Etikett: Konungen

Kulturmys i Nordmaling

Av Kent Lundholm, 22 september 2020 kl 07:25, Bli först att kommentera

Nordmaling 21/9

Nordmalings bibliotek 21/9.

Efter ett evighetslångt Coronauppehåll vad gäller framträdande, från februari, stod jag åter på scen och pratade om och kring ”Män som spelar schack.” Ett 20-tal levande i publiken med 2 meters distansering – och ett okänt antal ute på nätet som följde mitt framträdande via den Live-sändning som pågick.

Hade ett nytt upplägg som följde den absurda berättelsen där skrönor och verklighet går omlott. Vad är sanning och lögn?

Länken till mitt live-framträdande

Tyvärr är det dåligt ljud, så skriva upp volymen ordentligt för att höra allt, alla nyanser och en och annan lustighet.

Kände glädjen bubbla inom mig. Isoleringen och den påtvingade ensamheten under mars-maj kändes avlägsen och rent av overklig. Var det bara en dröm, en skröna, nåt osant? Precis som mina inlandsmän i romanen och Rulle Stenlunds skrönor? Gladdes åt det varma och trevliga mottagandet jag fick, tack till bibliotekarierna, filmarbetarna och Vuxenskolan.

Före framträdandet samtalade jag med delar av publiken om hur viktig kulturen är i våra liv. Förutom att kulturen är det sociala kitt som binder oss samman och gestaltar våra liv och det djup som skapar eftertanke, ger oss underhållning. Glädje, sorg. Kulturen ger oss hopp och finnes hopp finns även framtidstro. Genom det skrivna ordet lär vi oss att bli mer empatiska och att utveckla vårt medlidande.

Valfrid, Konungen

Efteråt framträdandet stötte jag ihop med en av ”studenta” (som mor och far kallade dem). I början av 70-talet kom ett tiotal ungdomar till byn; ett gäng belästa ”gröna-vågare” hyrde ett av de tomma husen och spred ljus i en öde by där flertalet flyttat till Lycksele. De flesta av dem pluggade på Umeå universitet till läkare, lärare, socionomer. Ett spännande gäng som min familj kom att umgås en hel del med. Antingen kom de skidande genom skogen och bjöds på kaffe med dopp eller så blev vi ditbjudna på kubanskt kaffe och bullar.

Han berättade att många av dem läst mina romaner och hade känt igen Bäckmyran i mina texter. Inte minst ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006). Eftersom de träffat Konungen (Valfrid Johansson) åkte några av ”Studenta” genom min roman i spåren av Konungen och att de hittat den plats han där Konungen växte upp (i verkligheten). Flakaliden. ”Men platsen påminde inte ett dugg om den du beskrev i romanen”, sa han. ”Nä, jag flyttade omkring dem i geografin på samma sätt som jag gav karaktärerna andra namn.” ”Var Konungens far så ond som du beskriver honom?” Jag nickade. ”Allt kring ondskan, om helvetet på jorden, hörde jag Konungen berätta vid vårt köksbord. Det var i varje fall var det Konungens sanning.”

Konungens palats

Hemliga hjortron i Baklanne

Av Kent Lundholm, 21 juli 2020 kl 09:08, Bli först att kommentera

Det är den tiden på året då man ska ut på vidsträckta myrar å napp snattren, som vi sa inåt lanne. I norra länsdelen säger de snåttren. I varje fall i Sara Lidmans romaner. Skogens gula guld – hjortron. Av alla bilder på sociala medier med proppfulla hinkar verkar det vara ett bra hjortronår.

Jag har inte nappe snattren sen på 80-talet. Är rätt kass på att plocka allehanda bär då jag lider av ett defekt färgseende – ”färgblind” som somliga lite slarvigt kallar denna funktionsnedsättning. I unga år slapp jag därför vara med när familjen drog ut på sina dagslånga turer i bärskogen. De röda hallonen (brannbära) och lingonen (Linnbära) smälte ihop med det gröna. Jag kan stå på en matta av miljoner lingon och säga: ”Fan, här finns ju inte ett bär!”

Däremot såg jag de gula hjortronen, vilket gjorde att jag tvingades gnida in mig med beckolja och djungelolja och ta rygg på farsan. Knotten kom lagom till hjortrontiderna i mitten av juli och ett par veckor framåt. Det var väl ca fem kilometer till pappas ”egna och hemliga snattermyrar”. Det fungerade så att torparna i Baklandet sen länge hade pissat in gränserna för just SINA myrar.

Det rådde stenhårda regler kring de olika myrarna. En av ”Nisse Lundholms myren” låg långt bort i pyttes. Kanske för att pappa var en jävel på att gå fort och länge, dit exempelvis inte Ivan, Herman och Ingvar orkade gå. Deras hjortronmyrar låg närmare farbara vägar. För utomstående, utbölingarna från grannbyarna eller främmenfolket från Lycksele existerade inte torparnas hjortronmyrar.

Hemlig snattermyr?

Om nån stannade och frågade pappa om han kunde rekommendera nån bra hjortronmyr, så skickade han dem antingen åt Arvsele eller Bjursele eller så till Maltträsk. Långt ifrån de hemliga myrar som torparna i Bäckmyran delat upp mellan varandra. Vissa hjortronår hann inte ens mina energiska föräldrar plocka rent – men tro inte att de för den skull avslöjade var de hemliga myrarna låg.

Undrar om nån idag hittar till pappas storsnattermyra? Ligger den där i geografin, onappe, med hundratals kilo snattren som får ruttna bort? För hundra spänn så kan jag ge en vägbeskrivning! Fast det vågar jag nog inte. Dels skulle pappa börja spöka, dels har kanske nån av mina systrar ärvt myren?

Godast var ju att äta solvarma, färska hjortron direkt ur hinken. Vanligast var hjortronsylten som mamma kokade. Mycket socker skulle det vara. Pannkaka med grädde och hjortronsylt – ljuvligt!

Mylta (rårörda hjortron) var givet under juletid – då man efter ha ätit sig proppmätt av julmaten dessutom skulle tvinga ner en djuptallrik med Ris á la malta med varm mylta.

Konungen åt för tre.

Minns när mamma bjöd Konungen (Valfrid Johansson) på fläskpannkaka och hjortronsylt. ”Harreligen sä gött!” sa han med pannkaka fulla munnen. Han åt upp två plåtar med fläskpannkaka och en hel syltburk. Sen ställde han sig på huvudet ute på gräsmattan och tokskrattade.

Mycket var hemligt i Baklanne. Exempel myrarna med de underjordiska ”sjöarna”, där man kunde stoppa ner en krok i nåt av de djupa hålen, alltså meta mitt ute på en surmyr, och dra upp stora Stenbitar. Det fanns även hemliga bäckar med Stenbitar som enbart släkten Lundholm kände till och fiskade i.

Hemligast av allt var pappas lilla tjärn nånstans bortanför Storbastukullen. Det tog 45 minuter att traska till den lilla myren, dit pappa under många år burit små yngel av öringar i hinkar. Sen väntade han några år innan det var dags att dra upp den nu stora öringarna.

Jag följde med pappa ett par gånger och då tog det dryga timmen att gå, då pappa villade bort mig så att jag inte skulle kunna beskriva vägen. Vid tjärnens strand stod vi, far och son, och metade i hemlighet. ”Här finns tusentals med öringar”, sa pappa. Borde finnas … Ingen av oss fick ett enda napp trots många timmars metande.

Flytt till ”Chokladhus”

Av Kent Lundholm, 26 mars 2020 kl 08:11, Bli först att kommentera

Pust. Snart är 13-års boende nerpackade i Biltemas flyttkartonger. Nu är det mest ”rate” som ska ner i kartonger och påsar; småkrafs som ska med: Typ när jag tömde badrumsskåpet. Är slut i kropp, själ och mentalt. Men nu börjar det dra ihop sig. Hjälp kommer från Lena, på fredag ansluter min dotter, lördag kommer flyttgubbar i form Movinga flyttfirma och ett par av polarna. Söndag städning. Måndag avsyning av städning med knorrande, kvidande hyresvärd.

Men mina nya hyresvärdar som är en kombo mellan socialtjänsten och Bostaden, var så trevliga, så snälla och tillmötesgående och så insatta i mina problem. Anar att det funnits människor, vänner, som i tysthet arbetat för min sak. Fick en ny varmluftsugn, ny diskmaskin, ny kyl- och frys. Fick nycklarna en vecka innan formellt inflyttningsdatum – då jag behöver tid på mig att packa upp. Skrev under kontraktet med drygt två meters avstånd till de övriga och avslutade detta med en handtvätt. Märkliga tider. Inga handslag. Detta ständiga hot av ett coronavirus.

Från och med söndag räknar jag mig som boende på Ostvägen, på andra våningen i ett av de s.k. Tobleronehusen uppe på Ersboda, 6 km från centrum. Känns bra, men ingen jublande glädje då flytten gjordes på grund av sjukdom. Annars hade jag nog varit trogen Pig Hill och Backenvägen 9 trogen några år till. För avsides hamnar jag ju.

Räknade härförleden ihop alla de gånger jag flyttat och fick hop det till 23 gånger. De flesta mellan jag var 16 – 30 år. På den tiden då långtråkigheten fick mig att ständigt att byta boende och ort. En och annan separation spelade även in, skulle jag tro.

Så en viss flyttrutin har jag. Men tusan så långsamt det går numera. Igångsättningsproblematik, koncentrationssvårigheter, värk i nacken, kramp i ryggen, balanssvårigheter, yrsel, ett ständigt snubblande och blodtrycksfall. Ovan på det hotet från Coronaviruset.

Även korrekturet till romanen om Ester ligger nerpackad. Dock ej i flyttkartong utan i min resväska med mycket viktiga handlingar. Har noga läst igenom de 450 sidorna och noterat att en hel del ändringar måste ske. Dels av dessa irriterande, små dyslexifelen (bindeord som fallit bort, omkastade bokstäver, ändelser som fallit bort), dels för att komprimera storyn som i dagsläget är för lång. Har beställt ett nytt skrivbord, av tung metall. Det ska stå stadigt och vara en värdig ersättare till det läkarbord jag suttit vid sedan i mitten av 1980-talet. När jag packat upp det nödvändiga ska jag ge mig i kast med texten. Kanske, kanske är den klar att skicka till förlaget nån gång i maj. Vi får se. Tänker inte publicera den så länge Coronaviruset förlamar världen.

Precis som när jag skrev romanen om Valfrid Johansson ”Konungarnas konung från Baklandet”, så börjar det dyka upp oroliga människor som indirekt och direkt menar att jag inte borde gräva i Esters liv. Sedan hör allt fler av sig och anser sig veta allt om Ester. Men det faller platt när de inte ens vet när hon flyttade till Lycksele och när påstår sig känna henne ”väl” och ha träffat henne i hemtrakterna tio år efter flytten …När jag skrev om Valfrids liv var det ett par personer som hotfullt ”befallde” mig att inte skriva den romanen. Den, som romanen om Ester, engagerar många människor. Det respekterar jag. Men då dan de inte komma dragande med lögner och gamla skrönor …

Många tror fortfarande att det är en biografi jag skriver på, då jag gång på gång jag poängterat att det är en roman med historiska personer som en gång funnits, men som ”lever” under mina tolkningar, min människokännedom och medlidande. jag har i mina romaner gång på gång skildrat människoöden med stor respekt och med målsättning till en upprättelse för mina karaktärer. Precis som jag gjorde med Valfrid (Konungen). I brist på fakta får jag som författare treva mig fram och ständigt undra vad som skulle ha kunnat hända. Till det kommer ju en dramaturgisk bearbetning av historien som ska göra romanen spännande och engagerande. Men det är ju författarens uppdrag.

Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av ens rädslor, sin sårbarhet, sorg, glädje och längtan. Till detta krävs ett viss mått av mod.

Fikapaus, sen fortsatt packande.

För övrigt märker jag av min Parkinson allt mer. Kanske pga av stressen. Men jag tappar precis allt till golvet: glas, skruvmejslar, tandborsten. Finmotoriken är usel.

Krigshets i juletider

Av Kent Lundholm, 10 december 2017 kl 07:07, Bli först att kommentera

Juletider. In i det som ska vara frid och glädje, tränger sig stressen. Det ska städas och pyntas – och sedan springet på stadens affärer för att hitta rätt klappar till rätt personer till tätt pris. År efter år kastas man in i detta kaos. Till slut går man slumpmässigt in i affärerna och köper snus till småbarnen, ett stuprör till morsan, en flaska brännvin till polaren Berra som hållit sig nykter sen förra julen och en hårdrocksplatta till stendöva mormor Hulda.

Nästa år ska jag köpa alla klapparna på nätet – fast det har jag sagt i flera år utan att det blivit av.

Det är oroligt i världen. Det rustas för krig lite varstans – det hotas till och med, med kärnvapen på Koreahalvön. Man skulle kunna tro att Trump, det klantarslet, vill lägga den här planeten i ruiner. Senast när han meddelade att USA som ensamt land i världen erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och ska flytta amerikanska ambassaden dit.

Några timmar efter Trumps illa genomtänkta beslut börjar kravallerna i Västbanken och Gaza-remsan. Hamas hotar med en ny intifada. Ute Europa demonstreras det mot beslutet och hatet riktar sig mot Israel och judarna. I Malmö skanderade man: Vi ska skjuta judar! I natt försökte maskerade män att tända eld på en synagoga i Göteborg. För Trump och många högerextrema grupper, så menar man att hotet kommer från muslimer och i samma andetag sägs det: ALLA muslimer. I själva verket bygger det på invandrarmyter som blir uppblåsta paranoida fantasier.

Tips på hårda julklappar. ”Spring Kent, spring!”,”Vedtjuven” och ”Konungarnas konung från Baklandet”.
Så här skrev tidningarna om mina böcker.

Spring Kent, Spring!: ”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt.Det är öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

Vedtjuven: ”Kort sagt, den som både vill skratta och gråta och samtidigt få sig en härlig läsupplevelse, bör genast köpa sig ett exemplar av Vedtjuven!”
/Lars Hedström Norrbottens Kuriren

Konungen. ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått. Läs den om du får möjlighet.” Norran.

BESTÄLL: >>>>>>

Bilder från premiären

Av Kent Lundholm, 9 september 2017 kl 11:59, Bli först att kommentera

Så var då de två första föreställningarna avklarade: Premiären i Lycksele onsdagen den 6 september och dagen efter på den något större scenen i Väven, Umeå. Både jag och Linda Marklund är nöjda vad vid vi åstadkommit och de positiva reaktionerna lät inte vänta på sig, särskilt de i Lycksele där våra fyra människoöden en gång verkat och levt sina liv. Nästa anhalt med ”Mitt ibland oss” är i Bjurholm – sen lär det droppa in fler bokningar vad det lider.

Premiären i Lycksele.

Det kom drygt 80 personer och lyssnade på oss i Lycksele. Både i pausen och efteråt var det många som ville dryfta sina minnen kring de livsöden jag berättat om – Valfrid ”Konungen” Johansson och Ester ”Duva” Nilsson. Med de uppgifterna kan jag nog göra en dubbelt så lång föreställning, men så får det inte bli.

I Väven dök det – i hård konkurrens med andra framträdanden – upp drygt 40 personer. Jag kände mig lite ovan vid den stora scenen och fick påminna mig gång på gång att röra mig över hela ytan och söka ögonkontakt med publiken.

Stolen – eller tronen – fyllde en viktig uppgift under föreställningen.

Efter båda föreställningarna var jag upplyft av den fina respons vi fick.Så här skev bland annat VK:s recensent: ”Det finns en charm och humor i de fyra berättelserna Kent och Linda delar med sig av. [ …] Det är som att stiga in i ett Sverige där det går långsammare och folk får bete sig på udda sätt.” Väl hemma slog gummiklubban till i min strokeskalle och jag blev tyst och yr. Somnade tidigt.

För övrigt undrar jag varför jag gång på gång ställer mig på olika scener och håller låda. Det är ju egentligen inte min grej – jag ska ju sitta vid min dator och skriva romaner …

Nära till premiären

Av Kent Lundholm, 27 augusti 2017 kl 06:52, Bli först att kommentera

Vaknar till en solig morgon häruppe på Pig Hill. Ser lovande ut, även om jag med en viss förvåning noterar att det håller på att bli höst. Den här sommaren gled sannerligen förbi obemärkt. Livet rör sig ständigt och obevekligt framåt. Det går fort nu och det skapar en oro inom mig. Den utmätta tiden. Men det är inget jag kan påverka.

Igår var Linda Marklund förbi. Vi tränade på våra berättelser som ska fylla ut vår föreställning. Den 6 september har vi premiär i Lycksele. Jo, de börjar sitta där. Jag släpper loss Konungen och Ester Duva, två märkliga livsöden som torde skapa tankar kring hur vi behandlar den människor som är nalta eljest, de som är annorlunda. Föreställningen ”Mitt ibland oss” kommer att bli bra.

Linda och jag tränar uppe på Pig Hill.

Mor Gunhild har opererats i Lycksele. Hon har fått ett ”nytt” knä. Det förra var helt utslitet. Hon klarade av narkosen som är riskabel när man som hon är 82 år. Men på dygn två fick hon en propp i ena lungan, som tur var i ett litet kärl nere i lungspetsen. Men det tog en hel del av hennes krafter. Igår hade hon låga blodvärden och fick en transfusion. Hoppas att hon piggnar till av den. Men det som skulle bli en tredagars vistelse på lasarettet blir nog en dryg vecka. Minst. Hon måste först klara av att gå i trappor innan hon skickas hem. Eftersom jag är utbildad sjuksköterska så faller det på min lott att hålla kontakt med sjukvården, vilket är en naturlig fördelning i syskonskaran. Men det sliter på mig. Det river upp minnen då jag hade samma ansvar för min far Nils. Jag har en förmåga att uppslukas av det jag ska göra och har svårt att släppa tankar och känslor från det.

Till veckan är det fullt upp. Provtagningar, bokcirkeln, föreläsning i Ö-vik, tandläkarbesök, en tur till Skellefteå och generalrep hemma hos Linda. Måste hämta andan.

För övrigt upptar hjärnan två procent av kroppsvikten, men förbrukar 20 procent av all energi. Vi har 100 miljarder nervceller och om vi virar ut dem räcker de fyra varv runt jorden. Dessutom tänker vi cirka 70 000 tankar per dag. Jo, vi kan kalla hjärnan för mänsklighetens kronjuvel.

Ester Duva och Konungen

Av Kent Lundholm, 15 augusti 2017 kl 07:10, Bli först att kommentera

Gårdagen ägnades åt att fila på texterna till berättarföreställningen ”Mitt ibland oss” som har premiär i Lycksele den 6 september. Det är en föreställning där vi ställer oss frågan: ”Var tog alla original vägen?” Sanningen är att de fortfarande finns kvar oss, men de är kanske inte lika synliga. De finns mitt ibland oss. Jag kommer att gestalta Valfrid Johansson, mannen som trodde sig vara Konungarnas konung som skulle leva i tusen år. 2006 kom min roman ”Konungarnas konung från Baklandet” ut – som baserades på Valfrids liv. Det blir en rejält nedbantad version på cirka 30 minuter, men tillräckligt lång för att beskriva hans märkliga liv.

Valfrid Johansson ”Konungarnas konung” född 1904. Uppvuxen på Flakaliden. Död i Åmsele 1987.

Nästa person jag valt att gestalta är Ester ”Duva” Nilsson. Ett märkligt livsöde, som i en ålder av 33 år flyttade in på Lyckselehemmet tillsammans med sina åldrade föräldrar. Hon blev kvar på ålderdomshemmen i Lycksele. Ester sökte sitt sociala sammanhang genom att delta i alla bröllop, dop och begravningar, och bjöd sedan in sig till kyrkkaffet utan att egentligen känna de som var värdar.

Ester ”Duva” Nilsson, född 1896 i Öretorp. Död 1985 i Lycksele.

Har nyligen läst Arne Müllers bok ”Stockholm, städerna och resten”. Resten ska syfta på det avfolkade, snudd på bortglömda Norrlands inland (bland annat).Som torparson, uppvuxen i Västerbottens inland, kan jag nicka igenkännande åt Müllers analyser. Idag saknar stora delar av Norrlands inland elementär service som fungerade skola, matvarubutik, apotek, fungerande vårdcentraler (och finns där någon vårdinrättning så saknas det ambulans). Det kan innebära en resa i taxi på 20-30 mil – med en pågående hjärtinfarkt. Det är klart att missnöjet frodas i dessa trakter, och när förtroendet är slut för de etablerade partierna så hamnar allt fler röstsedlar hos det främlingsfientliga SD (som för övrigt skiter i glesbygden).

För övrigt håller jag med Mark Twain som sa: ”Ett gott samvete är ett säkert tecken på dåligt minne.”

BESTÄLL BOKEN! (Endast ett fåtal böcker kvar!)

Beställ >>>>

Ordträning i Siksele

Av Kent Lundholm, 27 juni 2017 kl 14:10, Bli först att kommentera

Midsommaraftonen blev fram mot aftonen ljus, men kall. Efter middagen åkte vi en sväng ut i ”naturen”, bort mot Anumark för att plocka blommor och räkna kor. Blommor fanns det gott om, men värre var det med korna. Det verkar som bönderna åt det hållet, slaktat korna och förlitar sig på att med EU-bidrag hålla markerna öppna.

Har äntligen fått texterna klara till hösten berättarföreställning ”Mitt ibland oss”. Min original blir Valfrid Johansson ”Konungen” och Ester ”Duva” Nilsson. Två märkliga livsöden. Om en vecka åker jag till Siksele för att träffa Linda Marklund och slipa lite på våra berättelser, ge varandra konstruktiv kritik. Första veckan i september smäller det, då är det premiär i Lycksele.

Jag och Linda Marklund träffas till veckan i Siksele för att träna på våra berättelser.

Om en eller två dagar bär det av till Skellefteå och Lena, beror på vilken av dagarna som passar. Har städat undan det som varit av vikt: texterna, betalat räkningarna, överklagat försäkringsbolagens bedömning av min dotters vanprydande ärr, städat, diskat, kastat bort all levande materia som gömt sig i kylskåpet, promenerat, vilat, diskat igen, läst i Arne Mûllers bok om utarmningen av Norrland, tvättat kläder, strukit kläder, delat piller i mina dosetter för tre veckor framåt. Kvar att göra: samla ihop alla texter, kopiera dem. Sedan packa kläder för minst en vecka.

En grå och regnig dag. Kallt. Men det ska visst bli sol och värme på torsdag.

För övrigt är sommaren alldeles för kort – och det mesta regnar bort.

Etikett: Konungen

Kulturmys i Nordmaling

Hemliga hjortron i Baklanne

Flytt till ”Chokladhus”

Krigshets i juletider

Bilder från premiären

Nära till premiären

Ester Duva och Konungen

Ordträning i Siksele

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv