Det verkar som om normerna för skönhet ligger i plastikkirurgernas händer. Något som de blivit förmögna på. Vi ser allt fler med överdrivet stora läppar, gamlingar som borde ha rynkor istället är släta i ansiktet som en barnrumpa. Botox heter frälsningen. Eftersom mimiken slås ut, så kan inte spegelneuronerna tolka glädje, sorg eller ilska. De som gjort sig ”snygga” ler samma stela leende vare sig det gäller hot som invit. Allt som går att fyllas med silikon, fylls med kilovis av silikon. Folk blir allt mer framtunga eller baktunga. Men detta slår väl rekordet. Tolv kameler i Saudiarabien diskades nyligen från en årlig skönhetstävling sedan ägarna använt botox för att förbättra djurens utseende, som läppar och pucklar.

Det börjar dra ihop sig nästa berättarföreställning – ”Mitt i bland oss”. Om rätten att vara annorlunda. Denna gång i Bodbysund (utanför Burträsk). Fredagen den 2 februari ska jag om min berättarkollega Linda Marklund berätta om en del livsöden; om några som var eljest, men ändå fick plats i 70-talets Sverige. Då fick man utropa sig till kung eller bjuda in sig till bröllop och begravningar, trots att man inte kände de som stod för ”festligheterna”. Sen har vi blivit inbjudna till Skellefteå berättarfestival senare under vår-vintern.

Linda och jag under förberedelserna i Siksele.

Sverige spelar semifinal mot Danmark i handbolls-EM nu på fredag. Har svårt för handboll. Inte för spelet i sig, utan för att det är en sådan nervplåga. Ett lag kan leda med fem mål, sedan rasa ihop totalt och ligga under med två. Sedan vänder det igen.Sveriges matcher brukar jag bara se slutet på. Vill inte dö en för tidig död i hjärtinfarkt.

En jävla massa har rasat ner från skyarna. Min bil har de senaste veckorna liknat en snögrotta. Har sopat av den ett par gånger per dag, men sedan är det bara att börja om morgonen därpå. Drivorna är ett par meter höga här på Pig Hill. Än högre vid Backenvägen. När jag ska ut med bilen är det med hjärtat i halsgropen. För att komma ut på den hårt trafikerade vägen, måste jag till slut chansa. För sikten är noll. Och bakom bilen, som blockerar halva cykelbanan, susar cyklisterna tätt förbi. Tror att många av dem har en dödslängtan. Cyklisterna i den här stan lider av hybris och de tycks mena att det inte borde finns en enda biljävel i hela Umeå.

För övrigt ska jag denna dag betala mina räkningar. Om det inte finns pengar till det, står hoppet stå till veckans idiotsäkra lottorad.