Etikett: Kärleken

Kärleken en gåva

Av Kent Lundholm, 16 december 2018 kl 07:00, Bli först att kommentera

Det är svårt att vara människa utan ha någon att vara människa åt. Kärleken kan vi endast få som en gåva. Kärleken är omöjlig att kontrollera; ett mysterium som inte kan förstås av intellektet. Kärleken kan bara upplevas.Kärleken är motsatsen till skammen. Ju djupare kontakt mellan två människor, desto större kärlek. Vi blir sedda, hörda, vi blir berörda. Fast allt detta är redan sagt för snart 2000 år sedan.

1. Kor. Bibeln

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

För övrigt riskerar de som ständigt stressar att bli tagna som gisslan av TIDEN.

Kulturmannens skägg

Av Kent Lundholm, 12 november 2017 kl 14:28, Bli först att kommentera

En helg på lägsta växel. Sådan helger kan emellanåt behövas. Till eftertanke, till att ta ett omtag och naturligtvis för att ladda batterierna.

Kärlek är att se varandras behov och ta dem på allvar, att inte spåra ur när krav ställs på en, att ha tålamod, att våga vänta på den andra eller andre och tryggt veta denna någon väntar in mig. Kärleken behöver inte alltid vara drama eller yviga gester, den kan vara ett lågmält mumlande, ett löfte, ett hopp. Kärleken är tålmodig, inte stridslysten, inte skrytsam eller uppblåst. Kärleken vill inget ont. Det gör mig trygg och uppfylld av än mer kärlek.

Kulturmannens skägg.

Som den kulturman jag är (på gott och ont) så har jag under denna höst gjort ett allvarligt försök att anlägga skägg. Mina gener har gett mig en tunn, spretig skäggväxt. Lite överallt löper det fram breda brandgator på mina kinder där det borde växa skägg. Med ålderns rätt så blir merparten av mitt så kallade skägg grått – och inte rött som när jag i ungdomen gjorde mina försök att skaffa skägg. Men de senaste veckorna har skägget börjat ta sig och breda ut sig även över ”brandgatorna”. Har faktiskt fått några glada tillrop från det kvinnliga könet för mitt skägg, vilket sporrat mig att inte attackera kinderna och hakan med mina vässade rakhyvlar.

Fars dag. Minns min far, Nisse, som dog under tidigt 2000-tal. Pappa var en rolig jäkel, ofta med glimten i ögat. En fantastisk berättare.

Har skickat in två programförslag till TV 4. Det första heter ”Så mycket långtråkigare” och där har jag tänkt att sju författare ska tolka varandras romaner. Tänk er en scen, en författare som gör sin alldeles speciella tolkning av en 700 sidor tjock roman. Det kan bli rafflande långrandigt. Det andra förslaget tycker jag borde heta ”Så mycket kladdigare” och där skulle man kunna bjuda in sju konstnärer som ska måla om varandras tavlor. Det skulle kunna bli spännande konflikter då deras livsverk får en helt ny betydelse.

För övrigt lär det vara så att när vi mister det djupa livet så uppstår tomhet – ett svart hål som vi försöker fylla med ting, med prylar.

I orkanens skugga

Av Kent Lundholm, 10 oktober 2016 kl 08:12, Bli först att kommentera

Gomorron vänner och läsare. Utanför mitt fönster blandas ljus med mörker i kampen mellan natt till dag. Hösten går mot vinter vilket innebär att det under en period kommer att finnas mer mörker än ljus. Brukar påverkas av denna ljusbrist, vilket rent kemiskt brukar sänka mig fram mot juletider. Jag har ju en sådan hjärna; känslig för förändringar, både yttre och inre. Har under åren försökt att ta till vara på det lilla ljus som finns, genom att ge mig ut på en promenad mitt på dagen, men det har föga hjälpt.

I unga år gick jag i ljusterapi, där jag satt invirad i ett vitt lakan, tillsammans med andra svårmodiga människor, i ett helt vitt rum där det flödade läkande ljus från taket. Inte tusan blev jag något mindre deprimerad av det ljuset. Så med åren har jag fått acceptera mina upp och nergångar i mitt humör. Det är så jag (och min hjärna) fungerar, bipolär som jag är. Ibland brukar jag trösta mig med att min bipolära sjukdom gjort mig mer kreativ än många andra. Bland författare och skådespelare är förekomsten av bipolära dubbelt så stor som bland andra yrken. Några exempel: Jim Carrey, Ben Stiller, Robert Downey Jr, Peter Gabriel, Arvid Lagercrantz, Mikael Persbrandt – alla är bipolära.

Det svårt, mycket svårt, att leva sitt liv utan att vara människa åt någon annan. Ensam får man kämpa så mycket hårdare för att klara livhanken och hamnar man utanför flocken, utanför fållan, kan man bli uppäten av vargen. Ensam går man under. Det är därför som det är lättare av vara ensam om man har någon vid sin sida. Kärleken är stor – men den kan vi bara ta emot som en gåva, att köpa den för pengar gör dig lika ensam som tidigare. Kärleken kan man omöjligt kontrollera då den är ett mysterium som inte kan förstås av intellektet – den kan bara upplevas. Just detta faktum gör kärleken så underbar och spännande – när man tror att hoppet är ute, så står Hon där och ler, precis som min Lena gjorde för ett år sedan. Det är då man inser att det är svårt att klara sig utan SIN människa. Vi blir sedda och hörda – och ju djupare denna kontakt blir desto större tycks kärleken bli. Vi söker alla kontakt med en annan människa eftersom vi är beroende av kärlek – och märkligt nog är det vår svaghet som i slutänden gör oss starka.

Till slut tog sig nyhetskanalerna ut till Haiti, efter att journalisterna legat och tryckt i Florida för att följa orkanen Matthews härjningar. Under tiden dog 900 människor och tiotusentals gjordes hemlösa på Haiti. Såg bilder från en av städerna och det påminde om en plats där någon släppt en atombomb. Allt var jämnat med marken. Nu har kolera brutit ut och om den sprider sig kan tusentals stryka med, särskilt gamla och barn. Även Kuba hamnade i nyhetsskuggan då det var mer intressant att se hur många hus som blåste omkull i Florida. Märklig nyhetsvärdering.

För övrigt hamnar människor i brådska i en ständigt pågående andfåddhet. Om man fyller sitt liv med en massa måsten, finns risken att man till slut inte får plats i sitt eget liv. Tingen och alla åtaganden styr livet och till slut dödar prestationshysterin all spontanitet. Därför: Lev livet, go vänner.

Vad gör oss lyckliga?

Av Kent Lundholm, 25 juli 2016 kl 07:47, Bli först att kommentera

Brände ryggen igår, men har mig själv att skylla då jag somnade på mage ute på balkongen. Jag är född blek och blir aldrig riktigt brun, mer åt det röda hållet. Fast nu är jag väl skär därbak. Men jag ska inte klaga, fick väl i mig massor med D-vitamin då solstrålarna fernissade min hud.

En gång i min ungdom, det var på ön Anti-Paros i Grekland, slog jag och polaren Wikström oss ner på en fin strand, som visade sig vara för nakenbadare. För tusan, det var en ny erfarenhet så vi slet av oss badbrallorna och solade hela härligheten, både fram och bak. Men precis som på balkongen blev jag liggande på magen, djupt försjunken i August Strindbergs ”I havsbandet” (passande titel). Jag låg i timmar och läste och skrattade åt denna absurda historia. I ögonvrån såg jag hur supersolarna, proffsen vred och vände på sina nakna kroppar för att låta solen komma åt varenda del – de var som roterande grillspett. Medan jag låg kvar på magen och läste. Resultatet blev att jag var röd/skär på ryggen och helt vit på framsidan. Men boken läste jag ut och den var rysligt bra. Fast jag hade svårt att sitta på stolar de kommande tre dagarna då även mina skinkor var sönderbrända. Ja, detta var väl en gullig anekdot?

Ibland brukar jag fråga mig vad som gör oss människor riktigt lyckliga. Pengar, en ny bil, ett bra jobb, att på varje ledig tid springa och träna? Skulle världens befolkning bli lyckligare om alla åt LCHF-kost och tuggade i sig Omega-3-fettsyror – samtidigt som de joggade en mil varje afton? Det skulle kanske rent av bli fred på jorden då? Eller om vi alla blev mormoner eller tillhörde samma parti, då skulle vi kanske bli lyckliga? Här i västvärlden håller vi emellanåt på med futtigheter där vi gör en liten del av vårt vetande blir till ”religioner” vilket ovillkorligen gör oss högmodiga. I slutänden, och det gäller oss alla, blir vi en dag sjuka när våra kroppar inte längre fungerar som de ska, när döden grinar oss i ögonen. Då blir den sanna lyckan att åter bli frisk och få leva ett ta till. Men störst av allt är kärleken. Att träffa någon som man kan säga till: ”Jag älskar dig!” och sedan få svaret: ”Och jag älskar dig!” Det är lycka, det är själva meningen med livet. I kärleken finns godheten, empatin och därmed viljan att förstå sig på andras lidande.

Jag har hela livet haft svårt med människor som ska säga sanningar, som i parti och minut måste vädra sina åsikter och komma dragande med sina förbannade goda råd. Ni vet de där människorna som ”vet”, trots att de pratar om sådant som ligger ljusår från deras kompetens- och kunskapsområden.

För övrigt så skapar förolämpningar fiender, inte allierade.

Lästips om kärleken

Av Kent Lundholm, 14 juli 2015 kl 09:54, Bli först att kommentera

Vete gudarna hur många lästips jag gett i sommartider, men det har blivit några under årens lopp. Skrev en hel av dem under åren som kulturredaktör och krönikör på Folkbladet, har skrivit en drös i mina olika bloggar – och jag fortsätter så gärna även nu. Har tidigare i sommar gett er några tips (se tidigare bloggar) och tänker nu ge er några kring temat ”Kärleken”. Torde ju finnas x antal romaner som rört sig kring det temat under århundradena och jag lyfter fram några av dem, så att ni kan sitta inne och tråna, medan regnet smattrar på taket – för att ligga och läsa på någon strand verkar denna sommar te sig som en skön (våt) dröm.

”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. En klassiker som gavs ut 1912. En gripande kärlekshistoria mellan Alfred och Lydia; ett på den tiden hopplöst möte mellan man och kvinna, vilket skapar en svidande smärta i storyn. Mycket kretsar kring deras äktenskapsbrott, vilket inte vara att leka med under tidigt 1900-tal. Vems hjärta är rymligare, vem av dem bär på den riktigt brinnande passionen ? I vilket fall som helst så övergår passionen till en allvarsam lek där Arvid och Lydia försöker fly från sitt kärleksöde. Dessutom – vilket språk.

”Passionata” av Ernst Brunner. En roman fylld med en rad färgstarka personer; en roman med thrillerkaraktär som snurrar runt en berättelse fylld med sexuella drömmar. Parker blir förtrollad av en mycket gåtfull kvinna, Cora, och kring dessa två börjar det slå gnistor.Men passionen blir i slutänden förödande, rent av våldsam. Som vanligt fastnar jag för Brunners livliga fantasi och trollbindande språk.

Stig Slas Claesson.

”Kärlek rostar inte” av Stig Slas Claesson. Slas är en av mina absoluta favoritförfattare och har nog utan att förhäva mig läst drygt 30 av hans romaner. Han skrev ofta om kärleken, som alltid tedde sig lite ouppnåelig, eller så hade den ett på tok för högt pris, som i ”En vandring i solen”. I ”Kärlek rostar inte” får vi följa Ove Magnusson och hans möte med en ung och sexig kvinna – den vackraste kvinna han någonsin sett. Kvinnan som blivit övergiven med två småbarn, vill att Ove ska göra henne en tjänst. Hon vill att han ska följa med till hennes mormor och spela den man som övergivit henne. Älskar alla små detaljer han lyfter upp, för att inte tala om all lågmäld humor. Så här skriver han i slutet av romanen: ”Vänskap är när den ene oroar den andre. Kärlek bara är. Kärlek till! Den bara är.”

”En älskares dagbok” och ”En gifts mans dagbok” av Sven Lindqvist. Två bekännelseromaner. Den första om hur han formas som man tillsammans med en kvinna som älskar honom, den andra om den strävan och dagliga kamp som krävs från två älskande för att livet tillsammans ska fungera. Passion å ena sidan, hårt arbete å den andra sidan. Slukade de här böckerna när de kom på 80-talet. ”Att leva hjärta mot hjärta, inte bara en kort minut utan ett helt pulserande liv!” Men hur gick det i verkligheten. Var det så att Sven i sin analys av sin kärlekshistoria satt och skrev bort värdefull tid? En kort tid efter bok nummer två så kom skilsmässan – på riktigt.

Så läs och njut – och om ni orkar, var för tusan lite kärleksfulla. Själv är jag på tok för trött, utan får förlita mig på den underskattade konsten av att sublimera – som att skriva (boktips) och att fotvandra. /Kent

Etikett: Kärleken

Kärleken en gåva

Kulturmannens skägg

I orkanens skugga

Vad gör oss lyckliga?

Lästips om kärleken

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv