Etikett: Ord och visor förlag

En lovande recension

Av Kent Lundholm, 14 augusti 2019 kl 12:58, Bli först att kommentera

Så har den första recensionen av ”Män som spelar schack” kommit. Bibliotekstjänst var snabbast. Det är inte var dag som jag blivit jämförd med Slas, ni vet han som skrev ”En vandring i solen” och ”Vem älskar Yngve Frej”.

Stig Slas Claesson, författare och konstnär (1928-2008)

Nu till recensionen av ”Män som spelar schack”. (2019-08-14)

Jag är nöjd och glad.

* * * * *

Recension
En prosa som påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Kent Lundholm (f. 1958) kommer från en by utanför Lycksele i Västerbottens inland, men är numera bosatt i Umeå. ”Män som spelar schack” är den femte romanen om människorna i den fiktiva byn Baklandet. Här träffar vi 60-årige Rulle Stenlund som är svårt cancersjuk. Han gör sig fri från lasarettdöden i Lycksele och beger sig till Baklandet för att dö bland kvarvarande åldrande vänner. Med sig har han några liter flytande morfin och starka värktabletter.

Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Här finns humoristiska pärlor men också manlig jargong som emellanåt känns aningen påfrestande. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik.

BTJ/ Jan Hansson

___________________________________

Några ord om en sned och orättvis bevakning av ny litteratur. Man skulle kunna tro att det är kulturmobbning som de sysslar med på pressdrakarna i Stockholm och söderut.

Fem av fem möjliga
Att gå och vänta på recensionerna kan vara riktigt plågsamt. Man kan ju faktiskt bli sågad nere vid fotknölarna. Men det har aldrig hänt mig. Utan att förhäva mig, så har jag mestadels fått mycket bra recensioner. Om den förra boken ”Spring Kent, spring!” skrev en recensent: ”Mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. Om ”Vedtjuven” skrev Norran: ”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.” Om ”Konungarnas konung från Baklandet” skrev en recensent: ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått.” Och slutligen, ”All världens lycka”, som en recensent beskrev som: ”Det här är den goda berättarglädjens bok.”

Kulturmobbning
Men vad hjälper det? Det måste vara en medveten strategi de jobbar efter; en mall de lägger ut på en karta för veta var de ska kapa landet på det kulturella planet. Det liknar inget annat än kulturmobbing. Ingen av storstadstidningarna har skrivit ett enda ord om mina böcker, trots att vänner och bekanta varit på deras kulturredaktioner och dängt böckerna i skallen på redaktören. Nix pix, här ska inte skrivas ett enda ord om lovade författarskap i den norra landsändan.

Svårt att nå ut
Lika illa är det med bristen på försäljningsställen. Bokhandlarna beställer inte hem romaner från små förlag. Finns inte titeln med på deras centrallista, så är det kört. Det hjälper inte att vifta med bra recensioner (”Mästerligt välskrivet. 5 av 5 möjliga.”) Nä, det ska vara Bonniers, Norstedts. Då är det finkultur – trots att de fått usla recensioner. Som ni förstår så har vi inget naturligt ställe att sälja våra böcker. Ibland ställer ICA eller Coop upp med någon hylla bland leksaker och ritblock, det tackar vi för! Jag säljer merparten av mina romaner i samband med mina framträdanden. Annars får vi förlita oss på Bokus eller Adlibris.

Beställ en bok eller två: Bokus eller hos Adlibris eller hos Förlaget

Centrum för författare

Av Kent Lundholm, 5 oktober 2015 kl 18:27, Bli först att kommentera

Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.

Änglars tålamod

Av Kent Lundholm, 21 juli 2015 kl 06:26, Bli först att kommentera

Vaknar i ottan och känner mig utsövd, dricker starkt kaffe. Som gammfolket. Ser en sommarmorgon stå utanför mitt fönster; en ändlöst blå himmel, en sol som parkerat uppe till höger av mitt fönster. Ännu tyst och stilla från Backenvägen, som om ett par timmar kommer att förvandlas till en bullrig plats på jorden.

Har hunnit korrekturläsa ungefär halva manuset. Nu ser jag (äntligen) att texten slipats fram till något som kan publiceras vad det lider. Förlagets redaktörer (Göran och Biggan på Ord & visor) har gjort ett bra jobb med det manus jag skickade till dem i början av juni. De har änglars tålamod. Vet inte hur många versioner jag under skickat in under årens lopp. Har gjort ständiga ändringar, gjort nya tillägg eller tagit bort långa stycken. Det liknar ingen annan bok jag skrivit – men så är detta boken om mig själv. Det är en bok jag började skriva redan 2010.

Det krävs distans till mig själv för att på ett ärligt sätt kunna beskriva mitt liv. Dessutom är det ju ett arbete med minnesbilder och sådana har en tendens att ändras var gång man plockar fram dem. Som tur är har jag dagboksanteckningar att falla tillbaka. Ända sedan 18-års åldern har jag fört dagbok, vilket har varit guld värd. För när man tror sig minns något exakt, så finns där nyanser av något annat i det jag skrivit i mina dagböcker. Något annat som är guld värt när man ska redogöra för sitt liv, är alla de fotoalbum jag har stående i min hall. Bilder som visserligen håller på att blekna, men som alla rymmer sin historia, sitt minne.

För övrigt måste vi dagligen påminna oss om var våra gränser går. Hur mycket tillåter vi att folk klampar in i våra liv; de vars mål är att söndra och härska? Ni vet de som själva är gränslösa. Skaffa därför färg, måla gränsen omkring er och gör sedan en skylt med texten: Hit men inte längre!

En naken självbiografi

Av Kent Lundholm, 20 juli 2015 kl 19:23, Bli först att kommentera

I dag kom slutkorrekturet på min kommande bok från förlaget. Jag ska gå igenom texten och kontrollera att där inte finns några fel. Det är märkligt med texter, för trots att jag lämnade ifrån mig en noga genomgången text till förlaget och att sedan två redaktörer lusläst det jag skrivit, så hittar jag fortfarande småfel, inte så många, men ändå irriterande småfel. Så nu är det upp till mig att lusläsa varje mening, stanna upp då och då och fundera, vila tankar och ögon lite då och nu, för att inte missa just småfelen.

Problemet jag brottats med hela livet, är att jag (författaren och journalisten) är dyslektiker. Jag brukar tappa bindeorden inne i meningarna (som, att, och) och det brukar försvinna en och annan ändelse.Jag måste alltid printa ut mina texter, då dataskärmarnas dåliga upplösning gör att jag missar ännu mer. Jag brukar skriva om, och skriva om, och skriva om mina texter till dess jag att ”tvättat” bort småfelen. Så när jag nu korrekturläser texten från förlaget så handlar det i mångt och mycket att jaga mina dyslexifel.

Hoppas att tidsplanen håller, så att boken kommer ut under senhösten. Men det är ju så mycket mer som ska fixas inför en utgivning, som omslag, fotografering, marknadsföring. men det ordnar väl sig. Men jag gruvar mig redan för mottagandet av boken, som förlaget vill döpa till ”Spring Kent, spring!” En naken självbiografi om ett liv som inte alltid varit spikrakt – även om det för en utomstående kan ha verkat så. Spikrakt. En man i språnget, alltid på väg. Men så har det inte varit. I varje fall inte i mitt liv.

Lämnat tillbaka den fina hyrbilen. En sådan skulle man haft, en Toyota av senaste modell, med sex växlar. Gick hem från Ersboda i solskenet, i värmen. En och en halv timmes traskande. Fick skavsår på höger häl. Sedan har jag suttit och lusläst och jagat småfel. Däremellan har jag tänkt på resan till baklandet och inlandet, och alla de fina, vackra människor jag mött. Tusan att de ska bo så långt bort.

För övrigt kan jag berätta att jag varit in på Biltema och köpt tio disktrasor.

Etikett: Ord och visor förlag

En lovande recension

Centrum för författare

Änglars tålamod

En naken självbiografi

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv