Mörkt därute, nästan. För i husen rakt över gatan syns från fönstren ljusen från adventstackar och julstjärnor. Inger förhoppning och tröst. Var nere på stan igår och köpte några julklappar och har snart fixat en gåva till var och en av mina nära och kära. Inga stora, dyra klappar, men genomtänkta för att sprida glädje. Det är ju så mycket roligare att ge än att få – så länge det inte handlar om att köpa sig fri. Skulle önska att jag var mer altruistisk. Till altruism räknas generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov. Man är helt sonika beredd att hjälpa andra utan att önska något i motprestation. Vad nu det skulle ha att göra med mina julklappsinköp att göra vet jag faktiskt inte, men kanske har jag med ålderns rätt rört mig i den riktningen. Tänker på de två åren jag verkade som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan och såg till att vi gjorde en tidning av hög kvalité som skulle skapa intresse hos köparna och göra säljarna stolta; en insats som emellanåt innebar ett halvtidsjobb under ganska hård press. Men var jag altruistisk när jag tog emot en skattad tusenlapp i månaden för det jobbet? Borde jag ha skänkt den till organisationen? Jag undrar ännu. Något som alltid drivit mig och som under livet fått mig att göra insatser, är orättvisor och ojämlikhet eftersom ett sådant samhälle skapar skam och skuld hos de utsatta, kanske även en känsla av att vara underlägsna. Sådant skapar en känsla av revansch och en tro att bara för att man allierar sig med ”de starka” som pekar ut en ännu svagare grupp, några som redan ligger, som det blir legitimt att sparka på. Det skapar ett märkligt samhällsklimat där de som blivit orättvist behandlade själva blir plågoandar – när de egentligen borde sparka uppåt.

I ett sådant samhälle kan godhet verka provocerande och de altruistiska människorna blir misstänkliggjorda och anklagade för att de är givmilda av egoistiska skäl. Godhet kan med andra ord få vissa att känna sig underlägsna. Enligt socialdarwinismen går livet framåt genom en tävlan mellan individer, grupper, nationer, eller idéer och det är dessa unkna idéer som leder till en sociala utvecklingen i mänskliga samhällen. Skrämmande. Livet är enligt dessa idéer en enda stor, lång gladiatorkamp där de starkaste vinner (givetvis) och ska vinna för att samhället ska utvecklas. Här finns inget utrymme för empati. Vi styrs av själviska gener. En idé som nyliberalismen gillat – och gjorde biologi till politik där rika var i större behov av pengar än fattiga och där samhället delades in i närande och tärande.

Men i själva verket är detta synsätt felaktigt eftersom vi är solidariska varelser,som redan på stenåldern delade bytet för att se till att så många som möjligt överlevde. Vi har i alla tider speglat oss i varandra, för att finna andra att blida sociala gemenskaper med. Om vi räknar samman vad som görs och händer på vår jord under en dag, så är jag övertygad om att det görs mer gott än ont. Problemet är att ondskan får mer utrymme i media. Det är ondskan vi tvingas se i varje nyhetssändning, om och om igen, och till slut invaggas vi i tron ondskan är en naturlig del i våra liv.

Vi som sett döden i vitögat blir för alltid omskakade och vi tvingas omvärdera vad som egentligen är värdefullt i livet. Samtidigt blir det sprickor i muren där rädslan kan sippra fram och förlama oss och bli fixerade av att döden kan slå till igen, precis när som helst. Men det kan mycket väl leda till att ge livet fart framåt och på så sätt hålla oss vid liv. Då kan vi faktiskt ha hjälp av rädslan för den visar ofta vilken riktning vi växer. Vi släpper taget om allt det vi vill kontrollera, lägger oss på rygg i floden och flyter medströms, samtidigt som vi ser alla de som simmar motströms i sin längtan och sin tro att dag komma fram till källorna. Det är nu vi ska träna på att bli ödmjuka, för att kunna ta mot gåvor utan att grubbla så mycket om vi gjort oss förtjänta av dem. Utan ödmjukhet kan vi omöjligt inse våra begränsningar.

För övrigt är vi skapade för ett liv tillsammans med andra och att vara delaktiga i en gemenskap och leva i en växelverkan med andra. Först när vi nått dit så kan vi älska och ta emot kärlek.