Etikett: motorik

Skriva sig fri

Av , , 1 kommentar 6

Stundom drabbas jag av förtvivlan och rädsla. Skräcken är stor inför den dagen då jag ska förlora kontrollen över min kropp, vilket så smått redan börjat ske. Jag är en av 20 000 som i Sverige fått den neurologiska sjukdomen Parkinson. Vi lider brist på dopamin. Av nån anledning slutar hjärnan att tillverka denna signalsubstans som är nödvändig för att vi ska kunna röra våra kroppar och för att vi ska kunna känna lust. Allt detta pågår, dag som natt, i min kemiska fabrik – i min hjärna.

Våra rötter finns i det förflutna.

Försöker nog att skriva mig fri! Bloggen har ju ersatt de dagböcker jag förr dagligen skrev i. Började nån gång i 17-års åldern. Genom att nu öppet beskriva mitt liv, upplever jag en stark känsla att jag verkligen talar till någon. Till Dig! Men det har också sina risker.

De nervceller som producerar dopamin dör helt enkelt. Inledningsvis kan läkarna förse oss med mediciner som ökar dopaminnivåerna i hjärnan. De goda åren. Sen slutar medicinerna att fungera.Vi blir allt stelare, får en sämre motorik, balans, sömn. Talet blir svagt, sluddrig, själva tänkandet går långsammare. Till slut blir vi till stenstatyer.

Det är vid denna insikt jag vaknar på småtimmarna i rädsla och skräck. Känner panik över att bo i en kropp som inte går att kontrollera. Med de kunskaperna är det fan inte lätt att acceptera sitt öde. Jag lovar er … Jag försöker, men Parkinson i kombination med alla andra mina tillkortakommanden gör det svårt att ens lägga en moteld; att förmå mig till flitigt motionerande, äta proteinfattig kost, vara social. Det är dålig kombination att vara troglodyt och sjuk i Parkinson. Man blir lätt en ”jobbig person”, en belastning för min familj och mina vänner.

Är friheten att välja ett personligt ansvar?

Den STORA ensamheten. Den kommer när vi inser att vi är en del av ett väldigt kretslopp och att allt som blir kvar av oss är en pöl med flytande kolatomer och del giftiga tungmetaller. Var och i vad söker man då tröst? Mycket kan vi dela, men inte döden, det får vi allt brottas med på egen hand. Tomheten … inför livets stora gåtor.

När jag då och då skriver dessa dystra bloggar (i nåt slags försök att förstå, acceptera och att även lära er lite om Parkinson) brukar det ofta komma anonyma kommentar med ilskna kommentarer. Tydligen är det störande för somliga att möta en sårbar människa. ”Sluta gnäll!” ”Ut i friska luften med dig!” ”Skaffa dig ett liv, karljävel!”

Det förhåller ju sig även så att smärtan vi känner i vår ensamhet varnar oss för fara. ”Du har kommit för långt ifrån flocken!” Tiden är knapp. Försöker verkligen göra mina val. Just nu har jag valt att hinna skriva klar romanen ”Älskade Ester”.

Är rädsla brist på trygghet?

Stoikerna i det antika Grekland uppmanar mig att glädjas åt mina begränsningar och att dagligen tänka på min död. Jävligt uppmuntrande. Men de menar att jag därmed kommer att bli alltmer tacksam över det liv jag faktiskt ännu har.

Ps! I kväll ska medlemmarna i Bokpratarna åter träffas (utomhus) efter ett långt coronauppehåll. Hopp – det finnes hopp! Finnes hopp finns även framtidstro.

 

© Kent Lundholm 2020-06-11

 

Fånge i min trerummare

Av , , Bli först att kommentera 3

Kallt som tusan. Rysligt ovan vid dessa låga temperaturer. Efter en kraftansträngning gjorde jag mig i morse redo för en tur till Tegs hälsocentral, men när jag skulle kolla tiderna för blodprover och influensavaccin, visar det sig att hela centralen har stängt idag. Man ska se över sin verksamhet (som torde vara att på så bra sätt som möjligt ta emot så många patienter som det är möjligt).

Det krävs en hel del kraft för att jag mentalt ska göra mig klar för att utföra de enklaste av uppdrag. Känns som hela dagen kantrat. Får istället bli en dag för inhandling av snus och eventuella julklappsinköp.

Brain

En vecka med usel motorik har gjort att jag under en veckas tid suttit isolerad i min trerummare. Talat med tapeter och ett tomt kylskåp … Men min fina dotter räddade mig igår och åkte till apoteket. Hade helt slut på en del piller, vilket inte gjort saken bättre. Blir så arg på mig själv. Att det ska vara så svårt att be om hjälp … Inte ens när det livsviktiga insulinet tog slut i lördags, förmådde jag mig att be om hjälp. Trots att jag omger mig med människor som utan tvekan ställer upp när det gäller.

Väntar ännu på besked från förlaget. Godkänner de mitt manus? Kan jag äntligen börja med de sista bearbetningarna och släppa ut de schackspelande kufarna på sommarbete?

För övrigt har jag ett julklappstips: Köp någon av mina böcker.

Beställ >>> 

KentPsy

Medicin som hjälper

Av , , Bli först att kommentera 3

Men nu måste det väl ändå bli höst – på riktigt. Ända in i oktober har man uppmätt temperaturer på dryga 20 grader. I morse lovade dock väderkvinnan på SVT att nu återstår inget annat än hösten. Bytte såldes till vinterdäck i tisdags.

brain-3168269_960_720

Är ännu, bitvis, svag i benen och brottas med en usel motorik – men sedan jag bytte ADHD-medicin har det blivit bättre, mycket bättre. Efter att under ett halvår knappt tagit mig nerför trapporna där jag bor, förflyttar jag mig numera i lagom takt. Dessutom har medicinen gett mig ett lugn jag saknat i flera års tid. Elvanse är ett läkemedel som ökar koncentration och uppmärksamhet, samtidigt som det minskar hyperaktivitet och impulsivitet. Läkemedlet ökar tillgången på viktiga signalsubstanser i hjärnan, som dopamin och noradrenalin, som vi med ADHD brukar lida brist på.

För övrigt har jag svårt för att bli avbruten, tappar fokus och orkar inte upprepa mig.

Lättjan ger kraft

Av , , Bli först att kommentera 2

En kopp kaffe. Utanför mitt fönster stångas en gatlykta mot mörkret. I går julpyntade jag och ställde fram ett helt gäng med blinkande tomtar, bytte gardiner, satte upp ljusslingor och tog fram ljusstakarna. Så nu är det gjort – och det lagom till att jag åker upp till Skellefteå för att bistå Lena med en omtapetsering av köket. Jag torde väl mest vara i vägen då jag aldrig i mitt liv tapetserat. Märkligt, eller? Allt som har haft att göra med hantverk, som att spika och såga eller tapetsera har gått mig förbi – eller så har jag hållit mig undan. Förresten, jag har kittat om fönstren och målat sommarstugan i Maltträsk som jag en gång ägde. I stort är jag ruskigt oslög, vilket bland annat lett till att jag lyckats med konststycket att borra mig i armen.

spika

Oslöghet kommer till stor del från min ADHD som gett mig försämrad motorik, något som jag lade märke till redan i barndomen. Något var fel. Jag hade svårt att lära mig att knyta mina skosnören, svårt att lära mig att cykla och jag kunde omöjligt jonglera med en boll, åka skidor eller skridskor. När jag växte upp blev detta en väl bevarad hemlighet och jag hittade hela tiden på nya strategier för att inte bli avslöjad då jag skämdes för min klumpighet. Jag har väl under åren lyckas skruva ihop en och annan IKEA-bokhylla, även om somliga blev sneda och vinda, som om de vore konstverk gjorda av Picasso. Att ha ADHD och läsa en instruktion, säg till bokhyllan Bosse, är ett svårt projekt då arbetsminnet (det vi använder oss av när vi ska minnas det vi gör i nuet) är försämrat i brist på dopamin. Medan en normal person tittar på instruktionen en gång och memorerar de fem-sex första stegen, så minns jag lika många steg – fast bara i några sekunder, vilket gör att jag tvingas titta på instruktionen gång på gång samtidigt som jag blir allt mer stressad – och så blir det fel. Däremot har jag inga problem att minnas kungalängder, viktiga årtal och fåniga friidrottsrekord. (Har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”)

sovagroda

Jag har ofta dragits till lättjan. Jag har helt enkelt varit tvungen då jag genom vilan laddat batterierna och försökt få hjärnan att gå ner i varv. Genom min ADHD så brukar ibland hela världen strömma in i min hjärna, då jag haft svårt att sortera bort det oviktiga. Dörrarna står på vid gavel och suger åt sig allt från fågelkvitter, oljud från bilarna, prat från helt okända när jag är ute på stan och handlar, och det blir sådana mängder med onödig information att jag omöjligt kan sortera det. Nu har detta blivit bättre sedan jag fick min ADHD-medicin, men istället så har stroken jag fick för ett drygt år sedan öppnat portarna igen, vilket får min hjärna att emellanåt börja koka. Men åter till lättjan som varit mig till stor hjälp under årens lopp. Genom att tillåta mig att vara lat, då jag kan ligga på soffan och glo en hel eftermiddag, kan jag ladda batterierna och sedan göra det som ska göras. När jag väl är igång är jag rysligt effektiv och det som skulle ta åtta timmar att göra, fixar jag på 2-3 timmar. Men då är jag slut igen. Under åren som yrkesaktiv som brukade jag smita iväg till mitt arbetsrum eller någon annan avskild plats, för att sitta och blunda någon timme eller två, för att orka med resten av arbetsdagen. Egentligen borde jag jobba max tre timmar per dag, men det är nog ingen arbetsgivare som går med på det. Det tillskrivs oss med ADHD att vi har svårt att trycka lagom mycket på gaspedalen och bromsen – istället blir det full gas eller en tvärnit.

För övrigt har jag som författare lagt ner mycket tid på att ”samla in” underlag till mitt skrivande. Genom att betrakta och lyssna har samlat på på utseenden, karaktärsdrag, åsikter, berättelser som sedan blivit underlag till de karaktärer som återfinns i de romaner jag skrivit.

 

 

Usel balans

Av , , Bli först att kommentera 2

Soligt redan i arla morgonstund. Vaknade vid fem, oförmögen att somna om. Den nya medicinen har ännu inte gett avsedd verkan, möjligen är att jag inte vaknar lika ofta under natten. Körde möbler och kartonger i går. Ting som Lena förvarat på en vind tre mil bort, saker från hennes tidigare liv som stått magasinerade i väntan på en ny plats.Tyvärr var jag till liten hjälp när de tunga sakerna skulle bäras nerför en brant trappa utan ledstång. Efter stroken har jag jag fått problem med balansen och koordinationen, särskilt när jag ska gå nerför en trappa. Har svårt att beräkna avståndet mellan trappstegen och vinglar ibland till.

cykel

Nu har jag ju alltid haft dåligt balanssinne, en åkomma som kommer av min ADHD. Redan som barn hade jag en usel motorik och kunde inte hantera bollar, jonglera och skjuta, än mindre dribbla. Jag hade svårt att lära mig att cykla och att åka skidor, så väl på längden som utför. Även finmotoriken har varit usel vilket yttrade sig i att jag hade svårt att knyta mina skosnören, hålla i matbesticken på rätt sätt och som vuxen kunde jag aldrig lära mig att knyta en slipsknut – vilket i och för sig inte var någon större förlust. En av orsakerna till denna motoriska klumpighet är obalansen mellan noradrenalin och dopamin i min ADHD-hjärna.

minnen

Rädslan är vår största fiende. Den förlamar oss, den får oss fly. Rädslan ger oss tvivel och förser oss med skuld. Rädslan får oss att gå till attack. Den drar samman, stänger inne, springer och gömmer. Vår räddning finns i kärleken som öppnar, delar med sig, helar. Ändå finns där en oro för att säga: ”Jag älskar dig!” Kanske för att vi inte ska få höra samma sak tillbaka och bli avvisade. Och då kastas vi in i rädslan igen.

För övrigt är vi människor till vår natur meningsskapande. Kanske var det första ord människan lärde sig: Varför?

Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!”

ADHD och löpning

Av , , Bli först att kommentera 2

Det hettar i ansiktet och uppe på flinten. Påminner om solbränna. Men så har jag också suttit ute på balkongen i dagarna två och för en albino person som jag behövs det inte mycket innan det vita övergår i rosa och sedan i något rött som brinner i huden. Ser i denna arla morgonstund att himlen även denna dag är blå. I dag ska jag bära min vita stråhatt.

löpning

Jag sprang mycket som barn; det var något jag dels försökte springa ifrån, dels fanns det en motor inom mig som satte fart på benen. Redan som liten grabb kände jag hur oron ”pyste ut” när jag sprang, att jag blev lugnare och mindre förbannad. När jag i trettonårsåldern började träna mer målmedvetet och ställa upp i olika terränglopp, blev jag snabbt ”fast” i denna form av idrottande. Eftersom jag led av del motoriska störningar, som kom av min ADHD, kunde jag inte jonglera med bollar, än mindre skjuta dem på mål, och åka skridskor var bara att glömma. Hade till och med svårt att lära mig att cykla och att knyta min skosnören. Men i och med de hårda löparpassen, där jag raskt blev bättre och snabbare för var vecka som gick, så hände något i min hjärna. Jo, det finns flera studier som visar att vi med ADHD fungerar bättre av hård träning. Det låg en hel del i vad min tränare Herman Silén brukade säga: ”Man tänker bättre när man springer! Man får helt enkelt mer blod opp i skallen!” Jo, blodgenomströmningen ökar, men framför allt så frigörs mer dopamin – det som vi med ADHD lider brist av. Med mer dopamin i skallen blev jag lugnare och kunde sitta stilla och fick bättre koncentrationsförmåga och minne, vilket på ett positivt sätt påverkade mina studier.

Jag älskade att plåga mig och gillade de korta, intensiva passen då det rikt flög gnistor kring mig, när mjölksyran tvingade mig till marken så att jag blev liggande och flåsade tungt. Jag blev bra på medeldistans och nästan uteslutande i terränglöpning. Att springa varv efter varv på en friidrottsanläggning var inget för mig, eftersom jag då liksom nu har svårt att stå ut med det som är enformigt och långtråkigt. Nej, det skulle springas i skogen, längs stigar eller skogsvägar. Problemet med att träna terränglöpning, var den tid på året då snön föll och mörkret lägrade sig. I Baklandet fanns inte en enda gatlykta. Herman försökte få mig att åka skidor för att inte all träning skulle ”rinna ur kroppen” under vintern. Men det var inte min grej att med pannlampa följa ett skoterspår rätt in i storskogen. Kände mig rädd. Sedan spelade även min usla motorik in, då jag hade svårt att hålla ordning på stavar, armar, skidor och ben – på en och samma gång. Så under tre månader tränade jag ingenting – vilket gjorde att jag fick träna som en idiot under våren för att hinna i fatt mina konkurrenter som åkt skidor hela vintern. I början av juli var jag i fatt.

minnen

Det finns som sagt studier som visar att barn som regelbundet deltar i fysisk aktivitet får förbättrade kognitiva funktioner som har att göra med beteendestyrning, planering och impulskontroll. Fysisk aktivitet verkar vara speciellt ”nyttigt” för oss som har ADHD. Löpning är bra och enkelt, och ger den struktur som kan behövas: Man börjar vid starten, springer längs en förutbestämd banan och in i mål där man får veta sin tid, som sedan kan slå nästa gång.

Tyvärr gjorde mina andra tillkortakommanden så att jag en dag plötsligt la av med allt springande. Jag var 28 år då jag mitt i steget kände att jag inte kunde springa längre. Att springa blev plötsligt något ”livsfarligt”. Det tog stopp.Det var synd, eftersom personer med ADHD löper dubbel så hög risk att drabbas av övervikt. Antingen går vi och småäter dagtid för att hålla oss vakna, eller så äter vi sent om kvällarna för att lindra ångesten. Fettrik kost kan dessutom försämra utsöndringen av dopamin och förvärra ens ADHD. Så det här med kosten är en annan viktig faktor – men det tar vi en annan gång.

20160315_163208

Om allt detta har jag skrivit i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Intresserad? Beställ boken här!

För övrigt är det Mors dag och jag ska slå en signal till mor Gunhild i Lycksele och säga grattis. Här i Umeå så ska Lenas son gratta henne, så vi åker ut till Teg nån gång mitt på dagen. Kanske kan vi sitta ute i solen – dock bär herr Lundholm denna dag sin vita stråhatt. Annars blir han så röd att bilarna stannar i tron att han är ett trafikljus.