I Baklandet uppkom ofta intressekonflikter mellan bärplockarna och älgjägarna. Eftersom det på den tiden enbart var män som jagade älg så går det att lägga ett genusperspektiv på fördelningen. Männen sköt, kvinnorna plockade bär.

Eftersom männen bar livsfarliga vapen, så var det de som pekade ut vilka delar av skogen som kunde ”upplåtas” till bärplockarna, alltså till kvinnor och barn. Med det systemet kunde det plötsligt vara förbjudet att plocka lingon på ett av bergen för att någon av jägarna sett några gamla älgspår, hört några märkliga ljud, ja det kunde räcka att någon av jägarna hade ”känt” att det skulle finnas en älg på det berget.

Jag var den ende grabben i Baklandet med omnejd som vägrade att delta i älgjakten, dessutom hade jag ett defekt färgseende vilket även uteslöt mig från bärplockningen. Röda lingon och hallon smälte samman med det gröna riset. Så jag höll mig inomhus och läste böcker. Redan då ansåg jag att jägarna sköt på älgarna för det fanns en njutning i dödandet – men detta var det ingen som erkände. De menade att det var nödvändigt skjuta älg för skogens skull – de åt nämligen upp topparna på nyplanterade tallar och granar, dessutom hade de en förmåga att korsa vägarna när bilar kom körande. Du vill väl inte att människor ska dö på grund av det finns för många älgar? Dessutom är älgkött en delikatess. Jag hade inga svara på dessa argument. I varje fall inte då.

I mitten av åttiotalet hände något. Fenomenet växte med tiden. Det var då som polackerna kom körande i sina små skrotbilar och invaderade hyggen och berg för att plocka bär. De struntade fullständigt i jaktlagens regler och kunde ställa sig under ett jakttorn och plocka rent på lingon och blåbär. De kunde plocka bär i åtta-tio timmar och tjäna ihop en mindre förmögenhet. Till jägarnas vrede. Nu var det jaktlaget som var tvunget att planera efter var bärplockarna befann sig.

För övrigt väntar en vacker höstdag därute. Man skulle kanske plocka lite bär. Nån som vet var de jagar älg i trakterna kring Skellefteå?