Etikett: livets ord

Sekterna och deras ledare

Av , , Bli först att kommentera 3

Solen lyser från en klar himmel. En dag att vara tacksam för. Någon har sagt att nyckeln till mental lycka är att vara tacksam – över det lilla. Jag är riktigt usel på att varje morgon vakna till liv och börja prisa björkarna som slagit ut under natten, över att jag fortfarande har kvar en halv burk keso, och att fötterna är mindre svullna. Är i grunden en kritiskt granskande människa, på gott och ont naturligtvis. Kanske borde jag lära mig mer om konsten att vara tacksam, som tydligen ska vara bra för min trötta hjärna.

Läser och hör om Knutby. Tre före detta medlemmar i Knutby Filadelfiaförsamling åtalas, bland annat för flera fall av misshandel samt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

kby

Knutbyfallet 2004 väckte stor uppmärksamhet. Morddramat inom Knutbyförsamling fick sin början natten mot den 10 januari när pastorn Helge Fossmos fru sköts ihjäl med flera skott. Kort därefter sköts även en man i närheten av pastorshemmet. Pastorn dömdes till livstidsfängelse. Många trodde väl att detta skulle ha knäckt sekten, men icke. Manipulationen och hjärntvätten av medlemmarna fortsatte – ända fram till 2018 då församlingen lades ner och ett stort antal medlemmar flyttade från byn.

Hösten 1990, då jag ännu pluggade på Strömbäcks journalistlinje, kom en beställning om att vi skulle göra en informationsfilm om religiösa sekter. Det var FRI, Föreningen rädda individen, som kom med beställningen; en förening som arbetar för att hjälpa människor som råkat illa ut i sekter. De lade sig inte i hur filmen gjordes, inte heller vilka sekter vi skulle spegla. En tidig morgon åkte vi söder ut: jag som reporter, Jonas som kameraman och Kristina som skulle sköta ljud och ljus.

En sekt är en rörelse som avskärmar sig mot omvärlden, som med en enväldig ledare kräver ovillkorlig lydnad. En sekt blir farlig när den tar kontrollen över medlemmarnas tankar. En sekt förbjuder kritik; den som säger något ont om sekten är ”utsänd av Satan” och har orena tankar. På så sätt bygger man murar kring sekten. Det centrala är att rörelsen (sekten) är destruktiv genom sin manipulation av medlemmarna – detta får medlemmarna att tro att deras kunskap är den enda rätta, att budskapet det enda sanna. Man gör sig till sanningens måttstock. Ofta menar sekten att den står i direkt kontakt med Gud, eller att medlemmarna rent av själva är ”smågudar”.

ekman

Vi valde att rikta in oss på Livets ord i Uppsala och ett Hare Krishna-kollektiv några mil utanför Södertälje. Det var en märklig och skrämmande upplevelse. Hos Livets ord intervjuade vi några välklädda och ordentligt kammade ungdomar, som berättade om hur de funnit sanningen och som avgudade pastor Ulf Ekman. Ekman sågs vara den i församlingen som stod närmast Gud och som av den anledningen hade rätt att leva ett ekonomiskt rikare och bättre liv. Vi var med på ett möte där framgångsteologin predikades: om du blir sjuk så är det ett tecken på du varit ”svag i tron”. Enda garanten mot livets elände var att hålla sig till ”sanningen”.

hare

Att komma till Hare Krishna var som att kliva in i en film som utspelade sig under sent 1800-tal. Männen i sina orangefärgade dräkter och rakade huvuden, gick barfota bakom trötta oxar och försökte med rangliga träplogar bruka den steniga jorden. Nedanför farstubron vakade ett par kvinnor över de lekande barnen. Familjer och enskilda medlemmar bodde i små, spartanskt inredda rum. I centrum av huset låg bönerummet som låg i en dimma av rökelser. Där mediterade och bad man många gånger per dag, med start i gryningen.

Ett viktigt moment för att tjäna Krishna är att upprepa mantrat: ”Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna, Krishna, Hare Hare, Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.” Detta mantra ska upprepas minst 1728 gånger per dag. Syftet med detta rabblande är att man ska kontrollera sina känslor och tankar. Krishnarörelsen tror på återfödelsen och att själen vandrar till en ny existens när en person dör. Det var den indiske munken Bhaktivedanta Prabhupada som grundade Krishnarörelsen 1966. Han reste därefter till USA för att sprida sitt Krishna-medvetande.

vegmat

Flera av männen klagade över ständig hunger (de åt enbart små portioner av vegetarisk kost). De såg trötta ut, rent av utmattade; arbetsdagen började i gryningen vid 4-5-tiden. Gissar att detta var sektens andemening. Hunger och trötthet gör medlemmarna mer mottagliga av trons sanningar. Ungdomarna vi mötte hos Hare Krishna hade mycket gemensamt med de vi träffade hos Livets ord. De hade hamnat hos rörelsen på grund av vilsenhet och att de inte var tillfredsställda med sina liv. Något fattades. De var på jakt efter en högre mening. Livet i en sekt förenklade livet. Nu fick man ta emot paketerade sanningar där världen var indelad i svart eller vitt. Man fick en tydlig fiende att bekämpa – nämligen alla de som försökte säga emot i sina försök att störta deras tillvaro i sank.

I Stockholm träffade vi ett tjugotal ungdomar som hoppat av olika sekter. Där fanns folk som bl.a varit med i Scientologerna, Jehovas vittnen, Livets ord och Hare Krishna. Hade filmen gjorts idag hade vi förmodligen haft med oss ungdomar från Knutby och några från olika muslimska församlingar. De berättade om hur svårt det varit att göra sig fri från hjärntvätten de varit utsatta för. Flera vittnade i det plågsamma i att församlingen, föräldrar och vänner vänt dem ryggen då de valt att hoppa av sekten. En ung tjej berättade hur hennes mamma vänt bort sitt ansikte och vägrat prata med henne.

Filmen ”Vem kan man lita på” kom att visas på skolor runt om i Sverige och är visst en film som fortfarande har ett liv i undervisningssyfte. Den blev riktigt bra, där vi undvek att ställa ledande frågor utan lät ungdomarna själva beskriva hur livet varit och hur det blivit. Då liksom nu vill jag inte döma någon av de som blivit medlem i en sekt. Problemet ligger hos de auktoritära ledarna som med lögner och förbannad dikt får folk att gå på led, som en skock får. Som i Knutby.

För övrigt är sekter särskilt intresserade av att värva oförstörda ungdomar. Unga människor lider brist på livserfarenhet och är därför lättare att fylla med ”nya sanningar”.

Fanatismen går armkrok med dumheten

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi ska akta oss för att göra människor till något mer än vad de egentligen är. Det är ytterst sällan vi klarar av att leva upp till sådana krav. Dessutom är det vanligt de ”utvalda” missbrukar dessa gåvor. Det stiger dem åt huvudet. Nej, det räcker gott att vara en vanlig människa som går omkring här på jorden och är som folk mest är.

Såg detta missbruk på nära håll när jag som journalist, försökte mig på att förstå hur de religiösa sekterna fungerade. Med sekter menar jag bland annat deras förenklade världsbild som anpassats till deras sätt att tänka och fungera; deras sätt att måla världen i vitt och svart och deras vägran att lyssna på argument som kommer utifrån. Det är stört omöjligt att upplysa dem om att det faktiskt går att måla i rött, blått, ja rent av i gult. Samfundet skapar sig ett behov av en stark ledare – en halvgud.

Vi spelade in en dokumentärfilm i mitten av 90-talet. Blickfånget inställt på sekterismen inom framgångsteologin. För att bli framgångsrik i de samfunden måste man vara stark i tron, överdrivet bibeltrogen, vara i ständig kontakt med den heliga anden och utveckla ett raffinerat tungomålstalande. Då blir man rikligt belönad av Gud – vilket i det fallet är församlingen. Är man ”framgångsrik” i tron, är det helt i sin ordning att livet skänker en fina, dyra bilar, hög lön, en tvåplansvilla och en god hälsa. En märklig bibeltolkning om man läser om mannen som red in i Jerusalem – på en åsna.

Högst i kurs står predikanterna – men så är de också halvgudar. Männen är förmer än en vanlig människa. För det är ju uteslutande män som blir halvgudar. De står närmast Gud och har därför rätten att hela sjuka, få lama att resa sig och lova jobb till arbetslösa. Det är också samma halvgudar som kan döma sjuka, arbetslösa till förtappelse för att de inte varit tillräckligt starka i tron.

Nej, vi kan inte bli något annat än människor. Låt oss sköta det vi ska, vare sig det är inom kyrkan eller politiken. Vår historiska erfarenhet av att dyrka människor har i slutänden inte gett några lyckade resultat. Det var inte så länge som vi dyrkade halvgudar som Mussolini och Hitler; två galningar som lade Europa i ruiner. När man tar del av dagens rasistiska och homofoba debatt, så tycker jag ibland mig höra de bekanta vingslagen från trettiotalet. Vi måste vara vaksamma, så att det inte i lönndom skapas halvgudar som försöker föra oss in i ett nytt skräckvälde. Glöm aldrig att fanatismen går armkrok med dumheten.

1986 var ett riktigt skitår. 28 januari exploderade rymdfärjan Challenger. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare sköts Olof Palme på öppen gata; ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Men detta var inte allt.

26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl. Sedan detta: 16 juli dog min farmor, Stina Lundholm. Utmattad och sorgsen gick jag i landsflykt och tillbringade en längre tid i Kinas avkrokar.

Kent Lundholm