Etikett: kor

Friden i ett koöga

Av , , Bli först att kommentera 9

Sista kon i Bäckmyran.

Förr i tin, när jag var barn, så hade vi ett par, tre kor i lagårn. Ofta hette de Rosa eller Snövit. De hade säkert andra namn, men de har jag glömt. De stod tålmodigt i sina bås hela hösten, vintern och våren, och idisslade torrt gräs och fick emellanåt en hink kraftfoder. De åt och sket. Deras uppdrag här på jorden var att skita och att producera mjölk.

Jag lärde mig aldrig att mjölka eftersom jag enligt mor slet och drog för hårt i spenarna. Det kom möjligtvis några droppar. Mjölken slogs i mjölkhämtarna och skickades med Ebbes buss till mejeriet i Lycksele.

Tycker mig minnas att våra hämtare bar numret 1812? Från korna i Bäckmyran blev det sedan grädde, smör och mjölk i pappförpackningar. En gång i tiden såldes mjölken i trekantiga förpackningar.

 

Jag hade för vana att klättra ner i kätten red på grisarna. Hos grisarna hände det mer, där var liv och rörelse – ständigt grymtande och nöffande när de hälsade en välkommen.

Korna stod där som stenstoder och malde sönder höet – och sket. Enorma mängder som damp ner i rännan bakom dem och skvätte upp efter väggen.

Pappa och mamma skottade ut den stinkande skiten på den inre dynkasan där den fick ligga till sig innan den skulle spridas ut över lägdorna som gödsel.

Fram på vårkanten började korna att råma lidelsefullt. Det  var dags för det årliga kosläppet. En syn för gudar! De hoppade, skuttade, slog ut med bakklövarna i tomma luften och råmade av pur glädje. Vid dåligt väder fick de stå i den fallfärdiga sommarlagårn. Under tiden korna var ute, skurade mor lagårn. Golv, väggar och tak attackerades med såpvatten och väggarna blev kritvita efter att mor målat dem med något slags kitt. Där var lika rent och snyggt som inne i vardagsrummet. Men det tog korna bara någon vecka att skita ner den städade lagårn.

Pappas stora uppgift med arbetet med kräka däri fähuset, var att sommartid sätta upp elstängslet så att korna inte skulle springa till skogs. Minns en liten ko som ständigt tog sig under eller över den strömförande tråden och sedan satte i väg i en hiskelig fart längs grusvägen och sedan försvann in i skogen. Far fick ibland söka kon till långt ut på kvällen. Medan mor skötte om att mjölka och utfodra korna och grisarna, så var det pappas uppgift att vara med när grisarna skulle slaktas och att se till att korna kom in den stora lastbilen från slakteriet.

Slåttern, slåttanna. Varma julidagar då årets skörd skulle in i lagårn – som korna idisslade under kalla, trista vinterdagar.

Som liten pojke så identifierade jag mig med djuren och blev särskilt grisarnas förtrogne vän. När de skrikande drogs ut till ladugårdens baksida där slaktaren stod och väntade med sina blanka, ny vässade knivar och yxor, så sprang jag till skogs och gömde mig.

När jag blev äldre, si så där 8-9 år så tvingades jag att delta i slakten. Min huvudsakliga uppgift var att se till att hinken med ångande, mörkt grisblod kom in till köket där mor väntade. Hon gjorde blodkorv och blodpalt. Mat som jag vägrade äta och gör så än i dag 62 år gammal.

Bäckmyran

Detta utspelade sig på 60-talet. En helt annan tid, en epok då småbrukarnas ladugårdar tömdes på djur. Muandet, råmandet, gnäggandet och grymtandet var ljud som dog ut och försvann. Precis som korna, grisarna och fåren.

Ladugården i mitt barndomshem i Bäckmyran står fortfarande kvar, men används numera mest som ett förråd.

När man kliar en ko i pannan kan man se friden i hennes ögon. Ett fridfullt koöga är vackert och lugnande. 

Kor och svanar

Av , , Bli först att kommentera 5

När snön tinat bort och solen börjat göra gräset grön, så släppte vi i Bäckmyran ut korna på vårbete. Det var en märklig syn som jag aldrig glömmer. Efter att korna ha stått bundna med tjocka kedjor i sina båt under en hel, mörk, kall vinter, så skuttade de ut myren bakom ladugården. De lyfte på bakkroppen och sparkade med benen, studsade fram på raka ben och muade i pur glädje. Där fanns även kvigor, de ungkor som ännu inte kavlat. De var av nån anledning något mer reserverade. Hur det nu än var med saken, så blev man glad att se dessa skuttande kor, kvigor och kalvar.När korna leker i hagen, då är det sommar.

kor

Visste ni  att kor INTE kan gråta! När de har ont råmar de på en särskilt sätt, de kan stöna och sucka djupt också. Men några tårar får de aldrig, så de gråter inte på samma sätt som oss. Kanske är det denna avsaknad av tårar som skapar en så fridfullt känsla att stirra in i ett koöga. Pröva. Har man tur så ser man hela universum och man kan ana meningen med livet. Om man har tur. Jag är förvånad över att ingen lycksökare till psykoterapeut startat ett handlingscentra med 50 kloka kor med stora ögon.

Snart ska väl Göken börja gala, för inom kort har väl den jättelika gökungen ätit upp all mat i redet och knuffat ner sina bröder och systrar till marken, mot en säker död. Jag tycker Göken är en skitstövel. Älghonan har en minst lika tuff uppfostran metodik Hon kalvar i maj-juni och efter det så sparkar hon bort fjolårskalvarna, vilket kan var riktigt bryskt.

svanar

Jag såg något märkligt förra veckan när jag tog en av mina korta promenader. När jag kom ner till älven hörde jag ett bekant sångläte, ett något hest trumpetande flygande i plogformation. Vet ni vad: De var sju stycken, och enligt myten ska den som får se sju svanar komma flygande på en och samma gång, få All världens lycka. Det var första gången för mig. Under tiden jag skrev min roman med just denna titel ”All världens lycka” vandrade jag långa sträckor för att få syn på detta fenomen. Men svanarna var antingen sex eller nio eller fler. Jag sprang genast hem och spelade upp en hundring på Lotto, men inte fan vann jag nåt. I min roman går det lika illa för huvudfiguren Isak, när han får syn på sju svanar, Han blir så intresserad av svanarna, att han glömmer trädet han håller på att fälla, varvid stammen vrider sig och rasar med kraft över hans nyligen införskaffade skogskoja.Så det här med tur är subjektivt.

vangogh

En polar till mig berättade om en kollega till honom, som alltid skröt hur mycket tur han hade. Vann han inte på Lotto, så kom han in på konserter utan biljett för att inte tala om alla fina jobb han fått, genom tur, genom åren. Men det slutade illa. När han genom tur hittat en mycket billig resa ner till Grekland. Väl framme lade han ut badhandduken på den heta sanden, slöt ögonen och somnade i härliga värmen. Tydligen tog turen helt slut där. I nästa ögonblick kom en stor sopbil backande längs stranden och körde över honom. Han lär ha dött direkt. Så det där med tur och karma måste vi nog syna.

För övrigt är Bofinken min favoritfågel. Kvittret påminner i bland om en fuga av Bach.

Beställ mina böcker: >>>>>>>>>>