Etikett: minnet

Dyka i grottor

Av , , Bli först att kommentera 8

Korrläsning av manus leder sällan till bättre kondition. Inte undra på att man blir fet. Men det är lätt att bli uppslukad av den text man skapat och som ska levereras till mina läsare. Särskilt om att texten om Ester Duva Nilsson omsluter 507 sidor. Men nu ska 100 bort. Det finns lika mycket oro som iver i detta hantverk.

Att skriva romaner borde vara en bra form av minnesträning, kan man tycka. Ofta använder vi författare minnet för att blicka bakåt. Något har hänt som vi vill berätta om, rent av skriva en tjock roman om. Men sliter vi och drar för ofta i ett särskilt minne kan vi faktiskt bli glömska. Flitiga besök hos ett särskilt minne, kan leda till att det förändras och omtolkas till något helt annat.

Fick en hjälte häromdagen. Han heter Mikko Paasi och var gäst hos Skavlan i lördags och berättade om räddningsinsatsen vid Tham Luang-grottan i Thailand. Det var 2018 som ett thailändskt pojklag i fotboll fastnade djupt inne i ett grottsystem. Vattnet steg hela tiden och pojkarna väntade på drunkningsdöden.

I trånga tunnlar dök Mikko och hans kompisar in i grottsystemet och lyckades rädda hela pojklaget. USA:s marinkår var på plats, men de klarade inte av dyka genom grottsystemet. Har för mig att det rörde sig om två kilometer. De fick in ett läkarteam som sövde ner pojkarna, sedan band de ihop fötterna och händerna på dem – och så började dykningen mot räddningen. Vilken story. Torde väl bli en film. Ska bli intressant att läsa boken ”Grottdykaren” som nyss har släppts.

För övrigt så har jag inte sovit många minuter i natt. Ja, om det skulle vara av intresse.

 

 

 

 

 

Farliga bakåtpassningar

Av , , Bli först att kommentera 2

Packandet i flyttlådorna har gått i stå. Bara att frakta 400-500 böcker till soptippen eller Pingstkyrkans secondhandbutik, känns oöverstigligt. Själv orkar jag inte bära denna enorma mängd med tunga böcker nerför trapporna. Har blivit beroende av hjälp. Det är ingen rolig känsla. Dels handlar det om kontrollförlust, dels skammen över att ständigt be andra om hjälp. Särskilt när jag genom hela mitt liv varit en Bror Duktig, en som ”kan själv”.

alarm-clock-1193291_960_720

Jobbat med två kortare texter vid sidan av romanen av Ester. Nu är de klara och skickade till köparna. En text om poeten Helmer Grundström, en krönika om klimatkrisen till Lokaltidningen. Det tar tid att tvätta mina texter, att upptäcka alla småfel som smugit sig in på grund av min dyslexi. Min hjärna sätter dit ord som inte finns, som inte syns, tomrum i texten som måste lusläsas för att avslöja det skojeri som min hjärna håller på med. Likadant är det med dessa bloggtexter. Jag måste läsa dem minst fem-sex gånger för att orden ska finnas där på riktigt, ändå finns det säkert kvar ett och annat tomrum; där fattas som, och, att, och en del ändelser, eller så finns det omkastade bokstäver inne i orden. Skickligt dolda. En annan märklighet med dyslexin är att jag ständigt stavar vissa ord fel – och jag stavar dem fel på exakt samma sätt, gång på gång.

ensamman

Ibland tycks det vara så att jag finns genom mina minnen; att min livshistoria ständig skrivs om (ungefär som när jag rättar småfelen i mina texter). Mina minnen redigeras, filas till, allt medan tiden går. Livshistorien anpassas till den nuvarande livssituationen. Allt för att jag ska kunna dra nytta av det jag lärt mig under resans gång. En anpassning för att klara av framtiden. Faktiska minnen blandas med dagdrömmar, fantasier som omger mitt författande. Ibland blir det oreda i skallen. Särskilt då minnen blandas med skam. Vad har jag gjort och inte gjort. Jag rycker i mina minnen, men för var gång jag lyfter upp ett av dem så förändras de en aning. Drar jag för ofta i något av dem, kommer det att med tiden bli oigenkännligt.

För övrigt kan det bli riktigt rörigt om vi blandar in nostalgi i våra försök att minnas vad som hänt. Dessa bitterljuva känslor kan skymma sikten för vad vad som egentligen hände. Då kan tillbakablickarna bli skadliga. Ungefär som att slå en felaktig bakåtpassning i en VM-final i fotboll.

© Kent Lundholm

 

Lita inte på minnet

Av , , Bli först att kommentera 5

Tre timmars ytlig sömn. Uppe sen tvåsnåret. Läst, skrivit, gjort en tidslinje och skrivit in olika händelser som hänt sedan förra hösten, fram till diagnosen Parkinson och vilka typer av mediciner jag stått på och hur jag mått.

piller

 

Det var en himmelsk tur att  jag förde en medicinsk dagbok, skulle inte kunnat återberätta allt som skedde i detta kaos. Det man verkligen vill minnas måste man skriva ner. Att förlita sig på sitt goda minne ska man akta sig för. Var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning, anpassar sig till det vi vet idag, och sliter man i ett särskilt minne allt för ofta, så kommer det till slut att vara ett helt annat minne än det då du första gången lät det flyta upp till medvetandet.

Ester Duva10
Ester ”Duva” Nilsson

Glad över att få hjälp med efterforskningen av Esters liv. Karin Edvall har hjälpt mig med Esters troliga födelseplats och nu ska Martina på kommunens arkiv i Lycksele, söka i det gamla skolarkivet för att se om Ester Duva gick i skolan och i så fall var? Eller om hon inte alls gick i skolan och då på vilka grunder. Jag förmodar att man trodde att hon var ”sinnesslö” på grund av sitt sävliga sätt att röra sig på och sitt långsamma sätt att prata. Snart kan jag börja med att ge henne liv; att ge henne upprättelse och respekt.

Att vara författare innebär att man varje morgon ska fortsätta där man slutade. Ibland får man jaga orden och handlingen till fram på eftermiddagen. Det känns som om orden springer ut i det fria, ungefär som vid ett kosläpp. Korna skuttar vilt och glatt omkring. Sedan ska korna samlas in och rätt ko ska ställas i rätt bås. Nästa morgon har nån jävel släppt ut korna igen. Proceduren får göras om.

cows-4270352_960_720

 

Det finns hos mig ett hinder som gör att det ibland gör ont att påbörja/fortsätta med en roman jag påbörjat. Där finns alltid tvivlet: Duger verkligen det här? Finns det nån stackare som vill läsa den här romanen? Får verkligen kämpa mig fram till inspirationen; den tidpunkt då skräcken för det skrivna släpper. Vad får mig att bli sittande ett par-tre år med min berättelse? Men en dag kommer belöningen. Mot alla odds, trots allt tvivel, så finns det en färdig bok med 300 sidor text – tillgänglig för alla som är intresserade.

En dryg vecka kvar till Boksläppet på Pilgatan. Det lär bli proppfullt. Nu 50 gäster och sen som släpps folk från gatan in i gemenskapen. Då blir det packat. Max är nämligen 60 åhörare. Packad hoppas jag ingen blir. Jag kommer inte att bjuda på en enda droppe alkohol – inte denna höst då jag firar 10 år i nykterhet.

För övrigt undrar jag varför vi ikläder oss ett särskilt anletsdrag, då vi ser oss i spegeln eller blir fotograferade?

© Kent Lundholm

Minnestest av glömsk man

Av , , Bli först att kommentera 2

Ska snart åka till NUS för att genomföra ett 180 minuter långt minnestest. En undersökning som hör till den neurologiska utredningen sedan det konstaterats att jag lider av Parkinson. En viss grupp av de som har Parkinson brukar nämligen bli senila. Fattas bara att jag även håller på att förlora mina minnen. Utan minnen finns vi inte. Räcker det inte med alla mina andra diagnoser som gett mig epitetet ”Västerbottens sjukaste man”. De diagnoser som saknas är malaria, snäckfeber, denguefeber och flodblindhet.

holzfigur-980784__340

Våren är på gång, så sakta. Då kommer allergin och vårdepressionen.

Har märkt att jag värderar livet mer när det inte längre är självklart. Märkligt om så inte vore. Kanske är det så för att vi behöver livet för att klara av att vara sjuka, för att slutligen dö. Tyvärr blir man en aning stillastående när sjukdomen slår till. Man står vid sidan om och ser vänner och bekanta röra sig framåt i en rasande fart. För egen hand känns det som om jag går bakåt.

För övrigt lutar jag mig mot Stoicismen: ”Tänk dagligen på din död. Det gör dig tacksam över det liv du har.”

Näsan och minnet

Av , , Bli först att kommentera 4

Mörkt utanför mina fönster. Bruset hörs från trafiken längs Backenvägen. Sovit oroligt – vaknade med hjärtat på tvären. Dagens utflykt blir till Umeå stadskyrka för att lyssna på Hemvärnets musikkår som spelar julmusik.

Brain

Luktsinnet är vårt äldsta sinne och är direkt kopplat till hjärnan.Visste ni att luktsinnet har en stark koppling till minnet. En doft kan öka pulsen och blodtrycket – eller så skapar doften ett lugn. De som av olika anledningar förlorat lukten förlorar ofta kopplingen till känslorna, vilket kan ge sämre livskvalité och öka risken för depression. Var rädd om näsan.

För övrigt leder bristen på minnen till att vi tvingas leva i ett evigt nu.

Stroke ett gissel

Av , , Bli först att kommentera 2

En grå dag i AIK-land. Påsken rullar vidare till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Kristendomens viktigaste helg. Påsklördagen är en ”tom” högtidsdag, placerad mellan långfredagen och påskdagen. Dagen då Jesus låg i graven och lärjungarna låst in sig i rädsla för romarna. Det är den här dagen vi ska passa på att äta mängder med ägg, lax, skinka – firardagen. Här på Anderstorp ska vi äta kammusslor.

hjärna

Funderar hur jag ska lägga upp föreläsningen i Lycksele om några veckor. Jag har blivit inbjuden av stadens strokeförening för att berätta om mina erfarenheter av min stroke som jag drabbades av för snart två år sedan. Hjärnan är en fettklump på dryga kilot som lagrar våra minnen, skapar känslor och styr det som sker i kroppen. Tillvaron kan bli radikalt förändrar om man drabbas av en stroke (propp eller blödning) och delar av hjärnan förstörs. Sitter skadorna i vänster hjärnhalva kan språket påverkas – och det fyra gånger vanligare med en stroke i vänstra halvan. Det som är trösterikt med hjärnan försöker lösa problemen i de skadade områdena genom att nervcellerna söker nya vägar. Min stroke satte sig i lillhjärnan som bland annat styr balansen. Varje år drabbas 30 000 av en stroke.

När vi ligger ner för att minnas det som hänt, gör vi det genom att minnas det vi tror oss minnas. Det vi minns är de minnesbilder som vi själva skapat och var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning och får nya minnesspår. Så hur mycket kan vi lita på våra minnen? Själv är jag ytterst tacksam över att ha skrivit dagbok sedan 17-års åldern och sparat massor bilder i mina talrika fotoalbum. Utan dem hade det varit svårt att skriva min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

För övrigt har kunskapen och bildningen en nattsida, där fördomar, vidskepelse, ytlighet och rena lögner sitter och lurpassar för att slå till.

 

Förakt mot kunskap

Av , , 1 kommentar 5

I dag börjar stora avloppsveckan. I varje fall i huset jag bebor här på Pig Hill. Alla avlopp ska rensas, vilket betyder att vi boende inte får spola i vasken i köket eller på toan, och naturligtvis får vi inte använda toaletten. Avloppsspecialisterna ska komma med en liten låtsastoastol där jag ska göra mina behov. Ska denna skithusstol av modell liten månne stå inne i vardagsrummet, vid soffan där jag brukar ligga och glo på teve? Nåväl, det finns en toalett och en dusch nere i källaren som vi alla ska dela på – men ni ska bara veta hur snabbt det tränger på för en som tar urindrivande medicin, det kan handla om sekunder. Därför har jag ställt ut några tomma tvålitersflaskor av Coca cola-modell. Fast det är kanske nyttigt att leva lite primitivt under fem dagar. Det är miljoner och åter miljoner fattiga människor som saknar toalett och vatten, vilket är en del av deras liv. Så jag lovar att inte klaga för mycket.

läsabok

Det vore värre ifall någon förbjöd mig att läsa böcker, att skriva böcker, blogg och dagbok, och att lyssna på vacker musik. Då skulle jag snabbt förtvina och skrumpna ihop till en irrande bokstav, utan att finna mitt sammanhang. Det är det de vet, högerspökena. För att slippa mothugg i debatter ska de först krossa de som är belästa, de som verkligen vet vad som är fakta och som ännu minns vad som hänt historiskt sett – att mönstret tycks upprepa sig. Sedan krossar de journalisterna, i varje fall de som känner till de medel som behövs för att avslöja skojare, stollar och lögnare. De intellektuella har alltid legat risigt till när auktoritära stater ska bildas, när demokratin ska krossas. Så gjorde Nassarna, Stalin och Mao (med flera) när de byggde upp sina diktaturer. Bort med alla de som visste för mycket. Och den debatten hörs nu återigen lite varstans runt om den ännu fria världen: Ett förakt mot kunskap!

Under lördagens bjudning, satt vi och drack kaffe och mumsade på vaniljglass med krossad choklad, och kom att diskutera de böcker som berört oss under årens lopp. Efter att ha avverkat några klassiker kom vi att prata en stund om de märkligheter som kan ske i en mänsklig hjärna, antingen till det positiva eller det negativa. Då dök neurologen Oliver Sacks essäsamling ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” upp. Vi kom att prata om minnet och vår fruktan att en gång förlora det. Vem blir man då? Om man inte ens känner igen sin fru eller inte längre vet vad man heter – vem är man då? Nä, det ödet ville ingen av oss drabbas av. Men så berättade Peppe om en bok han läst. Den handlade om en man som inte kunde glömma, som av någon anledning mindes precis allt – på klockslaget, dygnet runt. Mannens hjärna kunde inte sortera bort något, utan dag för dag fylldes den på med nya ovidkommande minnen. Tänker er att varje morgon minnas hela sitt liv, vilket torde ta minst halva dagen i anspråk, och sedan gör om det morgon efter morgon. Vilket tortyr. Då torde det vara bättre att vara lite disträ och småglömsk.

För övrigt blir resultatet av ett rum fullt med speglar, att man bara ser sig själv men saknar förmågan se vad som finns bortom dem.

Minnenas mummel

Av , , 1 kommentar 3

Sovit intensivt, känns det som. Vet att jag drömt, men inte om vad. Inget obehagligt, tror jag, Bara en diffus känsla av att ha åkt karusell. En lätt yrsel. För övrigt är det den stora partydagen. Polaren Ante med några av sina arbetskamrater har bjudit in ett hundratal för att umgås, dansa och för de som vill och måste dricka en och annan öl. Det är kul med stora fester som var vanligt förekommande under åttiotalet, både då jag bodde i Skellefteå och när jag flyttat hit till Umeå. Under mina uppspeedade (hypomana) perioder var jag den som såg till att vi samlades till stora fester, ofta under något tema som exempelvis Vilda Västern. Just den senare blev en succé bland de manliga gästerna, medan tjejerna var måttligt förtjusta … men det är klart när vuxna karlar blir mer intresserade av att skjuta med knallpulverpistoler och att kasta lasso, än att dansa och konversera, så tröttnade de och gick helt sonika hem. Kvällens fest blir nog inte lika vild, men så är vi också ett gäng sextioåringar som lekt romen av sig.

minnet

Vi samlar våra minnen inne i hjärnan, minnen som flyter omkring, som gömmer sig ibland, men som emellanåt flyter upp till medvetandet. En del göms i glömskan. Utifrån vad vi minns eller tror oss minnas, skapar vi berättelser. Öar av barndomsminnen. Minnenas mummel. Vi drar bort, vi lägger till allt medan tiden nöter och mal ner det som är kvar. Hur mycket blir egentligen kvar i slutänden? Kanske bara en massa egendomliga skärvor av kantstötta minnen.

palten

Just nu tycks minnet lyfta fram en massa märkliga maträtter som förekom i min barndom. Kokt märgpipa där den fettdrypande märgen antingen sögs ut ur benet eller lirkades fram med ”virknålar” av trä som pappa gjort i vedboden. Oppstekt gröt, blöta med smör, njurpalt för att inte tala om alla äckliga blodrätter och rökt älghjärta. Eller grisfötter och rökt ål. Däremot hamnade inte kokt älgmule på vårt bord, som enligt hundföraren i jaktlaget var en gåva från Gud. Sedan minns jag ju allt gott som morsan lagade: köttsoppa med klimp, köttbullar och makaroner, palt och ugnspannkaka. Och kanelbullar.

frost

Så här års blir ljuset allt blekare. Träden står nakna och hukar i sorg och långt där borta drar berget en grå luva över hjässan. Det blir tyst. De fåglar som stannar över vintern kurar i buskagen och kniper käft. Det finns liksom inget att säga, vare sig under de allt kortare dagarna eller de stilla, kalla nätterna. Men hur trist det än verkar vara så här års, så omges vi denna kalla, nakna årstid; av det som finns utanför oss och det hjälper oss att förstå vad och vilka vi är. En människa i ett vakuum existerar inte. Vi måste spegla oss i ”något utanför oss själva” och i de människor vi möter för att kunna bilda grupper som vi sedan får tillhöra och växa i. Ensamma går vi fort under.

För övrigt kan döden bara existera där det också finns liv. Med detta uppmuntrande konstaterande, önskar jag Eder alla en trevlig lördag. På återseende. /Kent

Minnet är mitt jag

Av , , Bli först att kommentera 2

Hur viktiga är inte våra minnen. Våra minnen utgör basen för vilka vi är, för vårt jag. Utan minnen finns vi inte. Har ju under åren jobbat en del med äldre människor som av olika orsaker förlorar delar av sina minnen och i samma takt som de gör det förändras deras personlighet. Minns en välklädd man i sextioårsåldern som drabbades av en aggressiv demenssjukdom, och på ett knappt år slutade minnas sin fru och sina barn. Men utåt såg han ut som vanligt, alltid lika välklädd, leende. Kroppen intakt, men allt i hans medvetande hade raderats ut. Han blev till ett tomt skal … Till slut började hans språk att haverera, det blev luckor i meningarna och till slut visste han inte ens sitt eget namn. Han levde i ett total nu, ingen dåtid, ingen framtid. Minns en annan man som förlorade merparten av sitt minne och blev totalt personlighetsförändrad. Mannen som en gång varit pastor i Pingstkyrkan började leva bland svordomar – tillslut endast svordomar. Det var som om han byggt in dessa svordomar bakom en mur, men som nu raserades av demenssjukdomen och släpptes fria i hans språk. Det var märkligt, absurt att stå där och se han barn och bekanta sitta vid hans bädd och höra hans uppburna stämma svära så att det osade, eller när han med mild stämma la sin hand på något av barnen, log och sa:”Satans, jävla … helvete.”

minne

Det finns flera slags minnesfunktioner. I långtidsminnet lagrar vi fakta och hur vi ska utföra vissa saker. I arbetsminnet lägger vi in det som ska göras för stunden och med det löser vi problem i nuet. Mitt arbetsminne har alltid varit uselt vilket gör att jag i en stressad situation kan glömma min fyrsiffriga bankkod, eller komma hem med fyra bananer när jag i själva verket gått till Coop för att inhandla fyra äpplen. Efter min stroke har jag emellanåt känt hur arbetsminnet totalt utraderats; det blir tomt, glömmer namn, vilken veckodag det är. Allt detta ska visst vara en del av läkningen av min hjärna; det brukar bli så i början av rehabiliteringen av en stroke. Men det har fått mig att grunna en del på hur mitt jag hänger samman med mina minnen – och vad jag minns.

Sedan sägs det ju att minnet bara är en konstruktion; att våra minnen hela tiden omvandlas för att de ska anpassas till det liv vi lever. Varje gång vi plockar fram ett minne, låt säga från barndomen, så omvandlas det en aning. Sedan har vi en massa minnen som blivit färgade av starka känslor, som blivit färgade av exempelvis rädsla. Hur sanna är de då? Går det skrapa bort färgen för att se ”sanningen”? Sedan lär det vara så att efter en livskris, då allt ställts på sin spets, så kan vi komma att omtolka vår livsberättelse, inte minst för att vi ser livet och oss själva i nytt ljus.

För övrigt ska jag snart ut å gå. Ska vandra i solen och minnas. Dessutom behöver jag snus.

Änglars tålamod

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar i ottan och känner mig utsövd, dricker starkt kaffe. Som gammfolket. Ser en sommarmorgon stå utanför mitt fönster; en ändlöst blå himmel, en sol som parkerat uppe till höger av mitt fönster. Ännu tyst och stilla från Backenvägen, som om ett par timmar kommer att förvandlas till en bullrig plats på jorden.

Har hunnit korrekturläsa ungefär halva manuset. Nu ser jag (äntligen) att texten slipats fram till något som kan publiceras vad det lider. Förlagets redaktörer (Göran och Biggan på Ord & visor) har gjort ett bra jobb med det manus jag skickade till dem i början av juni. De har änglars tålamod. Vet inte hur många versioner jag under skickat in under årens lopp. Har gjort ständiga ändringar, gjort nya tillägg eller tagit bort långa stycken. Det liknar ingen annan bok jag skrivit – men så är detta boken om mig själv. Det är en bok jag började skriva redan 2010.

Det krävs distans till mig själv för att på ett ärligt sätt kunna beskriva mitt liv. Dessutom är det ju ett arbete med minnesbilder och sådana har en tendens att ändras var gång man plockar fram dem. Som tur är har jag dagboksanteckningar att falla tillbaka. Ända sedan 18-års åldern har jag fört dagbok, vilket har varit guld värd. För när man tror sig minns något exakt, så finns där nyanser av något annat i det jag skrivit i mina dagböcker. Något annat som är guld värt när man ska redogöra för sitt liv, är alla de fotoalbum jag har stående i min hall. Bilder som visserligen håller på att blekna, men som alla rymmer sin historia, sitt minne.

För övrigt måste vi dagligen påminna oss om var våra gränser går. Hur mycket tillåter vi att folk klampar in i våra liv; de vars mål är att söndra och härska? Ni vet de som själva är gränslösa. Skaffa därför färg, måla gränsen omkring er och gör sedan en skylt med texten: Hit men inte längre!