Etikett: LSS

Ingen hjälp … alls

Av , , Bli först att kommentera 6

Andra ”lilla julafton” under denna vecka. Det blir så nu för tin då vi alla och envar är på väg nån annanstans i geografin eller så det faktum att somliga måste jobba över julen. Detta flitiga julfirande, redan innan den riktiga julen, ökar förstås risken för höga halter av blodsocker och en viss viktuppgång. Numera är tomten avskaffad, inte för att vi slutat tro på honom utan mer på grund av lathet då ingen orkar gå ut och köpa en kvällstidning.

tomtejävel

Klev upp vid halv femtiden och började skriva. Hur jag än försöker, så är det hiskeligt svårt att stryka i texten. Istället sväller den, blir längre. Förmodligen beror det på beskrivningen av den samtid som huvudpersonen rör sig i. Det gör henne mer begriplig. Men orkar läsarna ta del av turerna kring välfärdsbygget och striden mellan pingstvänner och Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal?

Sedan jag fick avslag på i princip allt på mina LSS-ansökningar, så känns det befriande att lämna personkrets 3 (som namnet på en pjäs av Lars Norén) bakom mig och klara mig på egen hand. Flyttar till en stor tvåa med hiss i slutet av februari till Himlastigen uppe på Sandahöjd. Trots alla mina diagnoser och hur många funktionshinder som helst, som stöddes av ett flertal läkarintyg, så får jag noll hjälp. Inte ett dyft – trots att jag börjat få problem i vardagen. Utredarna menade att jag inte ens behövde hjälp att flytta från lägenheten med för mig de livsfarliga trapporna; det hjälper inte att jag fallit tre gånger och brutit revben, krossat glasögon, hamnat under bilen och att risken är uppenbar att jag nästa gång som jag faller, på grund av min Parkinson, så blir det nerför trapporna på Backenvägen 9.

free-fall-89349_1280

 

Vi som haft stroke och framförallt Parkinson brukar ramla. Det hör till sjukdomen. Plötsligt viker sig benen och vi störtar mot marken. Men man bedömer att jag ska klara trapporna utan besvär. Jo, hittills har det gått bra – om jag håller i båda ledstängerna och ger tusan att bära nåt. Ingen förståelse, ingen hjälp. Jag kan ju ännu laga mat i mikron, diska och städa hjälpligt. Med en sådan inställning och brist på framförhållning (Parkinson går ej att bota. Man blir bara sämre och sämre …) lär ju kommunens handläggare till och från få en himla massa akutfall som måste hjälpas med nytt boende. Men jag tänker inte vänta tills dess. Jag gör som förr i livet, skiter i hjälp och behåller min värdighet. Min utredning pågick ju 6-7 veckor med två långa intervjuer. Tydligen ska man ska ligga på golvet med brutna armar innan man får hjälp.

”Ja, nu kan nog inte Lundholm laga mat, knappast äta för egen hand. Då torde han vara berättigad av vår hjälp!” ”Kolla noga Herr K, det kan finnas nåt kryphål. Det finns de som kan spela orgel och måla tavlor med fötterna. Han kan kanske äta kallskuret, med fötterna!”

Överklaga? Nä! Mina dagar är räknade och varför då använda dessa värdefulla dagar av mitt liv för att bråka med byråkrater? Jag får istället lida martyrdöden … Tjurskalle som jag är. Har ju trots mina diagnoser, som ofta varit dolda, som ingen av ett tjugotal läkare kunde upptäcka, så har jag tvingats leva med psykisk ohälsa i hela mitt liv. Jag fick tidigt lära mig att skämmas, då jag som barn inte kunde begripa varför jag var så glömsk, varför jag inte kunde sitta stilla, inte klarade av koncentrera mig, vilket ledde till att jag var usel på att läsa och skriva när jag lämnade årskurs 6. Jag trodde tidigt att orsaken till att jag var eljest var mitt eget fel. Därav skammen.

anger-794699_960_720

Sen slog min bipolära sjukdom till när jag fyllde 18 år, några år senare utvecklades ett paniksyndrom. Men jag gav mig aldrig. Jag skulle visa världen och det gjorde jag – även om priset var högt. Fick ju diagnosen bipolär sjukdom först i femtioårsåldern. Under den tiden hade jag trots mina funktionshinder pluggat till sjuksköterska, läst filosofi/idéhistoria, studerat till till journalist, rest jorden runt, varit EU-reporter, kulturredaktör, chefredaktör, varit landshövdingens pressekreterare, informatör på länsstyrelsen, debuterat som författare och adopterat min dotter från Kina.

Jag hade levt med en livsfarlig, kronisk psykiatrisk sjukdom. 2013-14 fick jag även diagnosen ADHD, som jag föddes med. Tillstånden, som ofta går hand i hand, brukar göra oss till kreativa jävlar, många av oss blir konstnärer, författare, uppfinnare. Därav en viss romantisering kring diagnoserna där vi framställs som djupingar, kluriga kufar som är svåra att umgås med sig. Vi kan dessutom skära av oss ena örat … Å andra sidan slungas vi mellan manier och djupaste mörker, depressioner som förlamar oss och mitt i detta finns paniken. Självmordsrisken är mycket hög. Det handlar lika mycket om att överleva som att leva. Är det då så märkligt att vi börjar självmedicinera oss, i brist på svar och hjälp? Jag var alkoholist redan i början av 2000-talet, flera år före första diagnosen.

Ja, jag vet … Jag har skrivit om det här flera gånger. Det är möjligt att det är ett sätt för mig att förstå hur livet blev som det blev.

Trots snart 11 års nykterhet har de somatiska sjukdomarna kommit på löpande band, vilket kommer att leda till en för tidig död. Jag överlevde en livsfarlig psykisk sjukdom, men stupar på grund av min stressutlösta diabetes i kombination med den stroke jag haft och nu även Parkinson. Eller så bryter jag nacken i fallet nerför trapporna, men va fan då kanske jag kvalar in i personkrets 3? Med denna bakgrund, där jag alltid klarat mig själv, då jag överlevt det bipolära fallet åtminstone fyra gånger,så känns det en aning snopet att när jag väl behöver hjälp, och jag min stolte jävel ber om hjälp, anses jag vara så vansinnigt frisk att jag inte ska få någon som helst hjälp. Ingen alls …

190px-Kafka
Franz Kafka skrev om en absurd värld.

”Lundholm säger att han överlevt minst fyra gånger. Vad tror du Herr K. då kan vi väl chansa lite? Ja, att han även överlever en femte gång …” 

För övrigt så är det snart ett nytt år. Märkligt att jag så sällan firar dem numera.