Det sägs att i det bländande mörkret bor ett ljus. Det betyder att jag är älskad, att jag är sedd. Låter ju trösterik, men det gäller ju även att kunna känna det.

När man blir kroniskt sjuk blir man lätt självupptagen. Man glömmer de som finns intill och vill  hjälpa dig. Glömmer ljuset. Istället känns det som om att man blir till ett stort, svart hål som slukar åt sig allt ljus. Svarta hål föds när riktigt stora stjärnor dör, och med riktigt stora stjärnor menas åtminstone 20 gånger större än Solen.

Har haft det knepigt med mina svarta hål; de sjukdomar och funktionsnedsättningar som följt mig genom livet. Som jag berättat tidigare, har jag varit tvungen att byta den Adhd-medicin jag tag i sex års tid. Den slutade att fungera och gav mig en rivande ångest som hotade att ”sätta fart” på min bipolära sjukdom. Det skapas en inre stress som får kortisol att flöda i min kropp, som leder till skyhöga värden av mitt blodsocker. Blir slö i skallen av högt blodsocker – och om det plötsligt faller så kan lågt blodsocker leda till döden. Alltså ingen munter tillvaro.

Väntar med spänning på korrekturet från förlaget, så att jag kan rätta stavfelen.

För övrigt så kan det förhålla sig så att varje människa vi möter är utsänd. Tanken svindlar.

Läs även Lenas tankar: >>>http://blogg.vk.se/lenamargareta/