Uppe i ottan och skriver. Någon måste göra det också. Annars fanns det väl inga böcker att läsa.

Igår kväll var jag och Karlsson på bio och såg krigsfilmen ”Dunkirk”. Den handlar om en verklig händelse under andra världskriget då hundratusentals brittiska och allierade trupper bli omringade på stranden vid Dunkerque av tyskarna. Recensionerna berättade att detta var en annorlunda krigsfilm – inte minst på grund vidfilmsformatet. Men i grunden var det mest en i raden av krigsfilmer med flygstrider, folk som sköts i ryggen eller sprängdes i bitar. Egentligen lades lite krut på de hjältemodiga privatpersonerna som åkte över kanalen med sina fiskebåtar för att rädda några av de soldater som väntade på stranden. Som händelse var det en imponerande aktion då de lyckades rädda drygt 300 000 engelska och franska soldater. Betyg: + + +

Om vi inte kan känna skuld, så får vi väldigt svårt att förstå oss själv. Det har att göra med vårt ansvar över det vi gör och säger och att vi till syvende och sist är skyldiga för våra illgärningar och allt ont vi gör. Det är då som skulden ska berätta att vi gjort fel – och då är det förstås en fördel om vi kan känna skuld.

För övrigt får vi inte glömma att kunskapen och makten i bland kan gå armkrok.