Etikett: kent lundholm

Turné tog slut i Norsjö

Av , , 1 kommentar 10

Den 1 december anno 2022 avslutade jag den årslånga turnén. Jag har besökt ett 40-tal platser från Boden i Norrbotten till södra Västerbotten. En blandning av stolthet, sorg och smärta fyller tankar och kropp.

Kent Lundholm i Norsjö. Slutet på Esterturnén 

Kroppen säger stopp
Min kropp orkar inte längre med kuskandet längs inlandets smala och krokiga vägar, nu även försedda med en hinna av is och snömodd. Min hjärna och mina sinnen klarar inte längre av, sedan mörkret fallit, att tolka alla blinkande ljus, avståndet till reflex käpparna och den mötande trafiken, särskilt inte långtradarna med tiotalet extraljus och trehundra blinkande röda lyktor.

Kent kåserar

Slutet på min turné

Tack Lena och Hanna
Jag har på sistone fått förlita mig på att mina favoritkvinnor, Lena och dottern Hanna, kunnat frakta mig från A till B och sedan samma sträcka tillbaka. Denna kväll rörde det sig endast om åtta mil enkel väg, då jag kunde stanna och vila upp mig i Skellefteå.

1000 mil blev det.  Många timmar i min lilla KIS Rio. När jag dessutom fick allt svårare att ta mig i och ur bilen, inte längre orkade kånka på alla dessa böcker, satte jag punkt för mitt predikande ur Ester Duvas evangelium. Jag har under min turné träffat 4000 – 5000 åhörare/läsare.

Jag hade säkert kunnat åka omkring i obygden ett halvår till. Men de efterföljande dagarna av ångest, smärta och sömnlöshet började till slut att påminna mig om vad som kan ske när man bränner ljuset från båda ändarna. När vi som vanligt unisont sjöng Pärleporten, kom tårarna.

Skrivandet återstår
Jag har ju en del skrivjobb kvar; Ett långfilmsmanus och en text som verkar bli del två av självbiografin ”Spring Kent, spring!” (Jo, jag var först att på svenska att använda citatet från Forest Gump. Mitt förlag tog ingen strid mot filmbolaget för stölden av min boktitel).

Det blev en succé
Det är en ynnest att ha fått vara delaktig i allt vad det innebär att skriva och lansera en så kallad succébok. e.

En trött författare

Om vi haft återförsäljare runt om i landet och smidigare distributionskanaler, för att inte tala om hundratusentals kronor till annonskampanjer – ja, då hade jag väl varit miljonär vid det här laget.

Kultroman
Älskade Ester har istället blivit en kultbok som spridit sig från läsare till läsare. Sedan ljudboken kom, verkar försäljningen av pappersboken fått ny fart.

Vilar en dag till i Skellefteå, sedan bär det av till Umeå.

Ester, må du få din rättmätiga staty. 

Författaren Kent Lundholm

Det viktigaste: Ester har fått upprättelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

LJUDBOKEN laddar du ner från bokus.com och adlibris.com

I sökrutan skriver du: Betala, ladda ner. Pris: 125 kr
Direktlänk till ljudboken Älskade Ester

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stuprör på önskelistan

Av , , 3 kommentarer 12

Inom kort: 64 år

Så var det dags igen. Jag gör ju snart inget annat än att fylla år. I morgon söndag ska jag visst fylla 64 år. För tio år sen trodde jag, i mina allra deppigaste tidevarv, att jag max skulle bli 60 år. Man ska akta sig för självuppfyllande profetior.

Fast … Jag verkar leva trots misströstan och sjukdomar. Jag kämpar ju mot Parkinson. Jo, jag har blivit sämre. Svor ju att jag skrivit färdigt – men nu sitter jag här och skriver på Maria-romanen. Om min farmorsmor Maria Gabrielsdotter som växte upp i Tuscelum utanför Vindeln och som hostade ihjäl sig i Arvsele.

Jag föddes den 7 augusti i Lycksele anno 1958. De år jag minns bäst är kring 1965–1975 – om nåt år så är jag nog nere på åren 1963–64.

Jag är född mitt emellan Hiroshima (6 aug) och Nagasaki (8 aug) … Fast det skedde ju 1945 då andra världskriget tog slut.

Nu har vi en ny ”Hitler” mitt ibland oss, vars uppgift är att utplåna Ukraina – ett land som enligt honom ändå inte finns. Då kan man ju träna på militära operationer.

Putin vill utplåna oss.

Han kommer inte att ge sig med detta. Nä då!

Kanske är det som vissa säger: Det är bättre att betala priset för att omedelbart banka ner Putin i den ryska tundran, än att bli ruinerade om vi ger galningen tid att rusta upp inför det ”verkliga kriget” – då alla vi, som han anser är nazister, ska utplånas.

Om jag önskar mig nåt? Ja, en födelsedagspresent? Tja det skulle väl vara ett stuprör eller ett förgyllt cykelställ.

Gubbe med käpp.

Eljest framträdande på LittFest

Av , , Bli först att kommentera 9

LittFest 2022. Samtal kring ämnet Eljest.

Det är mycket nu. Var totalt utmattad efter en dag på LittFestivalen i Umeå. Min hjärna är inte gjord för att vistas i stora människoflockar – den kan inte sortera alla intryck. Men jäklar så kul det var att framträda inför en rekordstor publik. Träkonstnären Jögge Sundkvist och jag förde ett samtal kring ”Älskade Ester” och temat ”Modet att vara eljest”. Jag och Jögge kompletterade varandra på ett utmärkt sätt – som om vi inte gjort annat. Trots att det är 15-20 år sedan vi träffades senast.

Tror att jag endast talat ett par-tre gånger inför en större publik, än den i Äpplet: Det måste ha varit nån av föreläsningarna i samband med självbiografin ”Spring Kent Spring!” (år 2016) eller inför Landstingsfullmäktige (anno 2003) när tilldelades kulturstipendiet för romanen ”All världens lycka.

Jögge ställde kluriga frågor som krävde kluriga svar.

De 56 minuterna gick snabbt. En fråga från publiken; ”Hade Ester det bra?” ”Jo” svarade jag. ”Sedan hon fick plats på ålderdomshemmet. Däremot svalt hon i Nygård. I Lycksele fick utlopp för sin nyfiken. Hon löste utanförskapet genom att bju in sä själv på olika slags kalas.

Förlaget fick sälja ett 80-tal böcker och jag signerade till dess pennan tog eld … Riktar ett tack till arrangörerna som gjort ett bra jobb

 

Detta om att vara ELJEST:

Läser högt ut Älskade Ester.

I Västerbotten är eljest sprunget ur vår dialekt. Här är eljest mer levande och används även i betydelsen ’annorlunda’. Dock icke sämre.  Alltså annorlunda; lite egen eller speciell; lite udda; inte som andra. Att vara eljest är att vara avvikande. För många betyder det nog att det är en person som är udda, avvisande, rent av dum i huvudet.  För andra kan det handla om ett original, en udda prick — utan att lägga till värderingen att en person som är eljest skulle vara sämre på något sätt. Eljest — ja! Men absolut inte sämre. Normala tänker i raka linjer. De som är eljest i zick-zack och runt hörnen.

Jögges alter ego: Sur Olle

 

Ester var ELJEST. Hon var undantaget, den annorlunda, den som avvek från normen. Men inte dum, korkad. Även om många än i dag anser att hon var … En Idiot. Esters karaktärsdrag: LÅNGSAM. I kroppen och i talet. Kvinnan med en egen världsbild. Hon var född sådan. Jag känner igen mig i Ester. En som stör, är i vägen – är annorlunda. En sådan där som fungerar illa i grupper, i en flock. En sån där som inte kan tyda flockens sociala regelverk. De som är eljest har ofta en annorlunda världsbild. Men inte en felaktig.

De ser bara världen på ett med spännande sätt, annorlunda sätt. Nästan alltid kan vi sammanbinda en person som utpekas som eljest, med ett utanförskap. Men Ester bjöd in sig själv på begravningar, teaterföreställningar, invigningar. Jag hävdar också att en som är eljest har svårt att finna sin flock — och de släpps ogärna in i en flock som består av dem som är … oeljest.  De som är eljest oroar, stör, är allmänt märkliga.

Att bli accepterad av andra är ett djupt instinktivt behov. Människor är sociala av naturen, lyckliga då de är en del av gruppen och ledsna då de blir marginaliserade. Men jag nog ville hävda att även en person på grund av sitt yttre, ett lyte, funktionshinder, ovanligt kortväxt, lång å smal som en hässjestör kan kallas för att vara eljest. Vi ser, vi dömer! (Döm inte hunden efter håren!) Ju mindre man vet, känner till om den annorlunda, ju mer luft sväljer gaphalsarna, ju närmare kommer vi mobbingen.

Författare och konstnärer är eljest
Människan vill både fly och tillhöra en gemenskap. Men för konstnären, författaren är utanförskapet en bättre grogrund. Det är nu som modet kommer in. Jag har under intensiva skrivperioder, med sorg i hjärtat medvetet valt bort vänner, familj, socialt umgänge för att klara av att fokusera på mitt skrivande. Då får inga flockar störa mig. Klart att man blir ensam.

Det ligger i betraktarens ögon vad som det annorlunda i vad som egentligen är eljest.

  • Eljest är en person som vi inte riktigt behöver ta på allvar.
  • En människa man kan driva med och dumförklara. Skratta åt.
  • Vi vill skilja OSS från DEM och vi gör det genom att ställa våra val, vårt beteende och våra åsikter och tankar mot dem som beter sig och tänker annorlunda. ”

Det avvikande, icke-normala kan av vissa anses vara en fara. Det är NEDÄRVT, så att grottmannen skulle se en eljest tiger. Vi funkar så än i dag. En som är eljest får svårt att bli fullt ut accepterad. Men vem avgör vem som är en udda fågel, en särling, udda person — vem som är eljest? Vad är norm och vad är avvikande? Men att få till förändring är ofta svårt för oss. För faktum är: det finns de som redan dömer dig.

Trött, trött …

Vi kan inte vara gillade av alla. Och världen går inte under för det.
Välj de som gillar dig och låt dem växa med dig, samtidigt som du växer med dem.

 

 

 

 

 

Mobbare
Personer med usel JAG-känsla! har lättare att bekräfta sig själva genom verbal och fysisk mobbing. De saknar förmåga att förstå hur ont det gör för sina offer. Andra känner sig starkare när de är elaka mot någon annan. Alltså de lider brist på empati och saknar förmågan att känna medlidande. De begriper heller inte att det är en starkt kränkande och en förödmjukande upplevelse att bli utsatt för systematisk mobbning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ester på filmduken?

Av , , Bli först att kommentera 8

Åter till filmens värld. (Urklipp från VK)

Det händer ständigt något nytt kring min roman Älskade Ester. Först 100 000 kronor i stipendium, några dagar senare vill en känd regissör filmatisera boken. Så vi har inlett ett samarbete för att detta ska bli av, och vi jagar nu en producent som är villig att arbeta med att fixa finansieringen – och det är inga småsummor det handlar om. Det är många miljoner som ska ”grävas fram.”

Jag har den senaste tiden funderat över om jag trots allt ska försöka skriva en roman till, den om min farmorsmor Maria, eller rent av min kriminalroman vars korrektur jag återfann i en svart låga högst upp i bokhyllan, den jag skrev 2008-2010, men som förlaget inte ville publicera. Vilket var tur då den har stora brister.

Kent Lundholm, författare

Filmplanerna ska inte hindra mig från att fortsätta författarturnén 2022.

Nu har Ödet eller Guds pekande finger visat att livets stig leder fram till ett skrivande av ett filmmanus. En utmaning som kommer att kräva sin man. Det går ju inte att kopiera texten från romanen, då tankar, inre monolog inte går att visa på bild – om jag inte ska förse Ester och de andra karaktärerna med pratbubblor som i en serietidning. Allt måste gestaltas, synliggöras vilket innebär ett nytt sätt i mitt skrivande. Men jag gör väl ett försök.

Jag och Kjell Åke Andersson har ju tidigare arbetat ihop, då vi 2003-2005 skulle filmatisera min roman ”All världens Lycka” (2003 Ord&Visor förlag) som en TV-serie i tre delar. Två års intensivt arbete skrotades när SVT Drama hamnade i ekonomisk kris och personal och chef (Daniel Alfredsson) byttes ut och det nya gänget var inte ett dugg intresserad av vår TV-serie. Jo, filmbranschen är lynnig, ändå tar jag risken, eller ska jag säga chansen, att pröva på nytt.

Varför hände inte detta för tio år sen? En dum tanke. Men faktum är att min arbetsförmåga numera är rejält nedsatt på grund av Parkinson. I vilket fall som helst hoppas jag att detta verkligen blir av, då romanen om Ester Duva i sig är filmisk, byggd på scener, bilder och med en berättelse som verkar alla som läst den. Försäljningen fortsätter i samma höga takt och snart är den femte upplagan slut. Boken har dessutom letat sig utanför länsgränserna, då det allt oftare kommer läsarbrev från orter som Ystad, Malmö, Visby och Stockholm.

Livet är i tid begränsat. Ständigt tvingas jag tänka: Hinner fullfölja det uppdrag jag tar mig an.

Vägen mot ett friskare liv

Av , , Bli först att kommentera 5

Kämpar för att leva ett friskare liv.

Det tar sig. Äntligen har det tagits ett samlat, gemensamt grepp kring mina sjukdomar, diagnoser som går in i varandra, hänger ihop och gör att jag de senaste åren levt nära avgrunden. Det tog nästan tre månader att ställa in mitt blodsocker som under  två-tre års tid legat på tok för högt, livsfarligt högt. Diabetes talar man om när fasteblodsockret (fP-gluc) på morgonen är över 7,0 mmol/l på två olika dagar eller om blodsockret vid blodsockertest överskrider värdet 11,0 mmol/l. Jag har under långa perioder legat över 25,0 mmol/l.

Hälsocentralen jag tillhört i ett tiotal år ”tappade först bort” min kallelse till  uppföljning och provtagning. Fick sedan träffa åtta olika läkare under loppet på ett år. Till slut fick jag hurtfrisk ST-läkare som antog utmaningen att få ordning på min galopperande diabetes. ”Du ska bli mitt projekt”, sa han och tog bort ALLT insulin och ersatte det med piller som göra så att jag helt sonika pissade ut sockret. Det var bara det att jag pissade hela tiden – och i kombination med min Parkinson (där man har 30 sekunder på sig att kasta vatten när det tränger på), var jag till slut tvungen att gå omkring med blöjor i kalsongerna. Vilket naturligtvis ledde till ett långlivat och plågsamt svampangrepp. Dessutom drabbades jag av ett flertal blodsockerfall – en gång ner till 2,1 mmol/l. Dödligt lågt. Blev plötsligt förvirrad, hittade inte ens i min egen lägenhet. Om jag lagt mig för att sova den gången, hade jag förmodligen aldrig vaknat upp. Som tur var hittade jag en marmeladburk som jag skyfflade i mig. Hamnade hos en specialist på medicinkliniken, som blev heligt förbannad då hon menade att ST-läkarens ordinationer och behandling inte fick kombineras med min Parkinson. ”Är han inte klok?” muttrade den kvinnliga specialisten.

Sen kom Pandemin och jag blev sittande på arslet ett par år. Inaktivitet och misskötsel av kosten bidrog att jag åter låg över 20 i blodsockervärdena. Fick meddelandet från min dåvarande HC att jag fick vänta med läkarbesök och provtagning. När det blev lite lugnare fram mot försommaren 2021, så bad jag återigen om ett läkarbesök och undrade om det var möjligt att få träffa en och samma läkare (vilket jag har rätt till enligt patentlagen), varvid jag fick veta att jag ”inte skulle inbilla mig någon särbehandling (= att jag inte skulle tro att jag var någon), utan jag fick göra som alla andra och ta den läkare som erbjöds”. Alla skulle få lika usel behandling. Jo, det är ju rättvist … Jag försökte säga att jag är multisjuk (har ett flertal farliga diagnoser) och att merparten av besökstiden gick åt att förklara, beskriva mina sjukdomar och hur de går in i varandra.” ”Så arbetar vi inte här”, sa damen bakom glasluckan. Då bytte jag Hälsocentral och är nu listad på Ersboda HC. Vilken skillnad! Här på Ersboda möts jag av leende sköterskor och engagerade läkare som tar mitt tillstånd på allvar. Vid ett läkarbesök i onsdags fick jag tredje coronasprutan – när jag ändå var på plats. Inga problem, inga sura miner.

Fick tredje sprutan för tre dagar sedan.

Ringer var vecka
Nu har jag enbart ett långtidsverkande insulin, som tog ett par månader att ställa in. Dosen ökades dosen var tredje dag och  blodsockervärdena sjönk. Nu verkar dosen vara perfekt och fastevärdet ligger kring 5-7 mmol/l. Denna engagerade, snälla diabetessköterska har under hösten ringt mig en gång i veckan för att höra hur jag mår och för att peppa mig. I onsdags var jag på Ersboda för provtagning och läkarbesök för att ta itu med min smärtproblematik. Inte minst beroende på ”puckelbildningen” av bröstryggen och snedställningen av nacken. Remiss till röntgen. När jag ändå var på plats, så fick DESSUTOM den tredje vaccinationssprutan! Va, utan att ha behövt ringa var dag i tre veckor för att till slut få vaccin nr.2 (detta efter att ha blivit utskälld ett flertal gånger på min förra HC.)

Som f.d. ambulerande sköterska har jag många gånger kommit till avdelningar där det råder kaos, där ilskan satt sig i väggarna, där patienterna är till besvär. Ofta finns det ett par-tre stycken i personalen med en informell makt som sprider negativa vibbar. 

När man är sjuk är det viktigt att bli sedd och tagen på allvar av vårdpersonalen. Det är läkande.

På måndag ska jag få träffa en neurologspecialist för justering av Parkinson medicinerna, då jag går sämre (korta steg) i kombination med sämre balans och med en mer trögtänkt hjärna. Ytterligare en klinik är inblandad i ”räddandet av Lundholms liv”. Träningsperioden på Neurorehab har förlängts med två veckor fram till den 22 december och jag har dessutom fått en permanent tid i träningsbassängen (onsdagar 09.15).

I ÖVRIGT VÄNDER DET
Samtidigt händer det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv. I måndags kom ett skattefritt stipendium på 100 000 kr. Dessutom ska en god vän hjälpa mig att ”plantera” ett tiotal filmmanus hos rätt person inom filmbranschen.

Tackmejlen fortsätter att strömma in, men nu allt oftare utanför mitt provinsiella bakland. De senaste veckorna har mejlen och telefonsamtalen kommit från läsare i Ystad, Malmö, Karlskrona, Stockholm, Göteborg. ”Älskade Ester” fortsätter att sälja bra. Förlaget som för två veckor sedan fick hem den femte upplagan sedan boksläppet den 10 juni, har snart, återigen, slut på böcker. Helt otroligt. Samtidigt fortsätter inbjudningarna att strömma in. Nu senast från Granö och Grubbe bilioteket. (Är dock ”ledig” fram till februari.)

Kom till Pilgatan och köp den perfekta julklappen: ”Älskade Ester”. Signerad!

I övrig: Detta förbannade coronavirus. På med munskyddet, undvik folk i klunga, sprittorka händerna.

Trött man lever på hoppet

Av , , Bli först att kommentera 4

Den stora tröttheten har slagit till.

Några minuter över sex, lördag. I morgon är det 2:a Advent. En kall period: femton-dryga tjugo grader. Var morgon har jag kört till NUS, parkerat nere vid geriatriken för en kostnad på 120 kronor per dag: för hela behandlingstiden blir det 2000 kronor. En av de första dagarna fick jag 450 kronor då jag med mina stelfrusna fingrar ställt in för kort p-tid. Men det viktigaste är att jag fått komma till neurologens rehabilitering och träna upp styrkan och tänja ut förkortade muskler. Jag är i ett sämre skick än jag velat erkänna.  Efter tolv föreställningar då jag kåserat 90 minuter kring Esters liv, blev jag allt mer hjärntrött. Parkinson visar sitt fula tryne.

I februari ska min turné fortsätta. Nya bokningar har droppat in och dessutom ska jag besöka de orter där mina besök ställdes in när jag var tvungen att ta semester december-januari: Lycksele, Åsele, Knaften. Till detta ska läggas nya bokningar i Granö, Umeå, Boden, Piteå.

Kroppen ropade på hjälp
Min kropp hamnade i chock när jag den första veckan på rehab tränade styrka på land och i vatten. Två blodsockerfall då insulindosen var för hög (den var ju anpassade till en stillasittande Kent). Det är bra att vården äntligen verkar se hela Kent, då jag tidigare varit uppdelad i ett flertal tårtbitar. Det ska nu göras utredningar som förhoppningsvis leder till några goda år till.

Neurologen ska justera mina mediciner och sätta en PKG-klocka runt handleden. Det är en klocka som ska påminna mig när det är dags att ta medicin, som förnärvarande är åtta gånger per dag mellan 06.00 och 22.00. Armbandsuret kan även registrera mina rörelser, stelheten i musklerna, skakningar som blir ett underlag till min Parkinson-läkare när han ska justera mina mediciner.

Mimiken fryser fast. Mot min vilja.

Jag vet redan nu att jag har för låga doser av medicinerna. Inte minst på grund av nuvarande symtom: trögheten i skallen och mina rörelser. Det tar en halvtimme att klä på mig. Jag går långsammare och med kortare steg än för ett par månader sedan. Jag drabbas ständigt att fruktansvärt smärtsamma muskelkramper, och stelheten kröker min rygg och tvingar ner hakan mot bröstet med mera.

Brist på dopamin
De mediciner jag tar i dag är samma dopaminhöjande piller som Parkinsonsjuka fick 1960-talet (levodopa, ett ämne som kroppen gör om till dopamin.) Det är och har varit en allmän ”sanning” att Parkinson är en obotlig hjärnsjukdom. Dopaminet som bland annat är ansvarig för att reglera hur kroppsrörelserna styrs, försvinner i en enorm massdöd. Det som hjärnan per automatik har skött om: förflytta fötterna vid promenader,  armarnas pendlingar, ansiktes olika miner, måste jag numera medvetandegöra genom att tänka ”höger, vänster” när jag ska förflytta fötterna, komma ihåg att få mitt stenansikte att le. Inte undra på att man blir utmattad. Sådant är livet för de tjugotusen som drabbats av sjukdomen

Hjärnan, fettklumpen som vägrar styra min kropp.

Nya behandlingsmetoder
Men nya behandlingsmetoder är på gång. En av dem är att odla stamceller som blir till dopaminceller, som sedan transplanteras in i den Parkinson sjukes hjärna. Detta är i och för sig något nytt tänk, då forskarna på 80-talet laborerade med stamceller från aborterade foster – som avbröts efter en etisk debatt. Nu är det dags för nya försök på ett antal parkinsonpatienter och faller de försöken väl ut, så skulle det vara revolution i behandlingen av Parkinsons sjukdom – som annars slutar med att jag förlorar mitt språk och förvandlas till en tyst, stel runsten.

Det forskas även en hel del kring genterapi och om det protein som finns i större mängd i hjärnan hos parkinsonsjuka (alfa-synuklein), som ställer till med oreda när det klumpar ihop sig. Det forskas en hel del att finna en medicin som förhindrar detta förlopp. Forskarna har även upptäckt att kalciumhalten är förhöjd i ryggmärgsvätskan hos parkinsonsjuka, vilket skulle kunna leda till nya sätt att behandla sjukdomen. Dessutom har de upptäckt en helt ny typ av stamcell som kanske, kanske kan bidra till reparation av hjärnan.

Stor brist på specialistläkare
Det finns ett praktiskt och ekonomiskt problem som gör att köerna till neurologmottagningarna växer och väster. Det råder stor brist på specialiserade neurologer. Citerar Dagens medicin: ”Neurologin är underfinansierad i relation till de enorma medicinska framstegen. Från att ha varit inriktad på att lindra under en kort återstående livstid har neurologi blivit en avancerad behandlande specialitet, med många dyra läkemedel. Budgetarna har inte hängt med. Akut behandlande neurologi kräver fler läkare, dygnet runt.”

Detta gör mig dyster i sinnet, för vad intresse ser samhället, regionerna och folk i allmänhet i att rädda livet på ett gäng skakade gubbar, när budgeten ska fördelas till de oändligt många sjukdomar som existerar. Detta trots att  de nya behandlingsmetoderna förändrat prognosen vid sjukdomar som stroke, multipel skleros och Parkinsons sjukdom. Dör jag i förtid att det fattas neurologer

Tränar så gott jag kan.

Intyg till byråkrater
En orsak till de långa körna till de få specialister som dock finns, är att de istället för att träffa och behandla patienter, tvingas använda sin dyrbara tid till att skriva intyg till kommunerna parkeringskontor, skolor, försäkringskassan, socialtjänsten, arbetsförmedlingen med flera, som tydligen kräver nya intyg för varje litet skitbeslut de ska fatta.

Jag har personligen träffat ”min” neurolog en enda gång och det var i februari 2019 – de livs levande besöken har ersatts med korta telefonsamtal och att jag skriver till parkinsonsjuksköterskan som i sin tur tar kontakt med ansvarig neurolog. ”

”Svensk neurologi har fortfarande stora problem – främst vad gäller uppföljning av kroniska sjukdomar och jämlik tillgång till vård.” Ett citat från Dagens medicin.

Skrämmande kontrollförlust
Jag har hela mitt liv varit en ”kontrollmänniska”, som avskyr överraskningar och oplanerade händelser. Det har förmodligen att göra med den ADHD jag föddes med och den impulsivitet som följer denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Jag har även varit tvungen att vara på min vakt ifall min bipolaritet gör mig hypoman. Jag mår bäst av struktur. Att då drabbas av Parkinson som leder till kontrollförlust, gör mig panikslagen. Jag får i framtiden inte vara med och bestämma över min kropp, mitt liv, då jag förmodligen inte kan förmedla mina åsikter då muskulaturen kring stämbanden förtvinat och gjort mig stum. När jag skriver detta, känns det som om jag beskriver en raffinerad tortyrmetod. Fånge i min kropp. I åratal, oförmögen att kommunicera med omvärlden. Nåt så djuriskt, djävulskt.

I juni signerade jag 300 Älskade Ester.

Är det någon tröst att jag trots allt lämnat spår efter mig? Att jag skrivit sju böcker. De som ser mig nu kan omöjligt tro att jag en gång var en skrattande och leende människa.

/Skriver författaren Kent Lundholm
2021-12-04

På kungatron i Nordmaling

Av , , Bli först att kommentera 7

 

En trött författare.

Trött. Det tar på att flänga runt i geografin och 1 1/2 timme på scen tömmer hjärnan på dopamin. Men nu är det bara två framträdande kvar – sedan sedan ”jullov” i två månader. Men samtidigt väntar tre veckors rehabilitering, med styrketräning, balansövningar och vattengympa – samtidigt som jag ska genomför framträdanden i Ånäset och Åsele med övernattning.

 

Det blev en trevlig kväll i Nordmaling. Fullsatt, trots konkurrensen från självaste Zlatan som sparkade boll. Kunde bocka av en lång rad påstående om Esters väsen, då det i publiken satt en kvinna som arbetat åtta år på Lycksele hemmet, ett av de ålderdomshem där Ester bott.

Hon nickade bekräftande när jag beskrev Esters ”ojämnhet” och dubbla Jag. Hon log när jag berättade hur Ester ”levde rövare” på å-hemmet och medan hon knep käft nere på stan. Efter ett tag blev hon min ”side kick” som bekräftade romanens trovärdighet.

”Hur kan du som pratat med Ester i tre minuter, känna till alla dessa detaljer om Ester?” Ja, säg det, blev mitt korta svar.

Hon nickade ivrigt då jag  beskrev Esters oförmåga att städa sitt rum, bädda sin säng och om alla de vanor som omgärdade Ester. ”Jo, hon var rysligt begåvad vad gällde allt som hade med siffror att göra. Hon var rysligt begåvad vad gällde kungar, årtal … men hon var emellanåt omogen och barnslig”, berättade kvinnan. ”Ester blev tyvärr underskattad, dömd för sitt yttre”, sa hon. Hon höll med mig till fullo att Ester förmodligen var autistisk. ”Vi är många som tror det”, sa hon.

Sen sjöng vi unisont Pärleporten till Esters ära.

I Nordmaling hade de fixat en kungatron.

Det är väl 3-4 gången jag besökt Nordmaling och alltid blivit trevligt bemött och framträtt inför fulla hus. Roligt var att bibliotekschefen köpt in kungastol inför mitt framträdande. En fåtölj i stenhård plast.

Tack å bock, säger jag till publiken och personalen i Nordmalings bibliotek.

Idag ska jag tvätta kläder och skriva klar krönikan till Lokaltidningen. Övrig tid ska jag polemasa mellan rummen och försöka landa och försöka få motorn inne i skallen att varva ner.

KÖP DAGENS FOLKBLAD
Ska åka iväg och köpa dagens Folkblad, där intervjun med mig publiceras. Rubriken är kittlande och spännande. ”Har varit kulturens Svarte Petter”. Jo, det är sant. Trots det är jag en av länets mest bokade författare. Publiken verkar gilla sin ”Svarte Petter”. Dessutom ser ju publiken hur jag kämpar. Parkinson har blivit fullt synbar. Folk gillar de människor som kämpar. Så som Ester gjorde och nu även hennes trogne skriftställare.

Nu måste här tränas. Två års sittande har förvandlat mina ben till piprensare.

Bokningar i Norrbotten

Av , , Bli först att kommentera 9

Lek inte med tiden. Det rubbar kroppens biologiska klocka.

04.27 visar datorns klocka, medan armbandsurets visar 05.27, vilket torde tyda på att det är i natt som vi klev in i vintertid. Då armbandsuret och köksklockan ska ställas tillbaka. Det har jag totalt glömt. Fast det spelar ju ingen roll då jag brukar vakna vid denna tid, oavsett vintertid eller inte. Förstår inte varför vi ska i dessa moderna tider ska hålla på och leka med tiden. 2018 fanns ett förslag i EU-parlamentet att sommartiden (och vintertiden) skulle skrotas 2021, men det visade sig att merparten av EU-länderna ville ha kvar ”klockvridandet”.

Nu har Parlamentet sagt att det är upp till vart ett medlemsland att avgöra om man vill avskaffa sommartiden. Det finns även tankegångar om att införa permanent sommartid. Vilket skulle leda till mer mörker under vintertiden, under en period då vi behöver mer ljus för att vår biologiska klocka inte ska slå larm om ljusbrist och påbörja en depression. Vi behöver morgonljuset i starten av dagen för att våra kroppsliga system ska fungera. Morgonljuset väcker oss och eftermiddagsljuset ser till att behålla den rytm vi har i kroppen.

En rubbad dygnsrytm gör oss mindre produktiva och tar på kropp och psyke. 

Sex författarbesök kvar av min långa turné med Älskade Ester. Det blir sjutton nedslag runt om i länet och med ytterligare en bokning i Lycksele den 8 december (11.00 sjukhusbiblioteket) blir det med Esterdagen i juni fem framträdanden enbart i Lycksele. Sex om jag räknar in Knaftens bygdegård den 8 december 14.00.

Lycksele 28 oktober.

Roligt är att jag fått mina första bokningar i Norrbotten. Boden och Piteå i april 2022. Det är tydligen så att en hel drös av mina läsare uppe i norr, besökt biblioteken och undrat när författaren Kent Lundholm ska besöka Norrbotten. Så nu utökas mitt revir, vilket torde leda till fler nya läsare – och då i synnerhet av min senaste roman Älskade Ester.

Men norrbottningarna borde känna igen sig i mina inlandsromaner; det karga landskapet, de ensliga platserna och det tjurskalliga kynnet som präglar mina karaktärer.

Handlingen till Vedtjuven kom till efter en verklig händelse i Norrbotten; en notis i Piteå tidningen som jag klippte ut i slutet av 1980-talet och som blev en roman och ett filmmanus 2012.

Vedtjuven utspelade sig på riktigt i Norrbotten.

Verkligheten slår ofta fantasin. Som den om hur en gubbe i Norrbotten hämnades på en vedtjuv genom att borra ett hål i en vedklabb och stoppa in dynamit, varvid tjuvens vedpanna exploderade och huset brann ner till grunden.

48 mil för en timmes snack

Av , , Bli först att kommentera 10

Framträder inför ett 40-tal åhörare i Storuman.

I torsdags framträdde jag i Storuman, 24 mil enkel väg. Jag och Lena fick kämpa hårt för att inte förlora oss i våra kokande hjärnor. Min hjärna hinner inte sortera bort alla de intryck som kommer stormande mot mig. Det känns som om skallen ska spricka – särskilt efter 1,5 timmes föredrag. Nu är även de boende i Storuman vem Ester är – fast där var många som redan läst Älskade Ester eller hade en gång bott i Lycksele och träffat henne i verkliga livet.

Det tycks även vara så att alla i Storuman känner mig. ”Välkommen Kent till Storuman. Ja, jag behöver inte presentera dig då alla så väl vet vem du är”, inledde kvinnan från ABF (eller var från biblioteket?)

På vägen upp till Storuman. Fikapaus.

Var tog de vägen?
Var är alla de vägen – de som vi förr i tin menade mer eller mindre var nalta eljest, annorlunda; de som simmade motströms för att komma till källorna. Har vi förlorat förmågan att förstå värdet i mötet med dessa unika människor? Det verkar så. Däremot har vi blivit auktionsexperter som vet det exakta värdet på gamla väggur, dragsoffor och vad vi ska betala för hyggligt bevarad rubank.

Har det, utan att vi märkt något, framtagits ett regelsystem som förbjuder oss att vara vidsynta och medkännande, har vi drabbats av en känslomässig gråstarr och en bekväm lomhördhet? Nej, det finns inga förbud; däremot har vi med åren blivit närsynta i tidens landskap.

Vi kan inte skylla allt på stelbenta paragrafryttare som i lönndom prismärkt ”de annorlunda” och sålt ut dem till män i långa, vita rockar. Däremot kan en orsak vara är att man satt etiketter på alla som är eljest. Det ska vara ordning och reda. Detta har lett till att de klåfingriga skapat vetenskapliga sjukdomar av det som i själva verket är personliga, annorlunda egenskaper. Även bokstavskombinationerna blir diagnoser, så att de kan behandlas som om de vore sjukdomar. Dock är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inga sjukdomar, utan att vissa människor har en annorlunda världsbild. Alla skeva, annorlunda världsbilder har gömts undan.

Vem bär på måttstocken?
De som var eljest förr i tin, lyste upp min barndoms landskap. Tur var att jag behöll dem i mitt minne, vilket resulterat i två tjocka romaner där deras zick-zack-tankar finns nedskrivna. Vi normala med en korrekt världsbild, tvingas leva våra liv i en jämngrå långtråkig  värld. Beskriven i vikt och längd. Vi lever i en tid då allt ska vara mätbart – men ven tusan bär på måttstocken? Att mäta tankar är ett fult sätt att lägga beslag på sanningen – trots att den i många lägen kan ifrågasättas.

Borta är alla småknasiga kufar med sina smått geniala och onormala tankar. De som tanklöst klampar in i våra välanpassade människoflockar och trampar fina damer och herrar på tårna, och som olovandes tar sig en rejäl tårtbit för att sedan lämna flocken med grädde på nästippen …

”Va ja då känn dell, så jer då inte långsamheten nan sjukdom!” (Citat: Ester)

Redan de gamla grekerna …
”Människan är alltings mått”, sa Protagoras. Om en person tycker att det blåser kallt, och en annan menar att de är varma så betyder inte det att en av dem har fel. Vindarna kan vara kalla för en person och varma för en annan. Sanningen är med andra ord relativ.

 

Lösnummer till Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 7

Unik lösning. Tidningen Vi säljer lösnummer per post till boende i Lycksele med omnejd.

Lyckselebor (och ni inlandet)! Nu kan ni beställa hem oktobernumret av Vi! Ni som förgäves jagar tidningen Vi, och deras sex sidor långa reportage om Lycksele, Ester Duva, författaren, Lilly och statyn – kan nu få det aktuella numret hemskickat per post! Tomas Fläckman som skrivit reportaget ombesörjer era beställningar.

Så här gör du för att läsa reportaget om Ester och hennes skriftställare.

Skicka mail till:
[email protected]
Skriv namn och er adress. (Dit tidningen ska skickas).

Tidningen Vi skickar då ett exemplar av det aktuella Lycksele-numret till Er per post: Pris: 100-sidor Vi + porto: 100 kr. Inbetalningskort medföljer i kuvertet.(Till självkostnadspris!)

Fin service av en mycket bra kulturtidskrift! (Lösnummerpriset är 79 kr.) Tidningen Vi har inga försäljningsställen i Lycksele – ännu. Men eftersom så många velat läsa just oktobernumret, som släpptes förra veckan, har redaktionschefen Tomas Fläckman, samme

Ester i Vi

Stort av tidningen Vi att sälja ett enstaka nummer per post.

man som skrev det vackra, vemodiga reportaget om mitt författarskap, och som spegla kulturfenomenet som uppstått i samband med utgivningen av romanen ”Älskade Ester”.

Hövdingen och Ester
Har varit fullt sysselsatt med att skriva ett manus till föreställningen i Åmsele, där jag plockat upp och satt samman bihistorien om Häradshövdingen Thomasson. Den jag var tvungen att stryka, tillsammans med 250 andra sidor. Jag kunde ju inte ge ut en bok på nästan 900 sidor. Hövdingen rök under strykningsprocessen. Bihistorien var för stark och var bitvis kraftigare, större än berättelsen om Ester.

Deras egentliga bekantskap började när Ester fick för sig att ”prya” i tingshuset och satt dagarna i ända i rättegångssalen för att studera ondskan, lögnerna och om domstolen var rättvis.

Men det är ju inte bara att plocka upp kastad text och sedan klistra in den på väl valda ställen. Det har krävts anpassning till rådande språk och och faktiskt tillägg för att få till övergångarna.

Häradshövdingen Thomasson räddade en älv.

Eftersom jag framträder i Åmsele, ett stenkast från Vindelälven, under LittFors flagga, så kommer Hövdingen att passa i bra, den stridbare mannen som var tongivande när utbyggnaden av Vindelälven stoppades. Erik Thomasson, är 44 år då han tillträder tjänsten som ny häradshövding i Lycksele, den högste juristen i Västerbottens västra domsaga, geografiskt landets största. Thomasson var tingets nye chef.

Han blev omedelbart förälskad i Lycksele och trivdes med människorna i den lappländska staden. Han är en skogens man, en sann naturälskare. Han stannade i Lycksele och dog på långvården 1981.

Han skulle bli en av portalfigurerna i striden om Vindelälven. Redan 1945 har Thomasson räknat ut att Vindelälven står på tur, då statliga Vattenfall satt av pengar och köpt några forsar, för att kunna reglera Vindelälven. De styrande i Vattenfall skulle komma att kalla Thomasson för Vattenfalls fiende nummer ett.  Han skulle viga 25 år av sitt liv för rädda Vindelälven. Han var stridbar. Han blev antingen respekterad och älskad eller hatad. Sådan var han: Allt eller inget.

För övrigt åker jag och Lena till Storuman nu på torsdag. Jag framträder på biblioteket 18.30. Då är inte Häradshövingen med, det får räcka med Ester. 23 mil enkel väg. Skönt att få sova natten på Hotell Toppen.

 

 

Presentation

 

Kent Lundholm, Umeå

Bosatt i Umeå men född 1958 i Lycksele (i byn Bäckmyran)

Författare, föreläsare, journalist. Har skrivit sju romaner. Den 1 juni 2021 släpptes "Älskade Ester". En roman om Ester Duva Nilsson.

Har en dotter på 22 år. Är särbo med Lena i Skellefteå.

KONTAKT:
070-299 36 80

[email protected]

Kolla in min webb: www.kentlundholm.com

ordvisor.se (Mitt förlag)

Under Kategorier/teman har jag börjat lägga texter om Parkinson, diabetes, litteratur m.m. 

Samlade teman
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Arkiv