Etikett: flocken

I väntan på vaccinet

Av , , Bli först att kommentera 6

Ensamhet, den frivilliga, självvalda, då man får stänga dörren efter sig, för att återhämta sig  i en värld som ofta har roterat för fort, har varit en nödvändighet under hela mitt liv. Mina vänner har sagt; ”Plötsligt var du borta, utan att du sagt ett knyst. Då visste vi att du dragit tillbaka för att hämta andan.”

Men den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är något helt annat. Jag har inte haft något annat val (om jag vill leva) än att sitta isolerad sedan september förra året, att inte kunna släppa in mina vänner och bekanta, inte ens min dotter, på grund av smittorisken. Jag är de facto en av dessa högriskpatienter som knappast skulle överleva en behandling av en covid-19. Vår tids pest. Nu har jag bara ett mål: Hålla mig smittfri fram till vaccinationen, som ska ske någon gång i april – om det nu finns något vaccin? Sverige lider brist på vaccin och på många vårdcentraler (i många regioner) står vaccinationsprogrammet stilla på grund av vaccin som inte kommit – trots löften. Otåligt förbannar jag mitt öde.

Vi människor har genom historien ordnat oss i små och stora grupper, inte minst för att klara oss bättre mot ett yttre hot, men även av djupt allmänmänskliga orsaker, som vårt behov av trygghet och närhet – gemenskapen som uppstår när man tillhör en flock.

Någon sådan grupp, flock kan man omöjligt tillhöra när man sitter isolerad. Den påtvingande ensamheten sliter på psyket och kroppen, då det uppstår ett stresstillstånd när vi ”drar oss undan”. Kroppen är hela tiden i beredskap, radarn är påslagen för att på egen hand skapa ett slags skydd: Hormonproduktionen påverkas, blodtrycket, blodsockret ökar, immunförsvaret försämras. Stressmotorn, amygdala, som sitter i tinningarna trycker på gasen så att kortisolnivån ökar. Det är helt enkelt livsfarligt att var ensam.

Det är då vi ska låta vår kreativitet läka såren. I mitt fall genom skrivandet. Redan efter ha skrivit några rader får världen och dess människor konturer. Dörren i vårt inre, som jag stängt, kan symboliskt öppnas på glänt och ger mig tillgång till de ord jag saknat för att kunna beskriva exempelvis min ensamhet. Dessutom: Jag kan se se dem jag skriver till.

Nu lever jag i den digitala världen och umgås och jobbar med via min datorskärm. Jag lever i en social bubbla med det distanserad avståndet som en regel. De få gånger jag träffar några av mina vänner, så har vi tagit en promenad i friska luften – på rekommenderat avstånd. Jag har helt klart blivit smittad av den psykiska pandemin. Frågan är om jag i min väntan på coronavaccinet, hinner jag bli galen eller dö av en blodpropp. Alla dagar har blivit gråa, och jag vet ofta inte vilken dag eller datum det är. De är alla så förbryllande lika. Dessutom har mitt minne blivit uselt.

När får jag mitt vaccin?

Klockan som hänger på vägen inne i köket mäter tidens ursinne och visarna drivs framåt, alltid framåt, av oron. Om jag inte haft min kreativitet, mitt ständiga skrivande hade jag skrumpnat och blivit till en liten hög av rynkig hud på golvet ute i hallen. Jag har ju haft min Ester. I maj släpps romanen ”Älskade Ester”. Jag har fått min första bokning, i oktober, då jag ska delta i Skellefteå Berättarfestival. Har en annan beställning på G – men det är ännu en hemlis.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare ringde igår och berättade om förlagets intensiva arbete som pågår. När de nu gjort kapitelindelningen har romanens omfång ökat till över 600 sidor. Då kan man inte köra med de mjuka, ”danska banden”, utan Ester skickas till de baltiska staterna där den trycks och blir inbundna med hårda pärmar. 600 sidor – att det kunde bli så mycket … och om jag inte strukit vilt vid förra korrekturläsningen, så hade jag slagit Klas Östergrens ”Renegater”, en tegelsten 750 sidor. Omslaget blir snyggt, En blandning mellan mörker och ljus – där en blå himmel visar sig mellan molnen och där det syns en duva som flyger upp mot evigheten. Redaktören som ringde på en knastrande linje (han satt på cykeln på väg in mot Skellefteå centrum) var kvittrande glad och berättade att de på förlaget som läst korrekturet, kunde intyga om att detta är det bästa jag skrivit (Oj, sitter jag här och förhäver mig mig?). ”Vilket underbart slut, Hur kom du på det”, frågade förläggaren. Jag svarade att ibland så vet man inte riktigt vad man skriver. Som vanligt kom jag på slutet mitt i språnget. Ofta har det varit så i mitt romanskrivande: Om slutet vet jag sällan ett dyft om. Det ger sig till känna när jag väl kommer dit – och nu blev Ester inbjuden att bli fullvärdig medlem i en flock.

En författare i ständig väntan.

Vad är mod?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man träna upp sitt mod, ungefär som när man tränar upp en muskel? Vad nu mod egentligen är? Ja, det kan faktiskt vara lika modigt att göra upp med sina rädslor som att syssla med fallskärmshoppning. Ett hopp är över på ett par minuter, en kamp mot daglig panik kan ta flera år och kräver ett mycket stort mod. I varje fall anses det som modigt att klättra uppför en brant klippa, bestiga höga berg, hoppa fallskärm, syssla med backhoppning. I mångt och mycket om korta dopaminkickar – precis som när en alkis tar dagens första sup.

Logisk måste man då vara en fegis om man vägrar hoppa bungyjump från en hög bro med vassa klippor inunder? Är det verkligen alltid så att det förknippas med tuffhet och smula huvudlöshet lika med mod? Vad händer om jag lägger till orden förnuftig – omdömesgill, resonabel, klarsynt. Får vi då en annan syn på äventyrarna som kastar sig ut från ett flygplan och förlitar sig på att en tygbit ska veckla ut sig bakpå ryggen, innan man slår i backen blir till en blöt fläck – tjugo, trettio år före ens egentliga, statistiska död som en 82 årig feg gubbe på ett sjukhem.

Jag har jobbat många år inom åldringsvården och aldrig hört någon säga med bitter röst och tårfyllda ögon: ”Harreligen att jag inte försökte bestiga Mont Everest!” Ingen annan har rullat runt i sängen, skrikande av ånger: ”Att jag aldrig prova på att dyka från 50-metersklippan när jag var i Grekland 1949.”

Nä, vad som är mod och ren dumdristighet är emellanåt hårfint. Likaså kan det var vara knepigt att begripa sig på feghet/rädsla.

Modet är kanske något som finns mycket närmare oss än vi någonsin kan tro. Modet att våga visa oss sårbara och stå upp för oss själva, att inte låta andra trampa på en, göra narr av oss. Modet kan ju också vara att våga ingripa när någon medmänniska håller på att sparkas ihjäl av ett gäng ”mentala kalhyggen”. Eller är det bara dumdristigt eftersom att skinnskallarna förmodligen kommer att sparka ihjäl även dig.

Jag tror att vissa slags mod har att göra med grupptryck. Man klättrar trots en vansinnig skräck och en fara för livet för att få bli ”medlem” i just denna flock av bergsklättrande och fallskärmshoppande alfahannar. Utsätter vi oss för ett sådant mod, så har vi inte bara besegrat sina rädslor, utan även naggat våra inre övertygelser att inte riskera livet i onödan. Dessutom har jag inte tillfredsställt mitt egna, personliga mod och kanske besegrat en förlamande rädsla, utan jag har klättrat uppför klippan för att tillfredsställa andra människor.

Människan är ett flockdjur. Flocken är en social gemenskap som ger oss trygghet och gemenskap. Hamnar vi utanför flocken, vårt sociala sammanhang, är det lätt att modet sviker oss. Våra hjärnor kan bete sig underligt och larmar om faror som inte finns. Vi hamnar i en ständig jourverksamhet. Det handlar om djupt nedärvda egenskaper från tiden vi levde i grottor och ute på savannen. Utan flock kan en 500 meter lång promenad till matbutiken kantas av en rädsla (eller brist på mod) som påminner om att dyka med huvudet ner mot havsvågorna 150 meter längre ner. I ensamheten och brist på en flock kommer vi att bli rädda för att misslyckas och vi drabbas av skam och känner oss värdelösa. Vi blir rädda för att misslyckas. Den ångest som en gång var nödvändig för att vi skulle överleva på savannen, kan i våra dagar bli till ett sånt meningslöst, plågsamt lidande att man tar sitt liv.

Åter till frågan: Kan vi träna upp vårt mod? Jo, jag är övertygad om det. Men det kommer att krävas ett stort mod av den som ska börja träna på detta. Det handlar om att utmana de värsta av våra rädslor, och i nästa andetag inse att rädsla bara är en känsla. Själv har jag gått i KPT-terapi för att få bukt med en massa rädslor. Dock handlade det aldrig om att våga hoppa fallskärm eller klättra uppför höga klippor. Hjärnan är en kemisk fabrik och kan feltolka farorna. En urgammal nedärvd funktion som var nyttig när vi levde på savannen, kan i våra dagar ställa till med ett rent helvete. I djupet av hjärnans tinninglober finns små knölar som heter amygdala, vars uppgift är att dra igång larmet när något farligt hotar oss. Det är då som rädslan slår till: Du får svindel inne i hissen, tror att en trädgren är en orm, och om rädslan övergår i panik kan du förledas tro att ditt hjärta håller på att stanna. Kort man beskriva det som sker är att amygdala tar en genväg och struntar i förnuftet (som skulle ha gett oss rätt information). Istället startar amygdala hela det urgamla larmsystemet som får rädslan att sätta sig i kroppen beredskap genom att ge oss hjärtklappning och flytta om blodet i kroppen: ”Gör dig redo för att fly eller slåss mot den sabeltandade tigern!”

Jag tränade i ett drygt år i KPT innan mitt medvetande och förnuft besegrade amygdala. För att göra något sådant krävs att man vågar visa sin sårbarhet – och för att göra det krävs ett stort mod. Det krävs även mod för att provocera fram en panikattack (som kan kännas som att hoppa från ett plan utan fallskärm) och sedan vänta ut känslan genom att lära sig en särskild andningsteknik.

Läste en studie som visade att ”äventyrare” som hoppar och faller mot döden och kör för fort har mindre amygdla än normalt. Kanske borde ”äventyrarna” behöva träna på att ge tusan i att riskera sina liv genom att kasta sig utför en klippa eller från ett flygplan med ”några tygbitar” bakpå ryggen. Ja, rynka på näsan! Kalla mig fegis. Men jag tänker inte riskera livet för ett 30 sekunders kort dopaminrus som om det vill sig riktigt illa leder till värre och större utmaningar av livet. Äventyrskickar är som hälla i sig rejält med alkohol. Till slut vill man bara  ha mer och mer till dess ”känslan” ockuperat hjärnan och det limbiska systemet, så att man till slut bara kan njuta av alkoholen eller att falla från höga klippor.

Så att definiera vad mod egentligen är – är inte alltid så lätt.

 

 

Ensamhet är farlig

Av , , Bli först att kommentera 3

Befinner mig föga överraskande i AIK-land. Tidig morgon med blå himmel och en sol som klättrar uppåt. Känner mig utsövd efter sex timmars sammanhängande sömn. Jag sover klart bättre med L. vid min sidan – är trött på att vara ensam. Söker gemenskap för att på så sätt bli en del av ett sammanhang – att finnas till. Även om jag sett mig själv som en ensamvarg, inser jag numer vikten av att vara en i flocken.

balett

Jag har under livet råkat illa ut var gång jag dragit mig undan, när ingen hållit koll på mig och när jag inte haft någon att fästa blicken på. Smärtan vi känner vid ensamhet varnar oss för fara. Se upp! Du har hamnat för långt ifrån gruppen. Samtidigt kräver alla slags relationer ett viss mått av mod, då risken finns att vi kan bli avvisade. Ensamma människor är mer sjuka och lever kortare.

Funderar en hel del över vad det ”ska bli av mig”, Har ett år kvar av den tvååriga prövoperioden då jag fått pröva vingarna genom att låta en del av sjukersättningen läggs i träda, medan jag via min enskilda firma jobbar som författare, föreläsare och gör del utredningsarbeten. Meningen var dels att jag ska klara av det mentalt, dels få en något bättre inkomst – men det jag drar in på föreläsningarna åker in det svarta hål som uppstått genom lägre sjukersättning. Det är ett nollsummespel. Att vara en sårbar kulturman är inte särskilt inkomstbringande.

klockan

För övrigt tror jag att vi värderar livet mer vi inser att livet är ändligt, tidsbegränsat, när det sjunker djupt in i oss att livet inte är självklart. Vi lever en stund på jorden. Memento mori!