Vaknade med en förfärlig nack- och huvudvärk. Trodde ett tag att jag fått en ny stroke. Men efter att ha tagit ett par starka värktabletter, blodtrycksmedicinen och druckit en kopp kaffe så lättade smärtan. Hade nog legat och bitit ihop. Kanske drömt nåt förfärligt. Har ju en märklig förmåga att leva mig in i mina romankaraktärer och brukar få dras med deras smärtor och rädslor.

Ester, huvudpersonen i min kommande roman, talar ofta om sin ensamhet och rädslan över att bli kvarglömd ute i skogen och övergiven av sin flock. Jo, kanske var det så tankarna gick vid femsnåret. Kvarglömd … Missförstådd av omvärlden och i av de sina, de närmaste.

Dessa dömande människor vill till råga på allt inte ens vill lyssna på en förklaring. När sånt drabbar mig, brukar jag bli tjurig som fan. Okej, vill de inte veta vad som hände, och varför det skedde, så gå gräv ner er! Kanske en lite fånig attityd, men ni kan läsa en tidigare blogg hur vi som växt upp med skammen brukar reagera när vi blir oskyldigt anklagade.

Värst är det när det handlar om människor som känner till denna sårbarhet, och som gång på gång utnyttjar detta genom att riva hål på den tunna hinnan. Då känns det rent av utstuderat. Nästa märklighet med sådana personer är att de känner sig kränkta, trots att de suttit på den dömande sidan. Var det så Ester Duva kände? Hon som ständigt dömdes för sitt yttre och som på grund av skammen inte orkade försvara sig. Skammen har en förmåga att anpassa sig efter ens belackares påstående. Får man höra tillräckligt många gånger att man är usel, så vaknar man om morgnarna och tror att man är en usling.

För övrigt så bör du undvika att döma andra. Annars kommer det sluta med att du en vacker dag gör det som du nu kritiserar. Då kommer det vara du som blir dömd. Det är ju allmänt känt att de som dömer mest, är de som har det lägsta självförtroendet och den uslaste självkänslan.

© Kent Lundholm 2019-12-05