Sovit ut till 05.00. Efter tre dagars polemasande mellan mina rum håller jag på att vakna. har dessutom städat, tvättat kläder och samlar mod inför ”tuffa veckan” då jag har tre framträdande tre dagar i rad. Tisdag i Boliden, onsdag i Skellefteås nya Sarahus och detta avrundas med torsdagens besök i Malå. Patrik Frohm spelar och sjunger vid de två senare föreställningarna. Lena följer med på alla tre platserna och hjälper till med bokförsäljningen. Läs mer på webbens bokningslista.

Ute på turné. Författare måste synas, så att folk läser mina böcker.

Förlaget har snart sålt ut fjärde upplagan, så inför julen trycks upplaga nummer fem – Älskade Ester släpptes första veckan i juni. Något liknande har varken jag som författare eller det lilla förlaget Ord & visor varit med om. Detta utan att vi knappt nått utanför länsgränserna, men det rör så smått på sig. Inte minst kan jag se att biblioteken i hela landet köpt 1-4 ex och att köerna för att låna boken är lång.

Somliga tror att jag blivit stormrik av denna succé. Men för att en kontrakterad författare på ett  traditionellt förlag ska kunna ta ut en månadslön i nivå av en svensk medianlön, måste denne skriftställare sälja mellan 50 000 och 100 000 exemplar – och sådana försäljningsmängder är jag inte i närheten av. Inte ens i fantasin. Då måste boken uppmärksammas rejält av storstadstidningarna, vinna nåt stort pris och bli ”känd” från Malmö till Kiruna. Merparten av de böcker som sålts är till f-pris 160 kr/st som är praxis när ett  förlag säljer böcker till bibliotek och den fysiska- och nätbokhandeln. Vilket är snudd på ett nollsummespel.

Det är roligt att det ännu går att sälja pappersböcker, i varje fall Älskade Ester. Men trots romanens popularitet märks det att folk allt mer lyssnar på ljudböcker och läser digitala E-böcker. När jag åren 2006 till 2016 turnerade med Konungarnas konung, Vedtjuven och Spring Kent, spring sålde jag mellan 70-150 böcker vid vart framträdande. Något hände 2019 med ”Män som spelar schack” då jag fick vara glad för 20 sålda exemplar på vart ställe, trots bra recensioner och fina reportage. ”Älskade Ester” ligger på knappa 30-40 sålda exemplar per framträdande, trots fantastiska recensioner och många fina reportage. Ständigt denna fråga: ”När släpper ni ljudboken?” Ja, när? Att läsa in 600 sidor tar ett fyra-fem veckor (jag fixar det inte med min Parkinsonröst), sedan måste vi leja in någon som redigerar inspelningen – sedan kommer de stora problemen. Ska förlaget sälja den via sitt distributionsbolag, eller sälja via sina egna kanaler – vilket gör ljudboken dyr för köparen då portokostnaderna läggs på toppen. Eller sälja den via nåt av ljudboksförlagen, med risk att de klipper ner inspelningen och sabbar handlingen. Att sälja hela inspelningen innebär en förlust om vi räknar in arbetskostnaderna. Alternativet är att ljudboksförlaget gör hela jobbet och sedan betalar 1-4 kronor per sålt exemplar som enligt kontraktet med förlaget (som står för produktionen och när de fått igen för sina utlägg delar jag och förlaget 50/50 på vinsten.) Så vad gäller en ljudbok så vete gudarna om det blir av. De stora bolagen bedömer inkomna manus både vad gäller säljbarheten som pappersbok och som ljudbok. Ett sådan koncept ger mer i vinst.

Hur många får signera 300 böcker?

Talboken är klar och finns på biblioteken och kan lånas av folk med lässvårigheter (Adhd, synfel etc). Har lyssnat på den och det lät okej – förutom att den som läst in boken hade problem med de dialektala uttalen. Jag har börjat med podcast och i det fallet skulle jag kunna ta betalt per lyssnat avsnitt, men det är krångligt och det krävs mängder av lyssnare. En lyssnare betalar inte mer än 20 kr per avsnitt – om man inte är ”kändis” och poddar om fruktsamma bantningsmetoder eller pratar ytligt om deckare. Nä, saknar ork till sånt.

Det är inte många författare som säljer 100 000 exemplar. Då räknas försäljningen ihop med pappersboken med hårda pärmar, pocketboken och ljudboken. Det jag tjänar pengar på som författare är vara en av de 3000 medlemmarna i Svenska författarförbundet och därmed kunna få ett och annat stipendium – vilket jag fått gånger flera och då dessa ges utifrån bokens kvalité (hur pass bra den är) så kan jag efter tre stora stipendier på 70 000-100 000 kr och 4-5 mindre 30 000-50 000 kr, utan att förhäva  mig, påstå att jag är en rätt så hygglig författare. 60 procent av dagens etablerade författare arbetar halvtid med ett helt annat yrke för att ha råd att överhuvudtaget ha råd att skriva. Själv är min ekonomiska grund en sjukpension.

Under pandemin 2020 gick firman back och visade på ett underskott på 10 000 kr.

Det är på turnéerna i samband med bokutgivningarna jag tjänar mest. Eftersom jag alltid fått många inbjudningar från länets bibliotek och med ABF i ryggen som skjuter till pengar till mitt arvode, så turnerar jag allt vad min kropp orkar. Jag lär vara Västerbottens mest bokade litteräre författare, vilket ofta leder till 15-20 författarbesök. Jag har även publikrekord på en rad bibliotek (i Lycksele förstås där jag dragit mer publik än självaste Torgny Lindgren). Oj, sitter jag här och skryter?

Men det räcker ju ändå inte till en månadslön, än mindre till tolv. Mellan bokutgivningarna som i snitt är tre år, uppstår ett ekonomiskt glapp. Jag skriver krönikor, försöker sälja en och annan kortnovell, vid två tillfällen har jag turnerat med Linda Marklund och framfört ett 20-tal berättarföreställningar. Allt viktigare kanaler för mitt författarskap är att nå mina läsare, och framtida läsare, genom den digitala världen. Denna blogg (och ett par till) är ett sådant exempel, försöker även vara flitig genom läsa in avsnitt på min pod cast, och ständigt uppdatera min webb -genom att synas och höras på Facebook, där man med fördel lägger upp ett flertal sidor om författarskapet och är aktiv på FB-sidor som sysslar med litteratur, berättande, dialekter. Jag lägger ner åtskilliga timmar på att ”synas i det snabbt försvinnande flödet.” Något som tycks reta somliga. Okej, berätta hur man ska få sina litterära alster sålda och lästa utan att visa upp sig? Gömma sig i källaren?

Många ingångar till skapandet av romanen.

Nu har framtiden blivit mörk. Skämtandet om att jag är Övre Norrlands sjukaste författare har blivit till en sanning, nu när Parkinson sakta men säkert bryter ner kroppen och stjäl mitt språk: Mina arbetsredskap. Någon fler turné lär det knappast bli, nu när jag inte orkar skriva någon fler roman. Dopaminbristen i min hjärna gör tankarna tröga, långsamma och jag har fått allt svårare pricka tangenterna.

Jag som är en relativt okänd författare (utanför länsgränserna) är ju beroende av att bli uppmärksammad i media. Med Älskade Ester har jag för första gången blivit omskriven i några rikstäckande tidskrifter – men samtidigt har några av länsmedia totalt bojkottat mig och Ester. Jag har hört en av deras kulturredaktörer säga att jag genom åren synts ”för mycket” och att jag därför blivit satt i någon slags karantän. Detta trots att det finns en mängd ingångar i berättelsen om mitt författarskap: Om vem Ester var, om att Lyckseleborna ”krävt” två extraföreställningar och att de köpte hela första upplagan, att jag satt två timmar och signerade 300 av de förhandsbeställda romanerna. Dessutom ämnar politikerna i Lycksele, efter att  ha läst min roman om Ester, resa en staty och döpa gator till hennes ära. Åtminstone går det att föra ett samtal med mig angående mitt påstående att detta är min sista roman, om författaren som drabbats av Parkinson och riskerar att bli lika talför och smidig som en runsten.

Ännu går det att få en recension, denna från VK.

Jag förstår att det är trångt på kultursidorna, som numera ofta döpts om till ”Kultur och nöje” (även underhållning borde rymmas i vinjetten). På den tid jag var kulturredaktör på Folkbladet (1997-1998) stod det Kultur längst upp på den sida jag dagligen skulle fylla med kultur, som i första hand utspelade sig i tidningens spridningsområde. Med tiden ökade trycket från ”nöjesvärlden” och även från tidningens ledning att även ”fotboll och dansbandsmusik är kultur”. I dag brottas dagens redaktörer med att ge plats åt det litterära, konsten, populärkulturen. Recensionerna har förlorat den striden. Fram till 2016 så kunde jag klippa ut 10-15 recensioner veckorna, max ett par månader efter utgivningen. Numera blir det ett par-tre stycken. Det ta gäller ju inte enbart mina romaner. Vad gäller länsmedia kan det röra sig om en kombination av utrymmesbrist, ett medvetet val av vilka som bör recenseras eller att jag som person anses ha synts tillräckligt under årens lopp.

Förlaget har slutat att skicka ut recensionsexemplar till storstadstidningarna, då det är meningslöst och bortkastade pengar.  Stefan Eklund f.d kulturchef på SvD har i en intervju sagt att kriterierna för om en bok ska recenseras eller ej avgörs av 1. VEM som skrivit boken. 2. VEM som ger ut boken. 3. Hur boken ser ut (stilrena omslag vinner över plottriga, grälla omslag). 4. Böcker från Bonniers och Norstedts recenseras alltid. 5. Några få småbolag som ger ut kvalitetslitteratur. 6. Kritikernas egna favoriter.

Jag har med åren insett värdet att vara författare på ett mindre, familjärt förlag, där förläggaren ger sig tid att granska mina texter. Jag har varit aktuell för utgivning på ett stort förlag, men tackade nej i lojalitet till det lilla förlaget Ord & visor. Rykten har hörts med påstående att jag betalar förlaget för att ge ut mina böcker, vilket är helt fel. Jag är och förblir kontraktsförfattare. Jag känner mig delaktig, och ansvarig, i processen då en roman blir till en pappersbok med hårda pärmar. Jo, förläggaren ville göra en ”snygg bok” så mitt under brinnande pandemi åkte han till Litauen och lät ett tryckeri trycka första upplagan, inbunden, på beständigt papper, med hårda pärmar och tjusigt omslag – och med titeln Älskade Ester i äkta guld. Upplagorna 2-5 blev ett  billigare alternativ i Danskt band.

Det har under en tid diskuterats om de författare som säljer sig som en ”produkt”, som bakar samman sitt författar-Jag med ett kändisskap i största allmänhet genom att synas i nöjesprogram och delta i kändisminglet eller visa kläder i modemagasin. Men det är ju de fåtal författare som inte behöver bry sig om kritik överhuvudtaget, utan gör som det som faller dem in. De som sålt böcker för hundratals miljoner kronor. Jo, det finns författare som lägger mer tid på att bli ett varumärke, än på att skriva bra, litterära texter. Ett annat fenomen som media intresserar sig för är alla övriga kändisar som fått för sig att skriva en bok eller låter någon kändisförfattare skriva en biografi. I det fallet torde läsarna välja bok efter graden av kändisskap som skrivit boken. Om så än boken borde invirad i julklappspapper.

Stort reportage i Vi gjorde att jag nådde utan för länet.

Kanske ses mitt engagemang i det kulturfenomen som pågår i Lycksele. I Älskade Esters kölvatten läser folk som aldrig för – och då min roman. Kanske tror de ”tysta” redaktionerna att jag ligger bakom det som sker i kommunfullmäktige och sossarnas förslag att resa en staty och kyrkans kulturmärkning av Esters grav (samtidigt som min roman blev aktuell). Kan det var därför en intervju om den eventuella statyn, inte platsade på kultursidan utan placerades under vinjetten ”Politik” – så jävla oförskämt.

Istället för att ta reda på vad denna kulturyttring innebär för lilla Lycksele, så skapas det konspirationsteorier om min person. Men det är klart har man som jag öppet i media berättat om min bipolära sjukdom, mina tidigare missbruksproblem (12 år sedan), min stroke och nu drämmer till med att jag ska sluta skriva på grund av en sjukdom, blir misstänkliggjord. Det finns hur många fördomar som helst kring dessa åkommor och ämnen. En ”sådan som Lundholm” kan utifrån dessa fakta lättare avfärdas ”Den galne författaren”. Jo, jag har hört trummorna nere på stan: Att jag börjat supa igen och att jag fejkar min Parkinson – bara för att stilla min kåthet att synas.

Ingen kulturjournalist gör några analyser om den makt som media och recensenterna förfogar över – som med sina tolkningar av de i blod skrivna berättelserna, antingen kan lyfta en författare eller trycka ner denne i en surmyr, långt inne i  Baklandet. Författarna bakas i samma deg som Sean Penn skilsmässa och för tusende dagen i rad: En notis om Läckberg som ”funderar” på att skriva en ny deckare. Nej, någon konsekvens tycks inte finnas.

”Lundholm, du har ju gått och blivit bitter”, sa en polare till mig härförleden.
”Bitterheten håller mig vid liv”, blev mitt svar och tänker på alla stängda dörrar. Visst tusan ärvde jag en kofot efter farsgubben?