Etikett: döden

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Strövar i ett landskap

Av , , Bli först att kommentera 4

Suttit och jobbat med sajten Bokbörsen, där man mot en billig peng kan lägga upp de böcker man vill sälja. Min älskade böcker …  Det tog mest hela gårdagen att fotografera omslagen, lägga in ett fyrtiotal böcker och sätta ett hyggligt pris. Får väl se hur det går. Du kan ingenting ta med dit du går …. Fast polaren L-E har sedan jul sålt böcker för över 3000 kronor.

Ellen Key äktenskap
Två av de 40 böcker jag vill sälja för en billig penning.

Förutom att försöka skaffa lite semesterpengar genom att sälja böcker, satt jag och bläddrade i allt det jag under åren grävt fram kring romanbygget ”Älskade Maria”. Blev nervös, orolig. Minst två-tre års arbete väntar för att få en sådan roman klar. Att skriva en historisk berättelser kräver att man har koll på alla detaljerna – inte bara om människorna, utan även om den historiska samtiden. Tvekar. I vilket skick är jag om ett år, om sex månader? Ändå … Har ju samlat på mig underlaget till en fantastisk roman.

fountain-3412242_960_720

Tittar ner på mina händer. Den vänstra skakar rejält. Det är den handens fingrar som trycker ner fel tangenter eller vars pekfinger fastnar mittemellan två tangenter och blir kvar därrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Så kan det se ut.

Polaren L-E hälsade på igår. Vi drack starkt kaffe och suckade. Vi konstaterade att vi inte kunde göra något åt åldrandet eller de sjukdomar vi ådragit oss. Minst av allt kan vi påverka döden. Den som lurar om hörnet. L-E har haft modet att köpa ett hus i norra Italien. Där sitter han och äter oliver och dricker kallt bergsvatten – ungefär som han i ”En vandring i solen”. Men han måste sälja sina böcker för att ha råd med amorteringarna.

”När vi blickar tillbaka, upptäcker vi att det egentligen inte är en väg vi har följt, utan att vi strövat omkring i ett landskap.” Så skrev Sandemose i ”Det gångna är en dröm.”

För övrigt kan ett enda ord öppna dörren. Nästa kan stänga samma dörr.

© Kent Lundholm

Till minne av Stefan Back

Av , , 2 kommentarer 6

Denna vackra, soliga morgon så har mina skor varit ute och gått en sväng med mig. Hyggligt att ta med lilla mig, eller hur. Men så är det oxå ett par riktigt dyra skor, så det är nog inte mer än rätt att jag får haka på då och då. Lite svårpromenerat, då det ständigt växlade mellan is, snösörja, vattenpölar och barmark. Det går inte ligga på maxfart hela tiden, utan det kräver att man ofta växlar ner.

löpare

 

Men att det drar åt vår är helt klart. Blev omsprungen av fem-sex löpare i tajta overaller och specialtillverkade löparskor – och jäklar vad de försvann snabbt i fjärran. För en si så där 40 kilo sedan så var även jag en hygglig löpare. DM 2:a i 4000 terränglöpning, banrekord på I 20:s tre kilometersbanan. Milen sprang i terräng på 36.50 och landsväg på 35 minuter. Sprang sällan banlöpning eftersom jag blev så uttråkad, men de gånger jag gjorde det var det på hyggliga tider. Jag började springa på tid och med ett mål i sikte i 15 års åldern och märkte snabbt att jag blev lugnare, kunde fokusera bättre, fick bättre motorik, blev mindre aggressiv och rädd – ja, jag funkade helt bättre. ADHD-barn jag var (men utan att veta om detta. (Diagnosen fick först när jag fyllt 53 år …) Studier visar att barn med ADHD mår bra av att träna hårt. Studier visar hård träning stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos oss med ADHD. Man har kunnat se att fysisk aktivitet, likt som medicinerna, ökar dopamin och noradrenalin i hjärnan, vilket gör det lättare för barnet att koncentrerar sig.

Jag har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Förlaget säljer nu den kritikerrosade boken till reapris, 145 kr: >>> BESTÄLL

* * * * * * * * * * * *** * ** ** * * * ** * * * * ** * * ** **

stefan

 

Nolita och Stefan Back sommaren 2016. NK i Umeå.

Igår den 24 mars begravdes min käre, gode vän Stefan Back i Norberg där han var född och uppvuxen. Under 90-talet bodde han i Umeå och var kommunreporter hos VK, senare blev han informationschef vid Umeå kommun.Jag hade inte ork att åka ner till begravningen, vilket fyllde mig med skuld. Men jag orkade helt enkelt inte, då jag hade mina egna demoner att kämpa mot. Trösten är att det blir en minnesstund även i Umeå, någon gång när tjälen gått ur marken. Då ska jag ta farväl på riktigt. Det som gör mig ont är vetskapen av hur illa behandlad Stefan blev av sjukvården, hur läkare efter läkare misstrodde hans fruktansvärda smärtor. En gång var jag och Stefan i färd med att skriva en debattbok om hans liv, men ingen av oss hade ork att fullfölja det projektet.

Till minnet av Stefan Back

Minnestext:
”Stefan, vi fann varandra direkt. Vi bytte blickar och log samtidigt när vi möttes första gången på Umeå kommunfullmäktige. Du som utsänd från VK och jag från Folkbladet. Men vi såg aldrig varandra som konkurrenter. Ofta pratade vi om allt annat än politik; om livet, kärleken, barn, resor. Vi glömde helt sonika bort att lyssna på politikerna i talarstolen – men i det fallet missade vi inte så mycket.

Några år senare, i början av 90-talet, blev vi och våra familjer grannar på Tomtebo, vår plats på jorden i varsitt radhus. Om sommarkvällarna satt vi ofta på baksidan av våra hus, drack kall öl och diskuterade filosofi, litteratur, religion och våra drömmar om att en gång skriva en bok. Ser dig sitta där tillbakalutad och kisa genom pipröken med din stora cowboyhatt uppskjuten i pannan. Däremot kom vi aldrig någonsin överens om vilken musik som var bäst – du med din reggaemusik och jag med mina symfoniska Genesis-plattor.

Så drabbades du allt mer av sjukdomen, av denna märkliga EDS, som allt mer fyllde dina dagar och nätter med ständig smärta och som med åren bröt ner din kropp. Du ringde ofta till mig för att berätta om din sjukdom, men i själva verket ville du ha tröst och ett och annat gott råd. Ofta kände jag mig villrådig efter de samtalen och det hände ofta att jag drabbades av dåligt samvete för att jag inte orkade göra mer för att hjälpa dig. Men jag hade ju mina egna demoner att kämpa emot.

Det var en av dina sista dagar i livet som du ringde mig. Den gången var det nära till gråten för oss båda. Du hade fått beskedet att hoppet var ute, att cancern hade vunnit. Båda två saknade den gången ord. Efter det samtalet skulle vi aldrig mer talas vid. Ju fler dagar som går desto mer saknar jag dig Stefan; vännen jag kunde tala om allt med och du i sin tur som berättade det mesta för mig. Geografin kom till slut emellan oss, först Bali, sedan Norberg – men vår vänskap var alltid nära, tätt intill, nu, då och för evigt i mitt hjärta.

Vila i frid Stefan, min gamle vän!”

För övrigt inser jag alltmer att livet verkligen är tidsbegränsat.

 

Vilse på en surmyr

Av , , Bli först att kommentera 2

När vi vänder oss om för att studera den väg vi följt, så har vi istället irrat omkring på kalfjället och milsvida surmyrar. Fotspår överallt, inga raka linjer. Det som skett har skett och går inte att ändra på och blir för alltid de bilder som ockuperar oss. Det är väl så som livet ser ut. Än kastas vi åt ena hållet, än åt det andra. Vi reser oss i förvirring och går bakåt en stund för att försöka förstå det som händer Nu, innan vi åter finner rätt riktning och vinglar framåt. Kanske är det bättre att beskriva en människas väg genom livet som en strömmande älv som aldrig är densamma, utan förändras från sekund till sekund.

förstoringsglas

Jag försöker vara filosofisk så här i ottan. Det är inte lätt att med ord beskriva det liv man lever, men det finns sådant som vi inte har språk för. Ett ord öppnar ett fönster, nästa stänger samma fönster. Men jag försöker ändå för att dämpa skräcken för det oundvikliga, det som hör livet till och kallas för döden. Ni vet den där där tvärniten som ingen kan undkomma. I det fallet är vi alla lika.

mankvinna

Vi lever i en komplicerad tid där allt tycks gå i ett rasande tempo, vilket leder till att vi får allt svårare att greppa det som sker. Vi blir rädda och människa ställs mot människa som vi försöker spegla oss i – men allt vi ser är olikheter, fel hudfärg, farliga ögon, underliga kläder, märkligt språk. Vi tar till enkla lösningar och lyssnar allt oftare till ännu enklare svar i tron att vi på så sätt ska kunna skapa struktur i tillvaron. Nästa steg är att söka genvägar till sanningen via olika läror, något som skrupelfria personer snabbt utnyttjar. Vi går från tanklöshet till tanklöshet, från ytterlighet till ytterlighet och vi glömmer det som en gång hänt. Det uppenbara. I nästa steg lever vi en svartvit värld som i själva verket blivit än mer komplicerad än tidigare – i sin skenbara enkelhet.

20130809_212806

”Hemresor är svårare än avresor”, skrev Göran Tunström en gång. Så sant. Precis om detta håller jag att skriva en roman, min femte som utspelar sig i den fiktiva byn som kallas för Baklandet – men som påminner om min hemby och några angränsande byar. Den handlar om drömmen att komma sig därifrån för att upptäcka den stora världen, om att vara ständigt på väg någon annanstans – men i tankarna och minnena alltid befinna sig i Baklandet. För ett tiotal år sedan frågade en av byborna varför jag så sällan var hemma på besök. Jag tänkte en stund innan jag svarade. ”Jag är här precis varenda minut, antingen när jag skriver mina böcker eller när jag går omkring och tänker på vad jag borde skriva.” Det är möjligt att folket i Baklandet tror att jag blivit högfärdig och som inte vill umgås med de som bor kvar i Baklandet, men så är inte fallet. Som författare måste jag vara en bit bort, på distans, för att kunna se och höra det jag ska skriva om. Det föll på min lott berätta Baklandets historia.

För övrigt är det kanske på det viset, att ju högre upp man kommer på ett berg, desto långsammare vandrar man.

>>> Här kan du köpa mina böcker. LÄNK

 

 

 

PostNords paketutdelning

Av , , Bli först att kommentera 3

Man ska ta sitt liv på allvar och försöka göra så gott man kan, försöka göra goda saker men samtidigt inte straffa sig allt för hårt när det går åt pyttes, när man klantar till det och gör fel. Det är mänskligt. Man ska heller inte vara rädd för sin svaghet och sårbarhet för det är genom dessa vi kan växa oss starka. Det finns de som tror sig kunna vara starka livet igenom, men de går ofta livet fram med mask för att dölja sin svaghet. Ödmjukhet och sårbarhet går hand i hand, för när man förstått och accepterat sina svagheter klarar man lättare av att utveckla sin empati och förståelse för andra människor.

projektledare

Ibland stöter jag ihop med dessa människor som utsett sig till projektledare för sitt eget liv, där minsta detalj, alla aktiviteter ska koordineras, föras in i en databas där de sedan kan köras i alla variabler för att få fram ett underlag för livets alla risker. De gör alltså en riskanalys över något så lynnigt som själva livet. Hade de tillgång till DNA-tekniken skulle de direkt använda sig av den (och med kosing i fickan går det att beställa DNA-analyser i utlandet). Ofta handlar det för dessa projektledare att på ett tidigt stadium rädda kroppen från allt ont och farligt. En motkraft är att fysiskt plåga livet ur kroppen minst fem dagar i veckan och sedan väga och mäta den kost, och de vitaminer och mineraler, som ska tillföras. Sängen ska vändas i rätt vinkel så att flödet av de positiva energierna flödar genom kroppen. Det ska sovas i rätt temperatur och sömnens längd ska följa beprövad vetenskaplighet vad gäller antal sovande timmar utifrån vilken ålder man befinner sig i. Projektet blir slut ett enda vägande och mätande – allt medan livet pågår och livet fortskrider alltid där du själv befinner dig.

lugnetblomma

Nu skriver jag inte detta för att raljera över de som sköter sina kroppar – mer för att det i debatten om ett gott, lyckligt liv, tycks glömmas att vi även lever ett inre liv. Det är kanske på det viset, att de människor som finner det inre lugnet, som låter sig stimuleras av allt spännande som händer inne i ens skalle, som läser en intressant bok i gräset (medan andra springer benen av sig) är de som blir riktigt gamla, just för att de har ett rikt inre liv. Att bli sin egen kropps tränare och övervakare måste väl skapa en stress och bygga upp sådana krav att man rent av dör i förtid. Eller? I bland känns det som vi är i färd med att avskaffa döden – i varje fall ska vi inte tala högt om den.

brevbärare

Jag har börjat fundera över hur PostNord resonerar när de bär ut sina paket. Ibland lägger de lite större paket utanför min dörr, vilket inte gör mig något, då det ofta handlar om böcker jag beställt – och mina grannar är beskedliga typer. Små paket hamnar ibland i brevlådan och möter mig på hallgolvet när jag kommer hem. Ibland sitter ett ”mellanpaket” fast i brevinkastet, men det är inga problem för min del. Men på sistone har det blivit rena rama lotteriet vad gäller PostNords paketutdelning. Två gånger på rad har jag fått en blankett med uppmaningen att hämta paketet på närmaste utlämningsställe, vilket är nästan tre kilometers slakmota till Ica Kvantum. ”Det är väl de tre böckerna jag  beställde”, tänkte jag tålmodigt. Det paketet kan omöjligt gå in genom brevinkastet. Men icke. Det paket som väntade på mig var ett 15 cm högt, 8 cm brett och 2 centimeter högt. Det innehöll ett skyddsomslag till mobilen. Vägde knappt något, mindre än ett litet kuvert. Jag muttrade surt till tjejen på Ica som lämnade ut paketet, att nog borde väl PostNord ha kunnat stoppa denna försändelse i min brevlåda. ”Du är inte den första som undrar”, svarade tjejen lakoniskt. I rena ilskan köpte jag en stock billig snus. Tidigare i sommar hade jag tvingats cykla till Ica för att hämta ut ett tunt, litet paket innehållande EN tunn, liten pocketbok. Men – några veckor senare gick det bra för brevbäraren att trycka fast ett paket med två tjocka pocketböcker i min brevlåda. När jag nu dryftat detta världsliga problem med vänner och bekanta, så har även de råkat ut för liknande lotteri vad gäller postförsändelser. Så vad är logiken, PostNord?

secondhandbooks

För övrigt ska jag denna dag tvätta kläder, handdukar, lakan och örngott. I övrigt ska jag som vanligt skriva och läsa en av de böcker jag köpte på Tegs secondhand. Helt otroligt att man kan komma över i stort sett oöppnade böcker för 15 kronor styck. Jag köpte dessutom en regnjacka, tillsynes helt ny. Pris 65 kronor. Hade tidigare kikat på en jacka av samma märke och modell, men då var priset drygt 800 kr. Leve återvinningen! Och då går jag helst till de secondhandbutiker som använder överskottet till att göra skillnad här i världen, att hjälpa de som inget har.

Ensamhet som ett behov

Av , , Bli först att kommentera 4

Även om ensamhet hos mig som person är eller varit ett behov (och inget önskemål), känns denna ensamhet numera nästan kvävande och plågsam. För att inte kännas en aning skrämmande. Efter att ha ”trampat varandra i hälarna” under hela sommaren, så åkte idag Lena hem till Skellefteå. Tyst och tomt i rummen. Jag har i och för sig en hel del att göra: skriva klar romanen, göra underlag till skrivarkursen i Lycksele, räkna moms in och moms ut i bokföringen, men något fattas mig. Tror att jag på ålderns höst blivit beredd att inte längre hävda mitt behov av ensam, mot att istället få leva i gemenskap. På gott och ont.

ensam

Under årens lopp har mitt behov av ensamhet ibland uppfattas som arrogans, en barnslig ovilja att inte ha lust att umgås med andra. Periodvis har jag också njutit av mitt eget sällskap. Jag har under en lång rad år hävdat att de som ständigt behöver andras sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och en rädsla för just ensamheten. Men jag har tänkt om efter det som hände mig för ett år sedan, då jag låg på golvet och krälade i min ensamhet, drabbad av en stroke och fullt medveten att jag i det ögonblicket kunde ha dött. Ensam.

hand

En gång i livet, i slutet på sjuttiotalet, då jag började inom sjukvården, satt jag ofta extravak hos människor som var i färd att dö. Då menade man att ingen ska behöva dö ensam, så som extravak satt jag där och höll i stora och små händer, torkade bort svetten från blanka pannor och tryckte på den röda larmknappen ifall jag såg ansiktet rynkas eller att det rosslade i bröstet, så att de genast kunde få mer smärtstillande eller urindrivande. Jag har under åren i vården varit närvarande när ett femtio-sextiotal människor dött. När jag satt och vakade och ibland var tvungen att hämta mig ett glas vatten eller gå på toaletten, så kunde jag se en hand famla efter min eller de började röra oroligt på huvudet. Ingen vill dö ensam. Ingen.

Usch, vilken deppig blogg. Fick inte till nåt bättre den här gången.

För övrigt övrigt är den en stor skillnad på att ha talets gåva och att tala väl.

 

Falsk trygghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Då och då måste vi stanna upp, ibland mitt i steget, och försöka värdera det som är viktigt i våra liv. Det är så lätt att bli fartblind och det man då tror är värdefullt och viktigt är i själva verket falsk trygghet. Idag är vårt främsta ideal ”den fria individen” som i första hand är intresserad av sin egen framgång. Vi omger oss av fasader som skymmer sikten. Vi njuter av tempot i ett spännande jobb, plågar oss på gymmet för att tygla våra allt mer åldrande kroppar, och vi beundrar renoveringen av köket och toaletten, eller lockar fram vår barnsliga sida när vi får köra på tok för fort i vår splitternya och alldeles för dyra bil. Men när allt kommer till sin spets, när vi blir medvetna om att våra begränsade liv kan ta slut precis när som helst, så är det andra värden som träder fram.

Vi lever i en tid då vi blivit våra egna projekt, som i slutänden ska redovisas med diagram och staplar. Som om livet vore mätbart.

Men som sagt – ibland, mitt i steget, händer något. Allt det som tidigare varit så värdefullt och mätbart, förlorar sitt egentliga värde. Vänskapen och ömheten mellan de människor som står oss nära blir plötsligt guld värd. Vi höjer blicken och ser allt det vackra omkring oss, vinden som rör sig i träden, solen som kastar ut silverslantar i vattnet. Allt det som förr varit litet blir plötsligt stort. Kanske är det så att vi börjar älska livet mer än dess mening; vaknar i insikten att vi bara får en enda chans här på jorden och då faller den nya bilen symboliskt i värde – samtidigt som det överdrivna tittandet i spegeln förlorar sitt värde.

Men allt det jag nu skriver är blott förhoppningar. Vi lever i missnöjets kultur där alla tycks ha fullt upp med sitt (och andra får sköta sitt), där ord som solidaritet håller på att klinga bort, där VI förlorat sitt värde. Idag är det JAG som härskar. Det pågår en social utspädning.

För övrigt har varje människa en historia att berätta. Men om ingen lyssnar på hennes berättelse, så blir hon diffus för att slutligen försvinna helt och hållet.

 

Minnas och skrämmas

Av , , Bli först att kommentera 0

Men huvva så lat jag varit undre ett par-tre dagars tid. Det blir liksom inget gjort. Påbörjar nåt – som att skriva, eller läsa en bok jag borde läsa ut, diska, städa toan, promenera, men allt blir halvgjort och inte ens det. Men jag har varit trött, eftertrött, efter att jag nog hållit ett för högt tempo i förhållande till orken. Men skit samma, det som inte blir gjort nu blir väl gjort senare. För jag är allt annat än en Oblomov; den litteräre figuren som inte fick ett dyft gjort och därmed sumpade i princip hela sitt liv. Kan rekommendera er att läsa denna ryska 1800-tals klassiker. Om ni har ork …

Alla Helgons dag. En högtid som alltid glidit mig förbi. Jag är ingen gravmänniska och besöker i stort sett aldrig de gravar där mina nära och kära ligger nergrävda i kall jord. När jag besöker kyrkor brukar jag dock köpa ett några ljus och tända dem för att hedra de dödas minne. Har nog aldrig kunnat förlika mig med döden, trots att det är det mest givna som finns. Det enda vi egentligen vet är att vi ska dö – men jag tänker då göra det under protest och finns det någon möjlighet så kommer jag skicka in en överklagan.

halloween

Halloween har släpats hit från USA, då barn (och allt fler vuxna) klär ut sig till Döden. Småglin ringer på dörren och hotar med bus ifall man inte ger dem ett par kilo godis.Halloween har blivit en affärsmännens stora högtid som säljer mängder av skräckmasker, och maträtter. Det bakas bullar i form av maskar, potatis och pumpor i form av dödskallar. Det är som om vi inbillar oss att vi ska övervinna döden genom att äta allt detta? Och andra sidan är Halloween är ett  exempel på att högtider migrerar, först från Irland till USA och nu till Sverige. Hur ställer sig ”mörkermännen” till en sådan högtid – den är ju för tusan inte ursvensk (lika lite som julen är det …)

För övrigt så finns en människa kvar så länge ändra människor minns henne.

 

Livet en resa

Av , , Bli först att kommentera 2

Livet är en resa. Förfärligt nog en resa med en enkelbiljett i ena handen och en illa packad väska i den andra – men det handlar ändock om en resa och då gäller det att välja en någorlunda klok och intressant resrutt. Fast nog har det väl hänt att jag under denna livsresa fler än en gång hamnat på riktiga irrfärder och stundom vid sidan av allfarvägarna. Jag har till och med irrat vilse i stora, mörka skogar. Men på något underligt sätt har jag alltid krånglat mig upp på de mer trafikerade vägarna igen och kunnat fortsätta färden.

tåget

 

De senaste årens resande har varit riktigt intressant, spännande och framför allt utvecklande. Trodde för drygt ett och ett halvt år sedan att det som var kvar av resan skulle handla om ett mer fridfullt, stillasittande liv som författare och dramatiker. Nån tur ibland till Berlin, Paris, och som bonus ha turen att träffa en livskamrat, ta det lugnt – men livet ville annat. Mycket för att jag har så förfärligt svårt för att ha långtråkigt, att kunna stanna upp och bli kvar i något. Så kom då en förfrågan om att jag skulle bli chefredaktör för tidningen Vasaplan – och jag tänkte. Jag som svurit att aldrig mer syssla med journalistik, inte den med deadlines, tjafs om innehåll, dra åt olika håll. Ändå svarade jag ja. Jag ville kolla om jag fortfarande höll måttet, då i en ålder av 56 år, om jag kunde leda ett tidningsarbete framåt, utveckla tidningen. Det var nog ganska impulsivt – men sådan är jag.Inga långa startsträckor, utan aningen eller. Det hadlade även om att genom ett sådant uppdrag bygga upp självkänslan och det är aldrig fel även för en lönnfet, flintskalliga man i övre medelåldern.

typewriter-863635_640

Sedan skulle jag ju skriva som vanligt vid sidan om och jag var mitt upp i slutarbetet av min självbiografi. Det blev nog på det viset att skrivandet tog styrk. Utgivningen sköts upp två gånger för att jag inte kunnat fokusera tillräckligt på storyn – berättelsen om mitt liv, vilket jag kan lova er alla som skriver att det är nog den svåraste sortens böcker man kan ge sig på. Hur mycket ska jag berätta? Skrämmer jag slag på folk? De kanske inte tror mig? Men här fick jag god hjälp av min gode, kloke förläggare Göran Lundin (mannen med det stora tålamodet) och han fick mig att andas med magen och skriva om, och skriva om. I början av augusti var den klar. Jag hann överlämna manuset ett par veckor innan det small … I mars 2016 publiceras den. Det klart att det blev en konflikt mellan tidningsarbetet och skrivandet. Jag hade ju däremellan även skrivit en pjäs och strulat på med ett filmmanus. Men på något sätt så höll jag ihop mig (med silvertejp …) och det ordnade upp sig. Jag kände att jag växte något så oerhört. Självkänslan blommade ut. Jag slutade att vara rädd.

ryggar

Mitt i allt detta inledde jag ett förhållande och så i efterhand (lätt att vara efterklok) så skulle jag nog ha låtit bli eller avbrutit tidigare. Blev väl bekväm. Kort kan jag säga att det handlade om två totalt olika personligheter, som i stället för att lyfta varandra till slut gjorde allt för att sätta krokben för den andre. Men även detta gick jag någorlunda hel ut och kände mig under sommaren starkare än på länge. En fri man! En man redo för äventyr, på resa med en enkelbiljett. Kanske sitter det en vacker kvinna  i nästa kupé, en som inte är så förbannat grälsjuk. Då kom stroken. Jag fattade ingenting – förutom att jag under några hemska 45 minuter, ensam i lägenheten, förtvivlat ropande på hjälp, trodde att jag kommit till ändstationen att någon skulle dyka upp och be om biljetten. Men jag hade fel. Kom mig ganska fort på benen och fick veta att jag haft en jäkla tur. Och det blev en tankeställare. Ena sekunden finns man, existerar som en av alla dessa människor på jorden, nästa sekund så är man borta, utraderad, förlorad.

Återigen på chefredaktörsstolen, men på halvtid och håller koll styrkorna. Sen jag började med detta, på det dryga året som gått, har jag lärt mig att ”bestämma”, uppmuntra upp när det går, säga nej när det behövs, skratta ofta, inte ta allt så förbannat allvarligt och se smågrym ut när jag kisar fram under glasögonen när de glidit ner på nästippen. Och dessutom, så skriver jag alltjämt och nu på roman nummer fem, ytterligare om dessa frustrerade gubbar i Västerbottens inland, i Baklandet, och som om inte det vore nog har Linda Marklund lockat mig att sätta samman en berättarföreställning. I morgon bär det av till Lycksele för ytterligare två föreställningar.

Och allt detta är en slags rehabilitering av ett liv som stundom varit rejält trassligt och inte alltid varit så lätt att leva. Vägen tillbaka; uppe på det tåget jag alltjämt reser med. Där allt ska hända, där äventyren väntar. Det får ni läsa mer om i mars då självbiografin kommer.

21813057178_cb4dc25d66_z

Jeans, svarta byxor eller några som utgör ett mellanting. Kan inte säga dess exakta färg då jag är färgblind. Men nåt åt det ljusbruna hållet är det – kanske. Linda kommer väl att kräkas när hon får se mina scenkläder – men min uppgift är ju att vara roligt, så jag kan gott se ut som en pajas.Kul att höra är att Folkbladet tänker komma på besök och skriva några rader. Eric Nordlund från Lokaltidningen har redan skrivit ett fint reportage.

För övrigt så tjatade mina kängor om att ta en promenad på stan. De skulle på NK och fika – och jag hakade på. Det tackar jag dem för. Då fick jag träffa min smarta och vackra dotter, Hanna. Hon var så stolt över att ha fått B för en uppstas hon skrivit – om att finna miljövinster i samhället. Det kommer att gå bra för den tösen – blott sexton år gammal med redan så resonerande klok. Vad gäller mina kängor som ständigt ropar från hallen, så att jag hotat med att ge dem en sula ifall de skriker nattetid.