Det kommer efter; kroppen, hjärnan tar igen den anspänning som framträdandet och resandet innebar. Jag har sovit timmar dagtid, känt mig konstant trött och igår kväll somnade jag vid sjusnåret, på soffan, och vaknade tolv timmar senare. Så länge sover jag nästan aldrig. Dessutom tycktes jag ha legat i samma ställning hela natten, som om någon slagit på off-knappen för hela systemet. Jag hade legat med vänsterkinden tryckt mot en broderad prydnadskudde och pressat in en av tomtegubbarna i huden. Såg rätt komsikt ut när jag upptäckte det i spegelbilden då jag skulle borsta tänderna. En tomte på kinden … borde kanske göra en sådan tatuering, lagom till jul, sedan linda in mig mig lite glitter och julgransljus, sådana som blinkar, och söka jobb som skyltdekorering på Åhléns.

Lade mig som en man, vaknade som en tomtegubbe.

Den långa sömnen gjorde mig klar i huvudet och jag skrev fyra hela sidor i romanen och i handlingen följde jag Rulle och Axel ut med ekan, ut till djuphålet där de försöka få sig en storabbarr. Lite jobb med tidningen, sedan upp på min metallhingst och trampa ner på stan. Satt på NK och fikade och skrev ett par sidor till, för hand. Väl hemma vid  ettiden lade jag mig på soffan och somnade  – igen. Tre timmar. Märkligt dygn. Men det är väl detta som är ”hjärntrötthet” efter en stroke. Jag har gått på för hårt och nu måste den stänga ner systemet för att kunna reparera det som blivit trasigt. Det finns inga genvägar till mina framtida segrar. Tålamodet är mitt vapen.

Den osynliga vinden kan vi se när löven rör sig.

Under mina många promenader går jag och försöker känna in andligheten. Den finns där hela tiden; och har jag tur upptäcker jag något som kan ge svar åt det som inte går att besvara med ord. En känsla av att där finns något större än jag själv. Vinden, den finns där runt omkring, jag vet det, men jag kan inte se själva vinden utom när den får löven att prassla eller för ett kort ögonblick pressar sig kring mina kinder. Att lyssna på vacker musik eller se en färgsprakande målning kan skapa en känsla bortom orden och i detta ordlösa förstår vi plötsligt hela innebörden. Men vi kan omöjligt förklara den. Kanske är det andlighet? Läste om en hjärnkirurg som fick frågan om han var andlig? ”Tankar finns, det vet vi alla, men trots att jag opererat hundratals hjärnor har jag ännu inte sett en enda tanke.” Andlighet handlar inte om dogmer, inte ens om religion utan ett förhållningssätt till livet – eftersom vi omöjligt kan veta allt, så pågår ju mysteriet, livet, runt omkring oss hela tiden. Så länge vi finns.

Livet går fort, rysligt fort – älskade vän, kyss mig långsamt!

Längtar efter någon att dela livet med; de små vardagliga händelserna med. Är det en fånig, självömkande tanke? Tycker inte det. Är less på ensamheten och saknar de små förtroliga samtalen vid frukostbordet, gnabbandet i soffan om filmen var bra eller usel, eller att kunna vakna om natten och sträcka ut handen och finna en annan hand intill. Jag är ju en person som ”kräver” ett viss mått av ensamhet för att kunna tänka och skriva, men det finns måtta på det också. Det är förfärligt onödigt att vara ensam – särskilt då vi vet (det finns forskning på det) att människor som lever i ett sammanhang, som delar livet med en annan, är friskare på alla de sätt och därför lever längre – än vi som lever ensamma.

För övrigt så avslutar jag med ett citat av Ulf Lundell: ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan vara din bror eller syster.”

En vacker låt – tycker då jag …