Sovit intensivt, känns det som. Vet att jag drömt, men inte om vad. Inget obehagligt, tror jag, Bara en diffus känsla av att ha åkt karusell. En lätt yrsel. För övrigt är det den stora partydagen. Polaren Ante med några av sina arbetskamrater har bjudit in ett hundratal för att umgås, dansa och för de som vill och måste dricka en och annan öl. Det är kul med stora fester som var vanligt förekommande under åttiotalet, både då jag bodde i Skellefteå och när jag flyttat hit till Umeå. Under mina uppspeedade (hypomana) perioder var jag den som såg till att vi samlades till stora fester, ofta under något tema som exempelvis Vilda Västern. Just den senare blev en succé bland de manliga gästerna, medan tjejerna var måttligt förtjusta … men det är klart när vuxna karlar blir mer intresserade av att skjuta med knallpulverpistoler och att kasta lasso, än att dansa och konversera, så tröttnade de och gick helt sonika hem. Kvällens fest blir nog inte lika vild, men så är vi också ett gäng sextioåringar som lekt romen av sig.

Vi samlar våra minnen inne i hjärnan, minnen som flyter omkring, som gömmer sig ibland, men som emellanåt flyter upp till medvetandet. En del göms i glömskan. Utifrån vad vi minns eller tror oss minnas, skapar vi berättelser. Öar av barndomsminnen. Minnenas mummel. Vi drar bort, vi lägger till allt medan tiden nöter och mal ner det som är kvar. Hur mycket blir egentligen kvar i slutänden? Kanske bara en massa egendomliga skärvor av kantstötta minnen.

Just nu tycks minnet lyfta fram en massa märkliga maträtter som förekom i min barndom. Kokt märgpipa där den fettdrypande märgen antingen sögs ut ur benet eller lirkades fram med ”virknålar” av trä som pappa gjort i vedboden. Oppstekt gröt, blöta med smör, njurpalt för att inte tala om alla äckliga blodrätter och rökt älghjärta. Eller grisfötter och rökt ål. Däremot hamnade inte kokt älgmule på vårt bord, som enligt hundföraren i jaktlaget var en gåva från Gud. Sedan minns jag ju allt gott som morsan lagade: köttsoppa med klimp, köttbullar och makaroner, palt och ugnspannkaka. Och kanelbullar.

Så här års blir ljuset allt blekare. Träden står nakna och hukar i sorg och långt där borta drar berget en grå luva över hjässan. Det blir tyst. De fåglar som stannar över vintern kurar i buskagen och kniper käft. Det finns liksom inget att säga, vare sig under de allt kortare dagarna eller de stilla, kalla nätterna. Men hur trist det än verkar vara så här års, så omges vi denna kalla, nakna årstid; av det som finns utanför oss och det hjälper oss att förstå vad och vilka vi är. En människa i ett vakuum existerar inte. Vi måste spegla oss i ”något utanför oss själva” och i de människor vi möter för att kunna bilda grupper som vi sedan får tillhöra och växa i. Ensamma går vi fort under.

För övrigt kan döden bara existera där det också finns liv. Med detta uppmuntrande konstaterande, önskar jag Eder alla en trevlig lördag. På återseende. /Kent