat inför det faktum att de inte längre hade makten över sina liv, medan några satt där och höll sig nyktra med de vita knogarnas taktik. Den senare gruppen har en liten chans att klara av att hålla sig nyktra.

Alkoholist

Jag kände genast hur skammen låg och darrade i rummet, men så är ju också alkoholismen skammens sjukdom. Det brukar fattas kärlek när folk skäms och den uppstår när folk känner sig misslyckade och usla. Det finns i dagens samhälle många som menar att alkoholisterna har sig själva att skylla, att deras drickande beror på att de lider av en taskig och svag karaktär. Alkoholism är en mycket allvarlig hjärnsjukdom som ger stora kroppsliga, psykiska och sociala konsekvenser, och om den inte behandlas leder den ovillkorligen till en allt för tidig död. Det är väl femte-sjätte gången jag är på just detta behandlingshem och föreläser och pratar med människor som kämpar för sina liv. Det känns som om jag gör något viktigt – och sedan är det ju ett tolvstegsarbete: Föra budskapet vidare. Ni som vill veta mer kan läsa mer om AA:s tolvstegsprogram, vilket har räddat livet på miljoner människor världen över, får söka er fram på nätet. Ni kan inte missa det!

Har drabbats av små, små blomflugor. Trots att jag inte äger en enda blomma. Har ett par blommor av plast, men det är allt. Även i fjol vid den här tiden dök de upp. De verkar komma via slasken och sedan förökar de sig i ett rasande tempo. Jag kör samma taktik som i fjol. Häller kokhet vatten i slasken, fyller på diskmedel och frätande propplösare. Sedan i går har de klart minskat i antal. Nu måste jag diska undan oftare, sopa upp smulor från golvet, torka rent på diskbänken. Jag ska nu gå till steg två och blanda äppelvinäger, socker i glasburkar och sedan ta bort ytspänningen med ett par droppar diskmedel så att de små odjuren drunknar. Någon som har fler knep vad gäller kriget mot blomflugorna?

blabla

För övrigt kan de som ständigt kör sina monologer, inte räkna med att någon ska svara. Vill de få respons så får de allt lära sig dialogens ädla konst, där först en talar medan den andra lyssnar och som sedan får chansen att svara. Personligen blir jag tyst, mycket tyst, när jag stöter på en monologpratande pratakus.

Att förstå sig själv

Av , , Bli först att kommentera 0

I jakten att förstå mig själv och allt det som hänt under livet satte jag mig ner för fyra år sedan och började skriva minnesanteckningar. Jag läste dagböcker, satt i timmar med gamla fotoalbum och studerade bilderna av mig själv, min familj och mina vänner. Jag ritade en tidslinje, prickade in år efter år, och sakta växte en bild fram. Minnesanteckningarna blev underlag till en bok, en självbiografi. Men det som hänt på senare år låg för nära i tiden och jag hade inte den distans som behövdes för att texten skulle bli bra. Fyra gånger skrev jag om boken och först sommaren 2015 kunde jag lämna ifrån mig ett slutkorrektur. Nu är boken tryckt och många har hunnit läsa den: ”Spring Kent, spring!”

SKAM

 

Under de senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolärsjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har också träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett missbruk av alkohol och narkotika. Det är inte ovanligt att dessa neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar krokar tag i varandra. Vill det sig riktigt illa kan man ha dem alla.

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, så måste man behandla båda två. ADHD kan hos vissa kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa.

I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag svart på vitt att jag hade ADHD. Innan det hade jag fått diagnoserna dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora konsekvenser, i relationerna med familj och vänner, på mina arbetsplatser.  Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt. Då hade jag levt i nästan femtio år med vetskapen att något var galet inom mig, men utan att ha fått rätt diagnoser.

Men jag överlevde och jag lever. Läs min bok om du vill veta mer, eller kom till de ställen under kommande höst och hör mig berätta min historia.

Omslag_Spring_Kent

>>> Beställ boken.

>>> Turnéplan.

För övrigt fastar jag inför morgondagens provtagning. När det är klart så tar jag norrgående buss till Skellefteå.

En ojämn människa

Av , , Bli först att kommentera 4

Sol utanför fönstret här på Anderstorp i AIK-land. Våren är visst här och det ska bli upp mot tjugo plus. Det är en tid för att landa, för att hämta andan och försöka ta hand om mig själv lite mer. Det har varit full fart en längre tid och det har inte blivit så mycket över till egna reflektioner eller skötsel av kropp och knopp. Jag måste återfinna känslorna kring det som är värdefullt – kärleken, livet självt, mina vänner, familjen. Jag måste hitta tillbaka till tacksamheten. Det finns så himla mycket att vara tacksam över – inte bara våren, utan även det faktum att jag lever. Att jag gång på gång lyckats överleva det sköra liv jag försökt leva.

masker

Ända sedan barndomen har jag känt mig annorlunda, inte unik eller speciell, utan just annorlunda, med lutning åt att vara sämre än alla andra. Många gånger under livet har jag blivit förbryllad, ibland skrämd, över att jag uppfattat världen så annorlunda än alla andra. Ofta blev jag arg, och kanske var det därför jag började ta strid för min verklighet, vilket ledde till många konflikter och strider. Om man under en längre tid går omkring och tror sig vara annorlunda, så kopplas detta till Jaget. Det är jag som gör fel – något som göder skammen. Redan som barn lärde jag mig att skämmas – något som blev en hemlighet och som jag genom en mängd strategier lärde mig att gömma. Som ni vet är detta med att bära på hemligheter en mycket ensam och destruktiv sysselsättning.

20160203_064750

Utåt sett har jag framstått som en man som ständigt varit på språng, alltid på väg in i olika äventyr eller uppåt i karriären. Jag har fått höra att jag utåt sett verkat lugn och samlad, och många är de som kommit till mig för att berätta sina hemligheter och söka hjälp. Men under den lugna fasaden har jag ju alltid varit en trasig och sårbar man med suddiga konturer och ett plågat inre. Lyckad utåt, trasig inåt.

Jag var och är en ojämn människa. Å ena sidan har jag kunnat uppträda inför hundratals människor, redogöra för filosofins utveckling från Platon och fram till Sartre, kunnat skriva ett flertal romaner, avslöja korrupta politiker i min roll som journalist – för att sedan komma hem till en lägenhet som var försatt i kaos och som jag inte visste hur jag skulle städa, jag klarade heller inte av att skruva ihop en Ikea-hylla eller jonglera med en boll eller någonsin lära mig att åka slalom. En ojämn människa. Det är en sådan vi blir som fått bokstavskombinationen ADHD. Först i dag, med mina kunskaper, har jag börjat förstå orsakerna till mina märkliga beteenden – problemet var ju att diagnoserna kom så sent i livet: Bipolär sjukdom blev ett faktum i 50-års åldern och diagnosen ADHD fick jag i en ålder av 54 år. I hela mitt hade jag levt med dessa diagnoser, mina demoner, så det var klart att jag tidigt började känna mig annorlunda och tidigt blev expert på att skämmas. För jag visste ju att det var nåt jävla knas inne i min skalle.

Med dessa krafter inom mig, bröt paniksyndromet ut i tjugoårsåldern vilket ledde till att jag under hela livet tvingats uppleva min egen död gång på gång. Tänk er en kraft, någonstans inom er, en ”verklig” känsla som slår till när du minst anar det och ”övertygar” dig om att nu ska du dö. Jag fick ingen hjälp. Jag blev en rädd människa – och till blev jag rädd för att bli rädd.Så jag sökte efter egna verktyg. När jag haft en ”hjärtinfarkt” för tionde gången och fått klippkort på akuten, så började jag ta ångestdämpande mediciner: rohypnol, valium … Sedan kom alkoholen in i bilden.. Resten är historia.

ryggar

När jag i tisdags var och föreläste på behandlingshemmet Blåsippan i Umeå, så var det inför ett tiotal person som alla kämpade för att finna en väg tillbaka till livet. De var på god väg, för de hade alla tagit det första steget och kapitulerat inför det faktum att de alla var alkoholister och sedan hade de uttalat de magiska orden: ”Jag behöver hjälp!” För ensam klarar man inte av denna kamp. Man måste få hjälp – och sedan ta emot den. Genom att kapitulera har man erkänt att man har ett problem och att det är dags att släppa kontrollen och låta sig bli vägledd av de som lyckats ta sig ur ”träsket”. Det gäller att ta rygg på vinnarna.

För övrigt är det denna dag dags för veckans besök på apoteket. Alltid lika kul. Det är även Kristi himmelsfärdsdag – dagen då Jesus Kristus drog hem till himmelriket.

Ps! Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!” >>> BESTÄLL