Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras  sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det  krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.