Etikett: män som spelar schack

En dag i Parkinsons namn

Av , , Bli först att kommentera 4

Den 11 april anno 2021 är det Världsparkinsondagen. Skriver några reflektioner kring sjukdomens symtom för att öka förståelsen. Runt om i landet genomförs aktioner som ska sprida kunskaper om den obotliga hjärnsjukdomen. I Sverige är det drygt 20 000 som har Parkinson. I världen i stort finns det 55 miljoner Parkinsonsjuka.

Uje kändis som drabbats av Parkinson.

75 procent består av kroppsspråk
Bläddrar i en bok som är full med goda råd till dem som vill nå framgång och snabbt bli accepterad i gruppen och därmed  bli en i flocken. Om man nu ska lyckas reda ut problem eller vinna billiga poäng hos den övriga gruppen på arbetsplatsen eller föreningen och på familjefesten, så räcker det inte att tala väl. Man måste även vara medveten i ämnet kroppsspråket. Nedan ges några goda råd:

1. Vänd dig mot personen i fråga, men glöm inte att låta skorna peka mot den du tilltalar.
2. Sedan ska du luta lite svagt fram mot personen för att visa att du inte tänker fly, utan vill ha kontakt med du kommunicerar med. Viktigt när du diskuterar  löneförhöjning med chefen. Framåtlutningen visar nämligen att du känner tillit.
3. Titta med öppenblick. Då ger du en signal som får den du samtalar med, som en sedd människa.
4. Visa dina öppna händer. Det visar att du vill samtala i all vänlighet, inte bråka (eller slåss …)

Tala med kroppen

Faktum är att kroppen är ett viktigt verktyg när vi kommunicerar med varandra. Så folk lär sig dessa ovanstående tipsen (går till och med dyra kurser) för att lära sig kroppens olika dialekter och därmed bli accepterad. Den som kan göra sig förstådd, som bemästrar såväl det verbala som det kroppsliga språket, får ofta vara med i flocken. Men vad händer om man nu inte kan kontrollera sin kropp? När man sänder olika budskap; säger en sak verbalt, och utstrålar något helt annat med kroppen. Jag har personligen upplevt att folk blir förbryllade över mina budskap sedan Parkinsons sjukdom satt klorna i mig. Det är en hemsk känsla att inte kunna vara tydlig, att inte kunna tala Ett språk, att inte blanda ihop allt till en grötig massa. Det är lätt bli missförstådd, att bli sårbara och attackerad av de som förbryllas över ens märkliga budskap. För med Parkinson i kroppen så kan man omedvetet sända dubbla budskap – vilket leder till att man kan bli utsparkad ur de flockar man tidigare varit en naturlig del av. Då och då får man vara beredd på knivhugg i ryggen.

Själv liknar jag alltmer en runsten
Som Parkinsonsjuk behöver jag bara komma hasande in i rummet, heja med hes och svag röst, vara stel som en pinne, med armarna hängande lodrätt nerefter kroppssidorna. I den kroppsmedvetnes ögon (en sådan där kroppsmedveten person som står där med skorna pekande mot dig och med inbjudande utsträckta händerna) lika snabbt som en gris blinkar, göra en feltolkning. Sådan feltolkningar kommer från reptilhjärna. Det är den äldsta del av den mänskliga hjärnan, som med sina nedärvda egenskaper en gång fick grottmännen på fötterna när tigern kom. Den larmar nu i åsynen av mig och min märkliga kroppshållning: Fara! Fara! Se upp något stämmer inte! På några röda sekunder döms jag omedelbart till någon som inte hör hemma i gänget! Det blir lätt så när vi Parkinsonpatienter oförhappandes dyker upp. Vi som inte kan hålla ordning på vår mimik eller stirriga blick – och allra minst den stela kroppen, eller överrörliga armar som viftar som väderkvarnar. Man blir sådan när man blivit kidnappad av sjukdomen. Jag är så annorlunda att jag upplevs som ett HOT. Ingen bra förutsättning att inleda ett samtal på, eller att ställa sig på en scen och försöka vara rolig. Där står jag stel och säger något lågt och väsande. Blicken flackar, jag svettas floder (som är typiskt Parkinson). När jag prövar ett avväpnande leende, fastnar ena mungipan högt upp kinden, uppe vid knotan, och påminner om ett elakt grind. En Parkinsonsjuk kan alltså snabbt dömas för sitt yttre och förblir så till dess någon intresserar sig för ens inre tankeliv. Bara för att min kropp och ansikte sänder fel signaler, betyder det ju inte att jag är krokad eller mindre vetande. Men det är hemsk känsla att bli missförstådd. Snacka om att känna sig ensam.

Parkinsongubben som spelade schack
Det var som när vår informella schackförening år 1995 lät en äldre man vara med och spela. Han såg så ensam ut. Hur han skulle hinna med att spela blixtschack med sina darrande händer begrep vi inte. Men föreningens sex ständiga medlemmar behövde en slagpåse. Så blev det nu inte, då gubben, den underbare och humoristiske R., hade tagit SM-brons i det ädla spelet. En underbar man som ”gömde” sig under en yta av stelhet och fastfrusna miner. Ibland sa han: ”Jag hatar Parkinson! Gossar, akta er för den sjukdomen!” Jo, vi visste nog vad det  handlade om då två av oss var sjuksköterskor (även undertecknad) och två läste till läkare. Jag hade dessutom en far som fick diagnosen i mitten av 90-talet.

Jag flyttade från Tomtebo. 2006 tror jag att det var, då jag gjorde ett inhopp på ett sjukhem här i Umeå, och återfann R. Den gamle mannen låg hopkrupen, stel och i det närmaste blind. Det sades att han skulle vara så pass senil att det inte var någon mening att tala med honom. ”Hej R”, sa jag. Han trevade med sin darrande hand, kramade min hand och väste fram: ”Men är det du, Kent. Spelar ni fortfarande schack?” Vi hade slutat för fyra-fem år sedan. Det blev tyvärr mer spritdrickande, än schackspelande. Vi tröttnande. Jag hjälpte R upp, bar honom som en sparv i min famn och satte honom i en fåtölj inne samlingsrummet. Jag frågade om de hade ett schackspel. När spel och pjäser var på plats, ville en kaxig ung man möta den skakande och blinda gubben. R. såg som vanligt pjäsernas placering inne i sitt huvud (han brukade under våra turneringar spela med ryggen mot oss). R viskade fram dragen. Jag flyttade pjäserna åt honom. Som vanligt gjorde han en skotsk öppning. Det tog endast ett tiotal drag för R. att vinna partiet. Gubben försökte le, men ansiktet fastna i en skev grimas. Han fick spela några partier till, innan han någon månad senare dog. Med denna anekdot vill jag ha sagt att trots att man skakar eller är stel och har fått ett stenansikte, så ska ens intellektet inte underskattas. Allra minst förmågan att spela schack med slutna ögon.

Mötet med R. och vår schackförening inspirerade mig att långt senare att skriva romanen ”Män som spelar schack” (2019).

Jag har genom livet (ofta) varit en skrattande och leende människa. I mellan åt farligt pratsam. Till det ska läggas ett rikt och medvetet kroppsspråk. Genom att använda mina minnen och min fantasi, lärde jag med tiden att omvandla mitt tänkta språk till de nedskrivna orden. Det ledde till att jag blev en hygglig och smårolig föreläsare – och som lyckats skriva sju romaner.

Nu märker jag att somliga börjat distansera sig. Jag har blivit en jobbig, svårbegriplig typ. Jag känner mig missförstådd. Precis som mitt ansikte måste tränas, så måste en människas sociala kompetens övas och övas. Ett problem som uppstod redan efter den stroke som slog till 2015, och som blivit värre med tiden, är min oförmåga att sortera intryck och vad som sägs kring ett bord. Max fyra personer är vad jag klarar, sedan släcker hjärnan ner och jag missar några minuter av samtalet. Antingen svarar jag på nåt ämne som avslutades för fem minuter sedan – eller så blixtrar det till och jag blir förbannad.”Slow thinking” är ett fenomen som förekommer hos en del Parkinsonpatienter. Ibland kan trögheten få mig att tro att jag håller att bli senil.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

I väntan på vaccinet

Vad är Parkinson?
Jo si …Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som leder till att det blir knas på signalerna inne i hjärnan och det i sin tur påverkar resten av kroppen. Orsaken till sjukdomen är att nervceller som tillverkar dopamin, helt sonika dör. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra.

Dopamin är nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem och bär det kemiska ansvaret för hur vi mår. Brist på dopamin leder inte enbart till nedstämdhet, utan även till stelhet, och skakningar i kropp och händer. Balansen blir usel och vi blir långsam i största allmänhet. Med tiden Parkinson breder ut sig och drabbar till slut det mesta i en människas liv – en process som kan variera stort i tid.

Senare i sjukdomen är det inte enbart dopaminet som försvinner, även nivåerna av andra signalämnen sjunker. Då dyker det upp andra symtom än stelhet och skakningar. Man blir trögtänkt, blir plötsligt trött, får svårare att lära sig något nytt, sömnen drabbas. Till det ska läggas att man kan råka ut för ett plötsligt blodtrycksfall, man tvingas pissa i tid och otid – och ett av de värsta och mest plågsamma symtomen: Förstoppning. Tarmarnas rörelseförmåga stannar av och det som ska ut blir till cement.

Jag sattes in på medicinering, L-dopa som omvandlas tilldopamin i hjärnan. Tar en rad andra mediciner. Totalt vid åtta tillfällen per dag. Det finns en rad metoder att tillgå när medicinerna slutar verka. Sjukdomen är ärftlig. Jag och min far åkte dit. När min far förlorade rösten och inte kunde berätta sina roliga historier och skrönor, så gav han upp. Själv står jag inför ett liknande dilemma: Är ”Älskade Ester” min sista roman och hur ska mina läsare, min publik förstå vad jag säger  och menar när jag ska ut på turné?

Stötta forskningen (så att gåtan med Parkinson blir löst)

Parkinsonfonden

Hjärnfonden

Min webb: kentlundholm.com

Kända personer som hade/har Parkinson

Muhammad Ali
Johannes Paulus II
Bengt Bedrup
Orvar Bergmark
Erland Josephson
Michael J. Fox
Robin Williams
Eugene O’Neill
Suzzie Tapper
Salvador Dalí
Robert Broberg
Uje Brandelius
Billy Connolly
Ozzy Osbourne

Kulturmys i Nordmaling

Av , , Bli först att kommentera 2

Nordmaling 21/9

Nordmalings bibliotek 21/9.

Efter ett evighetslångt Coronauppehåll vad gäller framträdande, från februari, stod jag åter på scen och pratade om och kring ”Män som spelar schack.” Ett 20-tal levande i publiken med 2 meters distansering – och ett okänt antal ute på nätet som följde mitt framträdande via den Live-sändning som pågick.

Hade ett nytt upplägg som följde den absurda berättelsen där skrönor och verklighet går omlott. Vad är sanning och lögn?

Länken till mitt live-framträdande

Tyvärr är det dåligt ljud, så skriva upp volymen ordentligt för att höra allt, alla nyanser och en och annan lustighet.

Kände glädjen bubbla inom mig. Isoleringen och den påtvingade ensamheten under mars-maj kändes avlägsen och rent av overklig. Var det bara en dröm, en skröna, nåt osant? Precis som mina inlandsmän i romanen och Rulle Stenlunds skrönor? Gladdes åt det varma och trevliga mottagandet jag fick, tack till bibliotekarierna, filmarbetarna och Vuxenskolan.

Före framträdandet samtalade jag med delar av publiken om hur viktig kulturen är i våra liv. Förutom att kulturen är det sociala kitt som binder oss samman och gestaltar våra liv och det djup som skapar eftertanke, ger oss underhållning. Glädje, sorg. Kulturen ger oss hopp och finnes hopp finns även framtidstro. Genom det skrivna ordet lär vi oss att bli mer empatiska och att utveckla vårt medlidande.

Valfrid, Konungen

Efteråt framträdandet stötte jag ihop med en av ”studenta” (som mor och far kallade dem). I början av 70-talet kom ett tiotal ungdomar till byn; ett gäng belästa ”gröna-vågare” hyrde ett av de tomma husen och spred ljus i en öde by där flertalet flyttat till Lycksele. De flesta av dem pluggade på Umeå universitet till läkare, lärare, socionomer. Ett spännande gäng som min familj kom att umgås en hel del med. Antingen kom de skidande genom skogen och bjöds på kaffe med dopp eller så blev vi ditbjudna på kubanskt kaffe och bullar.

Han berättade att många av  dem läst mina romaner och hade känt igen Bäckmyran i mina texter. Inte minst ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006). Eftersom de träffat Konungen (Valfrid Johansson) åkte några av ”Studenta” genom min roman i spåren av Konungen och att de hittat den plats han där Konungen växte upp (i verkligheten). Flakaliden. ”Men platsen påminde inte ett dugg om den du beskrev i romanen”, sa han. ”Nä, jag flyttade omkring dem i geografin på samma sätt som jag gav karaktärerna andra namn.” ”Var Konungens far så ond som du beskriver honom?” Jag nickade. ”Allt kring ondskan, om helvetet på jorden, hörde jag Konungen berätta vid vårt köksbord. Det var i varje fall var det Konungens sanning.”

Konungens palats

 

Framträder live på nätet

Av , , Bli först att kommentera 4

Ute på turné igen!

Uppe i ottan, som vanligt. Har suttit en stund och repeterat inför mitt framträdande i Nordmaling måndagen den 21 september, 18.30 i biblioteket. Det som gör det hela lite speciellt är att mitt framförande kommer att filmas och sändas live över nätet. Om ni lediga och vill höra mig kåsera kring min roman ”Män som spelar schack” så är ni välkomna. Lägger in en länk längre ner.

Minneslappar som jag glömmer
Jag brukar under mina framträdanden använda mig av små minneslappar som jag skrivit stödord på. Men det är mest terapi under mina förberedelser. De där lapparna brukar jag glömma bort eller lägga undan efter en stund. Jag kan min story efter 16 framträdanden mellan september 2019 – februari 2020. Sen kom coronan och satte käppar i hjulen. Ett flertal inställda framträdanden och ett rejält ekonomiskt bortfall. Nåväl, minneslapparna är också en trygghet, ifall jag skulle komma av mig. Numera använder jag även ett notställ som jag kan vila händerna mot i fall mina händer skulle drabbas av parkinsonskakningar. Handmikrofoner är bannlysta, utan det måste vara en ”mygga” eller ett headset. Måste ha händerna fria.

Mitt läs exemplar av ”Män som spelar schack” är fullt med med numrerade klisterlappar, så att jag tryggt kan bläddra upp rätt text med det nummer som står på mina minneslappar. I förberedelserna är jag nog lite av ett kontrollfreak, men väl på scenen så handlar det mesta om att improvisera kring en del givna teman.

Minneslapp

Läs exemplaret

Publikrekord i Lycksele
Sen spelar ju publiken en stor och viktig roll. En del är knäpptysta, än vilka skämtbitar man drar, andra skrattar bara av att se mig. Mest publik brukar det komma i Lycksele. Men så utspelar sig ju mina romaner i trakterna av den staden. Jag har fortfarande publikrekordet i stadsbiblioteket (drygt 120 personer) och det före ”drakar” som Torgny Lindgren och Åke Lundgren. Inte illa.

Mitt stenansikte
Ett problem som uppstått i min kommunikation med publiken har att göra med min Parkinson. Sjukdomen gör att ansiktet med tiden stelnar. Mimiken fastnar liksom i ett läge och blir med tiden lika levande som en runsten. Än så länge kan jag påverka det genom att medvetet tänka: ”Le Kent, le!” Men så faller det ur minnet … och mitt ansikte kan fastna i ett läge som påminner om ilska. Det var efter ett framträdande förra hösten då jag omöjligt nådde fram till publiken. De satt med armarna i kors över bröstet och blängde ilsket på mig. ”Du såg ju mest hela tiden förbannad ut!” sa en polare. Det är klart. Ansiktsspegling. Vi är ju så funtade. De läste av mitt ansikte och gjorde det till sitt. Efter det har jag övat flitigt framför spegeln, för att inte återigen tvingas uppleva detta. Inte publiken heller.

Le Kent!

Taltid 45 min
Jag brukar hålla låda 45-60 minuter, sen en frågestund på en kvart. I Lycksele brukar det bli minst 45 minuter. Förra gången i september 2019 ville frågandet aldrig ta slut. Det var den gången då lyckseleborna fått veta att jag höll på att skriva en roman om Ester Duva. Skrönorna om denna kvinna avlöste varandra och ville aldrig ta slut. Nästa besök i Lycksele torde väl bli med romanen ”Älskade Ester” – och då får vi väl hyra MB …

 

Svårt att sälja
Ja, sen försöker jag sälja några böcker, men det har gått segt det senaste året. Försäljningen av pappersböcker har minskat över 30 procent. Det är ljudböcker som folket vill ha numera. Men det är dyrt att spela in ljudböcker och vinstmarginalen på pappersböckerna är minimala, så för varje såld bok blir det väl max 40-50 kronor. Så det en fattig författare tjänar en slant på sina framträdanden. För att sälja böcker är svårt, särskilt när det inte finns en enda bokhandel i Västerbottens inland.

Långa avstånd
Sen får vi inte glömma restiden. Umeå-Åsele 34 mil t.o.r. vilket innebär 5-6 timmar i bil. Till och från Storuman blir 45 mil t.o.r. så där får man boka hotell och sova över en natt. Så för en timmes framträdande sitter man mest i bilen eller i en buss. Eftersom jag ibland drabbas av stresshjärna efter ett framträdande måste jag leja en chaufför som kör mig hem till Umeå.

Så är det romantiska författarlivet.(Och innan man får träffa sina läsare har man suttit instängd 2-3 år och skrivit den bok man ska prata om i 45 minuter och försöka sälja några exemplar av …)

Länk till liveframträdandet i Nordmaling den 21/9 kl 18.30. Välkomna!

Män som spelar schack. Live

Kulturen och Coronan

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är hårda tider för oss som verkar inom kulturbranschen. Jag som författar är beroende av att komma ut till Er trogna läsare och möta nya läsare. Det är ganska precis 1 år sedan min senaste roman ”Män som spelar schack” släpptes och intresset var rekordstort. Fick 15 bokningar mellan september 2019 och februari 2020. Sedan blev det tvärnit. Alla dörrar stängdes. I arvoden förlorade jag ca 50 000 kronor för att inte tala om alla de böcker jag inte fick chansen att sälja. Nu säljer romanen bra på de digitala bokhandlarna (Bokus och Adlibris) – men det blev ”över” en del böcker som var tänkta säljas vid vårens framträdanden men som blev inställda.

Därför ska mitt förlag Ord&visor förlag och jag som författare lämna ett generöst erbjudande av ett begränsat antal böcker. Ett engångserbjudande! Med vissa geografiska förbehåll som ni kan läsa nedan.

Kanonpris!

Fantastiskt erbjudande!

”Män som spelar schack” (Ord&visor förlag)

140 kr! (signerade)

Erbjudandet gäller augusti ut 2020. OBS! Begränsat antal böcker!
(Dagens cirkapris ligger på 200 kr + frakt. Alltså 80 kronor billigare!)

Dela gärna!

Beställningar: [email protected] eller via Messenger.

Men med ett viktigt förbehåll: Erbjudande gäller för ER som kan hämta beställa böcker hos mig i Umeå (Ostvägen 151 fram till 26/8+1/9) eller Hemmansgatan 242 i Skellefteå 28-31/8)

Jag kan även erbjuda hemkörning och leverera beställda böcker i Umeå och Skellefteå (och orterna längs E4 mellan Umeå och Skellefteå).

I dagarna är det ettårsjubileum sedan romanen ”Män som spelar schack” släpptes. Mitt förlag Ord&visor förlag har därför sagt ja till detta jubileumspris. Det är böcker som blivit över på grund av alla inställda föreställningar under Corona pandemin. Synd tycker vi. Fler borde få chansen att läsa den. Romanen har fått bra recensioner.

Hösten 2019 fick jag rekordmånga inbjudningar för att kåsera kring min roman vars berättelse kretsar kring några tafatta inlandsmän där schackspelandet blir en livsfarlig sysselsättning. Mellan september-december blev 15 framträdanden runt om i länet – men den fortsatta turnén tvärnitade i februari 2020 när Coronan slog till. Allt ställdes in.

Några recensioner:

”Vi har att göra med en fullfjädrad berättare. Ett proffs helt enkelt. Det här är ett romanbygge som håller hela vägen. […] Slutet är en riktig knockout! Ingen skall säga att något någonsin är försent efter att ha läst denna dråpliga historia. Lite mer hopp om mänskligheten – och norrlänningen i synnerhet – får man när man slår ihop en bra bok som denna.”
Folkbladet/ Anneli Eriksson

”Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson.”
BTJ/ Jan Hansson.

Priset 140 kr bygger delvis på att vi inte lägger till nån portokostnad utan säljer ett begränsat antal böcker i den närmiljö där Herr Författare själv bor. Min förhoppning är att kunna göra ett liknande erbjudande i Lycksele (och längs E12 Umeå-Lycksele). Men inte förrän senare i höst. Även det bygger på att jag kan svänga in hos Er som beställt boken. Detta för att hålla kostnaderna nere. Avgörande är hur det står till med min hälsa, som på sistone inte är den bästa.

Hoppas det är någorlunda klart! Som författare försöker jag i coronatider finna nya vägar till nya läsare. Billigare än så här kan ni inte köpa romanen till – Detta till ett mycket bra pris.

Kort om romanen:
Rulle Stenlund återvänder till Baklandet för att dö. Med sig har han ett vackert schackspel och ett par liter flytande morfin. För att få tiden att gå börjar han att lära sina vänner spela schack. Ett hopplöst projekt som även visar sig medföra allvarliga risker. Vännernas kärva och fåordiga gemenskap gestaltas på Kent Lundholms sedvanliga sätt; med värme och sympati. Och en stor portion humor. Män som spelar schack är Kent Lundholms femte fristående roman om människorna i byn Baklandet. Dit kommer man bara om man håller till vänster och kör tills vägen slutar.

Övrig info: Arbetet med min kommande roman ”Älskade Ester” fortskrider och utgivningen är planerad ske under 2021 – beroende av Coronans fortsatta framfart och författarens hälsa.

Mvh Kent

Högläsning för folket

Av , , Bli först att kommentera 6

Nog känns det en aning tröttsamt att sitta här instängd och isolerad fram till i maj-juni. Vem vet … Kanske i all evighet. Blir dessa rum den sista plats där jag ska leva återstoden av mitt liv.

Fick en idé igår. Ville få tiden att gå och samtidigt kommunicera med omvärlden. Satte mig ner och började att läsa in korta stycken ur min senaste roman ”Män som spelar schack” – inspelningar som hamnade på facebook. Fick ett otroligt gensvar. Det borde var läge att spela in en ljudbok – hur tusan man nu gör det? Verkar vara en rörig marknad.

Ni hittar mina inspelningar på min författarsida på facebook. Till ”Män som spelar schack”

Har packat upp det mest. Läser in mer fakta kring Ester-romanen. Vet ju vad som sker dagen jag börjar rätta korrekturet till romanen om Ester – jag blir uppslukad, blir förlorad, går vilse.

Har nog aldrig prövat på ett mer påfrestande romanarbete än det om Ester Nilsson, kallade Duva. Dels vad gäller omfånget, dels de partier i romanen där jag måste gissa mig till vad som egentligen hände, de tider då fakta saknas.

Men allt har sin tid. Ester. Corona. Sommaren. Nageltrånget som får min högra stortå att bulta som en bula i Kalle Ankas huvud.

Igår tvättade jag kläder i den skitigaste tvättstuga jag någonsin kommit i kontakt med. Hade astmabesvär till långt ute på kvällen. Svinpälsar.

 

Nu ska jag spela in två avsnitt till om mina schackspelande, något tafatta, män i Baklandet.

För övrigt. Håll ut alla ni som är isolerade, ensamma i väntan på att pesten ska passera och försvinna.

Alternativet är att gå ut och bli smittad – och dö en förfärlig död.

Vilda katters diktatur

Av , , Bli först att kommentera 7

Ytterligare en dag i ”pestens” tecken. Måste hålla mig inomhus. Möjligen tvätta kläder, studera Lyckseletraktens historia, plocka undan, dammsuga. Börjar få ordning i mitt kaos. Tingen har börjat finna sina givna platser.

I livets utkanter finns minnen eller det vi tror oss minnas. I varje fall finns där bilder. Hela morgonen har jag gått och tyckt mig minnas de hundar och katter som fanns hemma i Bäckmyran. Varför jag nu ska minnas dem? Kanske för att hundarna ”inte hörde hemma där”. Bäckmyran, den trådsmala byn tre mil från Lycksele, tillhörde katternas diktatur. Hundarna fick åt nerverna.

Idag skulle väl farbror Filip och Elons kattsamling blivit sedd som djurplågeri. Drygt 60 katter varav flertalet var vilda eller halvvilda. De fräste mest och klöste en på händerna. Ibland kunde de ge oss människor giftiga bett. I ladugården, i höet som börjat mögla, fanns små öar av nyfödda, blinda kattungar. En dagen fanns de där, nästa var de borta. Kanske hade kattgubbarna ätit upp dem?

De snälla gubbarna hade förlorat kontrollen över sina katter. Det började med att de hade ett par stycken, sedan blev det fyra-fem och sen exploderade kattbeståndet till drygt 60 stycken. Tror att de var förtvivlade. Då och då sköt männen i byn ett tiotal katter, i smyg, men nästa månad hade 20 nya katter sett dagens ljus.

I en radie av en dryg kilometer var där sommartid helt tyst. Inte ett enda fågelkvitter. Katterna rensade bort varenda småfågel som fick för sig att bygga bo i dessa trakter. Men så fanns det en klick katter som tydde sig till oss människor, som var normala. Mina systrar lärde dem att vi människor inte var farliga.

 

Hundarnas nosar bar ärr eller var blodiga efter kortvariga strider mot livsfarliga katter. Många av dem fick också åt nerverna. Kattägarna Filip och Elon hade en hund som hette Pontus, en drever av nåt slag, som alltid satt bunden vid räcket till farstubron. Gång på gång rymde hundstackaren, som bodde bland 60 sextio katter, och sprang raka vägen hem till oss. Hunden stod där, skakande och stirrade på oss: Sänd mig inte hem igen! Men hem skulle den. Stackars hundkrake.

Pappa skaffade sig några fågelhundar. En var en stövare, den hette nåt på A, kanske Aron. Han letade mest möss, och var inte intresserad av fåglar. Kanske såg och hörde han vildkatterna vars revir växte år från år – och insåg att han skulle åka på spö ifall han störde deras jakt på föda. Pappa var förtvivlad. Uslare fågelhund gick inte att uppbåda. En dag gick far till skogs med hunden. Han bar bössan över axeln. Far återvände hem utan hund. Den hunden såg vi aldrig mer.

Vi hade flera småhundar, Doddi x 2 och Stopsy. De var snälla, men vågade sig aldrig utanför gårdsplanen. De visste nog att vildkatterna låg och tryckte i lövslyet nere vid myrarna. En av dessa småhundar, en liten dvärgpudel fick tidigt åt nerverna och låg mest under kökssoffan och skällde åt allt och alla. Den hunden var inte tyst en enda sekund.

En gång kom Bertil Brändström från Maltträsk på besök. Då kröp hunden fram och hoppade upp i hans knä. ”Vill du ha hunden”, undrade mamma. ”Hunden är nog lite knäpp, bara så att du vet.” Bertil tog med sig Doddi II hem och tog väl hand om den. Lugnare hund fick man leta efter. Men så skötte Bertil om hunden som ett barn, borstade dess tänder, gick omkring och småpratade med den och i Maltträsk fanns inga vildkatter.

Efter Filip och Elons död bestämde sig männen i byn att göra sig av med alla vildkatter. De hade nu börjat söka sig in till bebyggelsen. Morsan blev en dag attackerad av en vildkatt inne i ladugården och biten i händerna och klöst på huvudet. Den hösten ekade gevärsknallarna mellan bergsryggarna. Men trots det kunde vi många år framöver se vildkatter stryka fram i skogen och längs skogsbilvägarna. Skygga, vilda djur.

Ändå blev jag en kattmänniska. Gillar katternas mentalitet. De gör lite som de vill. Lever sina egna liv. Fast jag har haft en katt som blev som en trogen hund; som gick fot, som åkte i min cykelkorg eller satt i ryggsäcken när jag åkte skidor. Hundar kräver för mycket. Jag står inte ut med deras hängande tungor och bedjande ögon. Samtidigt som jag en gång i livet var livrädd för vildkatterna i Bäckmyran. Märkligt.

Ja, detta har jag gått omkring och tänkt på under morgontimmarna. Vildkatternas diktatur i Bäckmyran och hundar som fick åt nerverna och som hade stora ärr på nosen.

Återvänder till Nuet. Till min lägenhet på Ostvägen. Det hade varit trevligt med en katt som sitter på fönsterbrädet och glor. I min senast roman ”Män som spelar schack” så finns där med en katt som biter och klöser Rulle Stenlund. Det måste ha varit en av Elons katter. Kattgubben. En katt som kunde ta makten över ett hus, en hel by.

För övrigt har jag just nu besökt den skitigaste tvättstuga jag nånsin klivit in i. Jag har bott på 23 ställen, men aldrig sett nåt liknande. Fy tusan! Trots att jag har nedsatt immunförsvar, är infektionskänslig och är isolerad var jag tvungen att ta bort det värsta. Särskilt då filtren var så fulla med ludd att de åkte in i rentvätten. Men jag vägrar bli en sån där som skriver arga lappar och hänger upp. Kanske finns det andra sätt att komma åt detta ”problem”.

Fint brev om Ester

Av , , Bli först att kommentera 5

Förkyld. Suttit printat ut färgglada färgbroschyrer och skrivit följebrev som ska skickas till hugade arrangörer som vill ha en föreläsare som har ”egna erfarenheter av psykisk ohälsa” i sitt CV.

Satt en stund och gruvade mig inför den 23 mil långa färden den 21 mars till Storuman för en timmes framträdande. Men då har gulliga Katharina på ABF Västerbotten fixat hotellrum fredagsnatten innan mitt framträdande på lördag. Lena och jag kör en bit var. Sen blir det bubbelpool och bastu på Hotell Toppen på fredagskvällen. Middag förstås. Sen upp på scenen 12.00 på lördag och en dryg timme senare åter, 23 mil, mot Umeå. Tufft att var kultursnubbe.

Fick ett fint brev från en herre i Kungsbacka, som hade en hel del att berätta om Ester Nilsson (Duva). Han verkade ha fått kämpa med sin gamla Halda får att få ihop detta brev. Små anekdoter. En om hur hans mor bjöd Ester på mjukt bröd, då Ester tappat tänderna.  Hon var bara lite över trettio. Där i början av sin vistelse i Lycksele så gick hon på alla slags gudstjänster; Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Svenska kyrkan, gärna då på en begravning. Han följde henne i spåren som liten grabb och bodde bara 500 meter från det ålderdomshem hon och föräldrarna kom till 1929. Han berättade om hur Ester alltid skyddade sin handväska. Sen nåt nytt för mig: Ester hasade runt på stan och sålde Julkort för att tjäna en liten slant. Fattigdomen förföljde henne med andra ord till Lycksele.

För övrigt tänkte jag och DUO-appen slå lagen i ”På spåret”. Förlorade. Tandis på måndagsmorgon. En bit ur en lagning har lossnat.

Färgglada broschyrer

Av , , Bli först att kommentera 3

Blivit förkyld. Ett virusangrepp med muskelvärk och hosta. Inget att göra nåt åt, än att ta det lugnt. Satt igår och förberedde mig inför de föreläsningar som väntar. Två här i Umeå: Bokcirkel 12/2 där deltagarna kan låna författaren och sedan har psoriasisföreningen anlitat mig den 26/2 för att vara underhållande. Ja, det blir väl bara att vara sig själv så börjar väl folk att skatta.

Efter det följer två vanliga biblioteksframträdande där jag ska framträda som författaren till romanen ”Män som spelar schack”. Först bär det av E4 söderut till Hörnefors den 13/3 och sen väntar en långresa på 23 mil enkel väg: Till Storuman lördagen den 21/3. Ett par ströbokningar. Ungefär som det brukar var  ett halvår efter publicering. Då börjar romanen att ”dö”, om ett år är den glömd. Men de tar lik förbaskat drygt 3 år att skriva en roman.

Satt igår och gjorde färgglada utskick till fackföreningar och ABF i grannlänen i hopp om att få loss några framträdanden utanför Västerbotten. Jag må vara ”Big in Vasterbotten”, men är  relativt okänd utanför länsgränserna och att få en föreläsning i Ö-vik eller Luleå är lika otroligt som att få hänga med på en tur till Månen.

Men om din förening skulle vara intresserade av en föreläsning om psykisk ohälsa kan ni få ett smakprov från min broschyr. Tjata sen gärna hos nån som basar över internutbildningen.

Låt oss tala om psykisk ohälsa! 
Boka en som vet.

Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken.
Socialstyrelsen beräknar att cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av psykisk ohälsa. FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt, diskrimineras människor dagligen. Ofta handlar det om våra fördomar. Nästan var fjärde person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Det kan vara din vän, arbetskamrat, ditt syskon som isolerar sig och mår dåligt. Vi måste agera.

Jag har sett båda sidorna

Jag föddes med ADHD men fick diagnosen först 2012. År 1980 kom första skovet av bipolär sjukdom, men diagnosen fick först 2004. Självmedicinering blev till missbruk. Jag vet vad jag talar om. Ta del av mina kunskaper.

Jag anpassar mina föreläsningar efter Era önskemål.
Välj mellan 1 timme, 2×45 min, halv- eller heldag. Detta till ett förmånligt pris

Hösten 2016 släpptes min självbiografi ”Spring Kent, spring”, som handlar min psykiska ohälsa.

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga.”
/Katharina Jacobsson BTJ

BOKA:
[email protected]
070-299 36 80

Webb: kentlundholm.com

Hör av er! Alltid redo!

Trött Inlandsman

Av , , Bli först att kommentera 4

Rätt så tuff vecka, men även mycket rolig. Fyra framträdanden på lika många dagar, varje föreställning cirka en timme lång. Sedan frågestund, packa ihop, bilfärd till Anderstorp, kvällsmacka och avslutningsvis: trött inlandsman somnar på Lenas soffa. Berättarfestivalen skickade ut berättare i kommunens alla hörn. Min lott blev att underhålla folket i Kåge, Ursviken, Burträsk och slutligen, idag, i Skelleftehamn. Trots att tre av de fyra föreställningarna gick av stapeln 14.00, dök det upp ett 30-tal åhörare på ortens bibliotek.

kåge4
Kåge bibliotek i måndags.

starmän

Det är rätt så krävande, att under en knapp timme kåsera kring ett speciellt tema, och dessutom  minnas det drama jag suttit planerat under några veckors tid. Mitt stora problem är nacken som sträcks och böjs ner mot bröstbenet. Smärtorna är olidliga.

burt5 burträsk

 

Burträsk.

Turen till Burträsk var den längsta i geografin: drygt åtta mil tur och retur. Minusgrader hela vägen, men ingen snö och inte någon ishalka. Bokförsäljningen går trögt: två sålda ”schackböcker” i Burträsk. Pågår det nåt Storsvagår som jag missat totalt? Är det därför folk vill betala med en säck barkbröd. Vi gick ju ner 60 kronor i pris.

skehamn1kopiaburt5
Skelleftehamn. 30 åhörare.

BESTÄLL ”Män som spelar schack” av Kent Lundholm.

>>> Bokus.com 187 kr

>>> Adlibris.com 187 kr

Fullsatt i Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 5

Var rätt tom i bollen efter två timmars framträdande i Lycksele. Vid boksigneringen på kvällssidan var jag knappt närvarande i denna värld, men höll ändå god min. Numera har jag svårt att tåla stress, något som tog fart efter stroken 2015 och som förvärrats av min Parkinson.

KentLBrabild Publik2Mindre
Lycksele bibliotek. Jag kåserar om schack och inlandsmän.

Det var trevligt komma hem till Lycksele. Fullsatt, nånstans mellan 80-100 åhörare. Många bekanta ansikten – som jag tyvärr glömt namnen på. Sedan kom det fram folk som jag inte kunde minnas alls, men som hade mycket att berätta om mig. Min ursäkt är alla dessa arbetsplatser som jag under årens lopp passerat och sedan dragit vidare. Om och om igen. Allt bottnade i min oförmåga att stå ut med långtråkigheten. Förmodligen egenskaper som har att göra med min ADHD. Tempo, tempo … Spring Kent, spring!

Det är roligt att framträda i Lycksele. Jag känner mig välkommen, och möter alltid en publik som KAN mina romaner, som minns vad karaktärerna heter, förstår mina skämt – dessutom känner jag mig respekterad. (Något jag sällan gör i kulturkretsarna här i Umeå). Utan att förhäva mig, känns det som jag blivit utsedd till ”stadens officielle berättare” – det visar inte minst publikrekordet som jag innehar på ca 150 personer (Före Torgny Lindgren).

DuvaKatt

Kvällens stora samtalsämne uppstod efter mitt kåserande kring ”Män som spelar schack.” Det handlar förstås om mitt pågående arbete med romanskrivandet om Ester Duva Nilsson. Nya tips, nya berättelser. Hon har onekligen lämnat spår efter sig – tyvärr försvinner spåren emellanåt. Som skolgången, varför hon blev kvar på ålderdomshemmet, när/om hon blev omyndigförklarad. För att inte tala om vad som egentligen drev henne att vara allestädes närvarande: 2000 begravningar, bröllop, dop plus allt annat världsligt. Var det glädjen av att tillhöra en social gemenskap? Att vargflocken som hånade henne, inte kunde komma åt henne inne i kyrkan?

Fredagen den 13:e, otursdagen. Icke. Statistiskt sker det inte fler olyckor fredagen den 13:e än alla andra dagar. Man kan faktiskt ha otur på årets alla dagar. Så det så. Alternativa nobelpriset ska delas ut och en av upptäckterna som kan komma att vinna är att vänster testikel är varmare än den högra. Hur sjutton har man kommit fram till det …

alcohol-428392__340

Moderaterna, våra käcka och modiga frihetskämpar. Nu vill de utvidga individens frihet genom införa söndagsöppet på Systembolaget. Mot bättre vetande. Det är tillgängligheten och tillgången som ökar drickandet. Folk med missbruksproblem kan alltså gå till bolaget sju dar i veckan, istället för sex, och därmed i frihetens namn supa ihjäl sig lite fortare. Samtidigt kan de som är på väg in i ett missbruk, var söndag ta sista klivet in i alkoholismen och därmed kosta samhället miljoner för att förbli nykter igen. Ja se, det frihet det!

För övrigt kastar man en diskus som allra längst när det blåser motvind.