Etikett: livet

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Minnestest av glömsk man

Av , , Bli först att kommentera 2

Ska snart åka till NUS för att genomföra ett 180 minuter långt minnestest. En undersökning som hör till den neurologiska utredningen sedan det konstaterats att jag lider av Parkinson. En viss grupp av de som har Parkinson brukar nämligen bli senila. Fattas bara att jag även håller på att förlora mina minnen. Utan minnen finns vi inte. Räcker det inte med alla mina andra diagnoser som gett mig epitetet ”Västerbottens sjukaste man”. De diagnoser som saknas är malaria, snäckfeber, denguefeber och flodblindhet.

holzfigur-980784__340

Våren är på gång, så sakta. Då kommer allergin och vårdepressionen.

Har märkt att jag värderar livet mer när det inte längre är självklart. Märkligt om så inte vore. Kanske är det så för att vi behöver livet för att klara av att vara sjuka, för att slutligen dö. Tyvärr blir man en aning stillastående när sjukdomen slår till. Man står vid sidan om och ser vänner och bekanta röra sig framåt i en rasande fart. För egen hand känns det som om jag går bakåt.

För övrigt lutar jag mig mot Stoicismen: ”Tänk dagligen på din död. Det gör dig tacksam över det liv du har.”

Inget är antingen svart eller vitt

Av , , Bli först att kommentera 4

Äntligen lite svalare. Dock har vi varit tvungna att ligga i korsdrag och med fläktarna på max, för att inte flyta bort. Det är inte enbart i Sverige som värmen varit extrem, utan även i stora delar av Europa, Sibirien, Kalifornien, norra Afrika.

Annual_Average_Temperature_Map

Klimatet blir varmare. Mätningarna pekar i den riktningen. Sannolikheten för höga temperaturer och nya värmerekord ökar i takt med den globala uppvärmningen. Ändå finns det grupper som menar att klimatförändringarna bara är ett påhitt, falska nyheter.

head-196541_960_720

Blir som vanligt en aning skärrad inför min födelsedag. Jag väntar mig alltid det värsta av den dagen. 60 år. Det är inte klokt. Nyss … När jag var 20 år var jag tvärsäker, såg det mesta i svart eller vitt. När jag fyllde 40 år hade jag blivit en aning mer fundersam. Saker och ting är inte så enkla som de verkar. Nu när jag börjat bli ”gammal” har jag nog börjat att försonas med mig själv och livet. Med perspektiv så håller livet på att bli mer begripligt.

För övrigt är det så att när vi vågar berätta om hur det riktigt känns, så gör det oss mer levande.

Foton från 70-talet

Av , , Bli först att kommentera 2

Sov mest hela gårdagen, vilket inte är brukligt i herr Lundholms fall. Men det är ett faktum att jag sov nio timmar under natten och fem timmar mitt på dagen. Jag drömde en del märkliga feberdrömmar om människor som inte längre finns och där jag rörde mig långsamt och trögt genom landskap jag inte besökt sedan barndomen. Muskelvärk, feber, hosta och världsrekord i antal nysningar. Förmodligen har jag lyckats få flunsan – förmodligen av någon sörlänning som färdats på någon av de bussar jag så ofta åker med, eller så har jag råkat krocka med någon smittbärare under julklappsinköpen nere på stan. Tre-fem dagar brukar man vara utslagen, sedan följer ett par veckors trötthet och snorande. Hoppas på lite ork mitt på dagen, för mitt snus håller på att slut. Jag måste hasa mig de fem hundra metrarna till Grisbacka Coop. Jag har även slut på mat – om jag nu inte ska leva på gröt. Helgens utflykt till Skellefteå blir inställd, tyvärr.

Biodlaren Torgny Berglund i Ström skickade över några fotografier från 1970-talets Bäckmyran, då ett gäng studerande ungdomar bildade ett kollektiv i min hemby. Detta väckte liv i byn som höll på att avfolkas.

Diab800 Diabi103 Diabi234
Farbror Filip med hunden Pontus. Nästa bild: Samtal på gårdsplan. Pappa visar Torgny hur man kör en skoter.

Diabi091 Diabi092 Diabi095
Mina systrar Anneli (den mindre) och Agneta.

Det känns så nyss, ända tills jag räknar på fingrarna och inser att det är över fyrtio år sedan detta utspelade sig. Vi lever våra liv med en början och ett slut. Det är väl ungefär vad vi vet om meningen med livet. Att vi lever en kort stund på jorden, sedan är det slut. Kanske är en av våra viktigaste uppgifter i livet, att minnas för att på så sätt återskapa de som försvunnit och den man själv är. Vi är andliga varelser som söker svar och genom själen uppenbarar sig det dolda, med vårt intellekt ifrågasätter vi och skapar, medan vi upplever världen med kroppen. Allt medan tiden går.

För övrigt påverkar konsten vårt undermedvetna och får oss förstå lite mer av världen. Det gör livet värt att leva.

Vilse på en surmyr

Av , , Bli först att kommentera 2

När vi vänder oss om för att studera den väg vi följt, så har vi istället irrat omkring på kalfjället och milsvida surmyrar. Fotspår överallt, inga raka linjer. Det som skett har skett och går inte att ändra på och blir för alltid de bilder som ockuperar oss. Det är väl så som livet ser ut. Än kastas vi åt ena hållet, än åt det andra. Vi reser oss i förvirring och går bakåt en stund för att försöka förstå det som händer Nu, innan vi åter finner rätt riktning och vinglar framåt. Kanske är det bättre att beskriva en människas väg genom livet som en strömmande älv som aldrig är densamma, utan förändras från sekund till sekund.

förstoringsglas

Jag försöker vara filosofisk så här i ottan. Det är inte lätt att med ord beskriva det liv man lever, men det finns sådant som vi inte har språk för. Ett ord öppnar ett fönster, nästa stänger samma fönster. Men jag försöker ändå för att dämpa skräcken för det oundvikliga, det som hör livet till och kallas för döden. Ni vet den där där tvärniten som ingen kan undkomma. I det fallet är vi alla lika.

mankvinna

Vi lever i en komplicerad tid där allt tycks gå i ett rasande tempo, vilket leder till att vi får allt svårare att greppa det som sker. Vi blir rädda och människa ställs mot människa som vi försöker spegla oss i – men allt vi ser är olikheter, fel hudfärg, farliga ögon, underliga kläder, märkligt språk. Vi tar till enkla lösningar och lyssnar allt oftare till ännu enklare svar i tron att vi på så sätt ska kunna skapa struktur i tillvaron. Nästa steg är att söka genvägar till sanningen via olika läror, något som skrupelfria personer snabbt utnyttjar. Vi går från tanklöshet till tanklöshet, från ytterlighet till ytterlighet och vi glömmer det som en gång hänt. Det uppenbara. I nästa steg lever vi en svartvit värld som i själva verket blivit än mer komplicerad än tidigare – i sin skenbara enkelhet.

20130809_212806

”Hemresor är svårare än avresor”, skrev Göran Tunström en gång. Så sant. Precis om detta håller jag att skriva en roman, min femte som utspelar sig i den fiktiva byn som kallas för Baklandet – men som påminner om min hemby och några angränsande byar. Den handlar om drömmen att komma sig därifrån för att upptäcka den stora världen, om att vara ständigt på väg någon annanstans – men i tankarna och minnena alltid befinna sig i Baklandet. För ett tiotal år sedan frågade en av byborna varför jag så sällan var hemma på besök. Jag tänkte en stund innan jag svarade. ”Jag är här precis varenda minut, antingen när jag skriver mina böcker eller när jag går omkring och tänker på vad jag borde skriva.” Det är möjligt att folket i Baklandet tror att jag blivit högfärdig och som inte vill umgås med de som bor kvar i Baklandet, men så är inte fallet. Som författare måste jag vara en bit bort, på distans, för att kunna se och höra det jag ska skriva om. Det föll på min lott berätta Baklandets historia.

För övrigt är det kanske på det viset, att ju högre upp man kommer på ett berg, desto långsammare vandrar man.

>>> Här kan du köpa mina böcker. LÄNK

 

 

 

PostNords paketutdelning

Av , , Bli först att kommentera 3

Man ska ta sitt liv på allvar och försöka göra så gott man kan, försöka göra goda saker men samtidigt inte straffa sig allt för hårt när det går åt pyttes, när man klantar till det och gör fel. Det är mänskligt. Man ska heller inte vara rädd för sin svaghet och sårbarhet för det är genom dessa vi kan växa oss starka. Det finns de som tror sig kunna vara starka livet igenom, men de går ofta livet fram med mask för att dölja sin svaghet. Ödmjukhet och sårbarhet går hand i hand, för när man förstått och accepterat sina svagheter klarar man lättare av att utveckla sin empati och förståelse för andra människor.

projektledare

Ibland stöter jag ihop med dessa människor som utsett sig till projektledare för sitt eget liv, där minsta detalj, alla aktiviteter ska koordineras, föras in i en databas där de sedan kan köras i alla variabler för att få fram ett underlag för livets alla risker. De gör alltså en riskanalys över något så lynnigt som själva livet. Hade de tillgång till DNA-tekniken skulle de direkt använda sig av den (och med kosing i fickan går det att beställa DNA-analyser i utlandet). Ofta handlar det för dessa projektledare att på ett tidigt stadium rädda kroppen från allt ont och farligt. En motkraft är att fysiskt plåga livet ur kroppen minst fem dagar i veckan och sedan väga och mäta den kost, och de vitaminer och mineraler, som ska tillföras. Sängen ska vändas i rätt vinkel så att flödet av de positiva energierna flödar genom kroppen. Det ska sovas i rätt temperatur och sömnens längd ska följa beprövad vetenskaplighet vad gäller antal sovande timmar utifrån vilken ålder man befinner sig i. Projektet blir slut ett enda vägande och mätande – allt medan livet pågår och livet fortskrider alltid där du själv befinner dig.

lugnetblomma

Nu skriver jag inte detta för att raljera över de som sköter sina kroppar – mer för att det i debatten om ett gott, lyckligt liv, tycks glömmas att vi även lever ett inre liv. Det är kanske på det viset, att de människor som finner det inre lugnet, som låter sig stimuleras av allt spännande som händer inne i ens skalle, som läser en intressant bok i gräset (medan andra springer benen av sig) är de som blir riktigt gamla, just för att de har ett rikt inre liv. Att bli sin egen kropps tränare och övervakare måste väl skapa en stress och bygga upp sådana krav att man rent av dör i förtid. Eller? I bland känns det som vi är i färd med att avskaffa döden – i varje fall ska vi inte tala högt om den.

brevbärare

Jag har börjat fundera över hur PostNord resonerar när de bär ut sina paket. Ibland lägger de lite större paket utanför min dörr, vilket inte gör mig något, då det ofta handlar om böcker jag beställt – och mina grannar är beskedliga typer. Små paket hamnar ibland i brevlådan och möter mig på hallgolvet när jag kommer hem. Ibland sitter ett ”mellanpaket” fast i brevinkastet, men det är inga problem för min del. Men på sistone har det blivit rena rama lotteriet vad gäller PostNords paketutdelning. Två gånger på rad har jag fått en blankett med uppmaningen att hämta paketet på närmaste utlämningsställe, vilket är nästan tre kilometers slakmota till Ica Kvantum. ”Det är väl de tre böckerna jag  beställde”, tänkte jag tålmodigt. Det paketet kan omöjligt gå in genom brevinkastet. Men icke. Det paket som väntade på mig var ett 15 cm högt, 8 cm brett och 2 centimeter högt. Det innehöll ett skyddsomslag till mobilen. Vägde knappt något, mindre än ett litet kuvert. Jag muttrade surt till tjejen på Ica som lämnade ut paketet, att nog borde väl PostNord ha kunnat stoppa denna försändelse i min brevlåda. ”Du är inte den första som undrar”, svarade tjejen lakoniskt. I rena ilskan köpte jag en stock billig snus. Tidigare i sommar hade jag tvingats cykla till Ica för att hämta ut ett tunt, litet paket innehållande EN tunn, liten pocketbok. Men – några veckor senare gick det bra för brevbäraren att trycka fast ett paket med två tjocka pocketböcker i min brevlåda. När jag nu dryftat detta världsliga problem med vänner och bekanta, så har även de råkat ut för liknande lotteri vad gäller postförsändelser. Så vad är logiken, PostNord?

secondhandbooks

För övrigt ska jag denna dag tvätta kläder, handdukar, lakan och örngott. I övrigt ska jag som vanligt skriva och läsa en av de böcker jag köpte på Tegs secondhand. Helt otroligt att man kan komma över i stort sett oöppnade böcker för 15 kronor styck. Jag köpte dessutom en regnjacka, tillsynes helt ny. Pris 65 kronor. Hade tidigare kikat på en jacka av samma märke och modell, men då var priset drygt 800 kr. Leve återvinningen! Och då går jag helst till de secondhandbutiker som använder överskottet till att göra skillnad här i världen, att hjälpa de som inget har.

Falsk trygghet

Av , , Bli först att kommentera 3

Då och då måste vi stanna upp, ibland mitt i steget, och försöka värdera det som är viktigt i våra liv. Det är så lätt att bli fartblind och det man då tror är värdefullt och viktigt är i själva verket falsk trygghet. Idag är vårt främsta ideal ”den fria individen” som i första hand är intresserad av sin egen framgång. Vi omger oss av fasader som skymmer sikten. Vi njuter av tempot i ett spännande jobb, plågar oss på gymmet för att tygla våra allt mer åldrande kroppar, och vi beundrar renoveringen av köket och toaletten, eller lockar fram vår barnsliga sida när vi får köra på tok för fort i vår splitternya och alldeles för dyra bil. Men när allt kommer till sin spets, när vi blir medvetna om att våra begränsade liv kan ta slut precis när som helst, så är det andra värden som träder fram.

Vi lever i en tid då vi blivit våra egna projekt, som i slutänden ska redovisas med diagram och staplar. Som om livet vore mätbart.

Men som sagt – ibland, mitt i steget, händer något. Allt det som tidigare varit så värdefullt och mätbart, förlorar sitt egentliga värde. Vänskapen och ömheten mellan de människor som står oss nära blir plötsligt guld värd. Vi höjer blicken och ser allt det vackra omkring oss, vinden som rör sig i träden, solen som kastar ut silverslantar i vattnet. Allt det som förr varit litet blir plötsligt stort. Kanske är det så att vi börjar älska livet mer än dess mening; vaknar i insikten att vi bara får en enda chans här på jorden och då faller den nya bilen symboliskt i värde – samtidigt som det överdrivna tittandet i spegeln förlorar sitt värde.

Men allt det jag nu skriver är blott förhoppningar. Vi lever i missnöjets kultur där alla tycks ha fullt upp med sitt (och andra får sköta sitt), där ord som solidaritet håller på att klinga bort, där VI förlorat sitt värde. Idag är det JAG som härskar. Det pågår en social utspädning.

För övrigt har varje människa en historia att berätta. Men om ingen lyssnar på hennes berättelse, så blir hon diffus för att slutligen försvinna helt och hållet.

 

Livet en resa

Av , , Bli först att kommentera 2

Livet är en resa. Förfärligt nog en resa med en enkelbiljett i ena handen och en illa packad väska i den andra – men det handlar ändock om en resa och då gäller det att välja en någorlunda klok och intressant resrutt. Fast nog har det väl hänt att jag under denna livsresa fler än en gång hamnat på riktiga irrfärder och stundom vid sidan av allfarvägarna. Jag har till och med irrat vilse i stora, mörka skogar. Men på något underligt sätt har jag alltid krånglat mig upp på de mer trafikerade vägarna igen och kunnat fortsätta färden.

tåget

 

De senaste årens resande har varit riktigt intressant, spännande och framför allt utvecklande. Trodde för drygt ett och ett halvt år sedan att det som var kvar av resan skulle handla om ett mer fridfullt, stillasittande liv som författare och dramatiker. Nån tur ibland till Berlin, Paris, och som bonus ha turen att träffa en livskamrat, ta det lugnt – men livet ville annat. Mycket för att jag har så förfärligt svårt för att ha långtråkigt, att kunna stanna upp och bli kvar i något. Så kom då en förfrågan om att jag skulle bli chefredaktör för tidningen Vasaplan – och jag tänkte. Jag som svurit att aldrig mer syssla med journalistik, inte den med deadlines, tjafs om innehåll, dra åt olika håll. Ändå svarade jag ja. Jag ville kolla om jag fortfarande höll måttet, då i en ålder av 56 år, om jag kunde leda ett tidningsarbete framåt, utveckla tidningen. Det var nog ganska impulsivt – men sådan är jag.Inga långa startsträckor, utan aningen eller. Det hadlade även om att genom ett sådant uppdrag bygga upp självkänslan och det är aldrig fel även för en lönnfet, flintskalliga man i övre medelåldern.

typewriter-863635_640

Sedan skulle jag ju skriva som vanligt vid sidan om och jag var mitt upp i slutarbetet av min självbiografi. Det blev nog på det viset att skrivandet tog styrk. Utgivningen sköts upp två gånger för att jag inte kunnat fokusera tillräckligt på storyn – berättelsen om mitt liv, vilket jag kan lova er alla som skriver att det är nog den svåraste sortens böcker man kan ge sig på. Hur mycket ska jag berätta? Skrämmer jag slag på folk? De kanske inte tror mig? Men här fick jag god hjälp av min gode, kloke förläggare Göran Lundin (mannen med det stora tålamodet) och han fick mig att andas med magen och skriva om, och skriva om. I början av augusti var den klar. Jag hann överlämna manuset ett par veckor innan det small … I mars 2016 publiceras den. Det klart att det blev en konflikt mellan tidningsarbetet och skrivandet. Jag hade ju däremellan även skrivit en pjäs och strulat på med ett filmmanus. Men på något sätt så höll jag ihop mig (med silvertejp …) och det ordnade upp sig. Jag kände att jag växte något så oerhört. Självkänslan blommade ut. Jag slutade att vara rädd.

ryggar

Mitt i allt detta inledde jag ett förhållande och så i efterhand (lätt att vara efterklok) så skulle jag nog ha låtit bli eller avbrutit tidigare. Blev väl bekväm. Kort kan jag säga att det handlade om två totalt olika personligheter, som i stället för att lyfta varandra till slut gjorde allt för att sätta krokben för den andre. Men även detta gick jag någorlunda hel ut och kände mig under sommaren starkare än på länge. En fri man! En man redo för äventyr, på resa med en enkelbiljett. Kanske sitter det en vacker kvinna  i nästa kupé, en som inte är så förbannat grälsjuk. Då kom stroken. Jag fattade ingenting – förutom att jag under några hemska 45 minuter, ensam i lägenheten, förtvivlat ropande på hjälp, trodde att jag kommit till ändstationen att någon skulle dyka upp och be om biljetten. Men jag hade fel. Kom mig ganska fort på benen och fick veta att jag haft en jäkla tur. Och det blev en tankeställare. Ena sekunden finns man, existerar som en av alla dessa människor på jorden, nästa sekund så är man borta, utraderad, förlorad.

Återigen på chefredaktörsstolen, men på halvtid och håller koll styrkorna. Sen jag började med detta, på det dryga året som gått, har jag lärt mig att ”bestämma”, uppmuntra upp när det går, säga nej när det behövs, skratta ofta, inte ta allt så förbannat allvarligt och se smågrym ut när jag kisar fram under glasögonen när de glidit ner på nästippen. Och dessutom, så skriver jag alltjämt och nu på roman nummer fem, ytterligare om dessa frustrerade gubbar i Västerbottens inland, i Baklandet, och som om inte det vore nog har Linda Marklund lockat mig att sätta samman en berättarföreställning. I morgon bär det av till Lycksele för ytterligare två föreställningar.

Och allt detta är en slags rehabilitering av ett liv som stundom varit rejält trassligt och inte alltid varit så lätt att leva. Vägen tillbaka; uppe på det tåget jag alltjämt reser med. Där allt ska hända, där äventyren väntar. Det får ni läsa mer om i mars då självbiografin kommer.

21813057178_cb4dc25d66_z

Jeans, svarta byxor eller några som utgör ett mellanting. Kan inte säga dess exakta färg då jag är färgblind. Men nåt åt det ljusbruna hållet är det – kanske. Linda kommer väl att kräkas när hon får se mina scenkläder – men min uppgift är ju att vara roligt, så jag kan gott se ut som en pajas.Kul att höra är att Folkbladet tänker komma på besök och skriva några rader. Eric Nordlund från Lokaltidningen har redan skrivit ett fint reportage.

För övrigt så tjatade mina kängor om att ta en promenad på stan. De skulle på NK och fika – och jag hakade på. Det tackar jag dem för. Då fick jag träffa min smarta och vackra dotter, Hanna. Hon var så stolt över att ha fått B för en uppstas hon skrivit – om att finna miljövinster i samhället. Det kommer att gå bra för den tösen – blott sexton år gammal med redan så resonerande klok. Vad gäller mina kängor som ständigt ropar från hallen, så att jag hotat med att ge dem en sula ifall de skriker nattetid.

Duscha kallt

Av , , Bli först att kommentera 4

I dag har ledan dragit fram genom mina rum. Det är en sådan dag då det mesta känns tomt och ihåligt, när livet självt håller andan och allt blir så där tyst och stilla. Till med tankarna känns sköra. Det är som det är. Vissa saker måste man smälta, även om det känns som att gå omkring med en gråsten i magen.

Kanske ska jag duscha kallt … Läser att det ska göra susen. När man kyls ner skickas blod från huden till de inre organen. Ja, en rejäl kalldusch gör även att man bränner fett och att det blir fart på de manliga lustarna. Det skriver de om i Aftonbladets hälsobilaga – och då måste det ju vara sant. Ska duscha kallt i ett par timmar.

Kanske kan man säga att passivitet är ett dolt våld. När vi säger att vi inte orkar lägga oss i våra medmänniskors lidande, att man har nog med sitt. Det är då som likgiltigheten lutar sig tillbaka i bekvämlighetens mjuka fåtölj och somnar.

Vi lever i en farlig tidsålder

Av , , 1 kommentar 2

Härförleden fick en kompis till mig en hjärtinfarkt. En annan vän drabbades av prostatacancer. En annan föll från en byggnadsställning och slog skallen i en sten. 

Åren kring de femtio är en farlig period. Det i den åldern som vi påminns om att vi inte kan förbli evigt unga, att vi av någon anledning är odödliga. Det är i denna ålder som räkningen för år av bland annat rökning och misskötsel av kropp och själ ska återbetalas. En räkning som skickas till oss ”By Air”.

Det är som en kompis härom åren sa en sen sommarnatt; en aning berusad, med en cigarr i mungipan: ”Fan, att femton år kan gå så jävla fort …” Femton, tjugo, trettio år – tiden har smugit sig fram vid sidan av det liv man levt; i tron att man är ”för evigt ung” och osårbar.

Det är vid sådana möten, när man får ett besked om att ens ”ungdomliga” vänner drabbats av än den ena än den andra dödliga sjukdomen, som man plötsligt inser sina begränsningar. Nu gäller det att se upp!

Livet är som att befinna sig på en blötmyr … Det gäller att hela tiden blicka framåt och ständigt röra på fötterna, för att inte sjunka ner i vätan och bli kvar på denna karga plats.

Alla kommer vi obönhörligen närmare den dag då vi tvingas böja oss inför det faktum att Porten till Evigheten öppnar sig på vid gavel. Hinnan mellan liv och död är så oerhört tunn, så skör. Var gång jag tänker på detta faktum, öppnas även dörren till rummet där alla minnen vilar och känner skräcken för att ”Någon” ska få för sig att släcka lyset.

Livet är ett projekt och under tiden här på jorden så är jag dess projektledare. Visst, emellanåt har jag anat Guds pekanade finger … Men trots att Vårherre en gång täljde till mig med sin Skaparyxa, högg fram mina anletsdrag och började putsa en aning på mina karaktärsdrag, så gav han mig samtidigt en fri vilja. I denna ”överenskommelse” ingick bland annat skötseln av kroppen och insikten om min dödlighet. 

Jag tror personligen att livet har en högre mening. Men trots detta måste vi lära oss att älska livet mer än dess mening. Det finns en mening med Meningen …

Jag är i den åldern att jag allt oftare kommer att stöta ihop med någon av mina vänner som fått sig en ”knäpp på näsan”.  Jag kommer även att få besked om att någon av oss unga, odödliga grabbar och tjejer tittat sig i spegeln för sista gången …

I övrigt är allt bra. Det är sol därute. I morgon kommer Lilljäntan hem. Genesis 70-tals musik är fortfarande lika vacker och det finns fortfarande så många bra böcker som jag ännu inte hunnit läsa. Känner en mjuk, porlande glädje över alla fina vänner jag har omkring mig. Jo, nu ska jag ta slå en signal till ett par av dem.

”Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats”. /Harry Martinson.

KENT LUNDHOLM

www.kentlundholm.com