Etikett: peter gabriel

Musik som helar

Av Kent Lundholm, 3 juli 2020 kl 16:31, Bli först att kommentera

(Krönika från Lokaltidningen juni 2020)

Många måste ha tyst omkring sig då tillfället kräver koncentration. Trots min röriga ADHD-hjärna kan jag lättare fokusera, sitta stilla och skriva när musiken fyller mitt arbetsrum. Däremot störs jag av ”vardagsljuden”: den väsande ventilationen, brummande kylar och frysar, regndroppar mot fönstren. Då flaxar mitt fokus upp i det blå.

Musiken verkar samla krafterna i min hjärna. Det har också visat sig att det är lättare att träna upp ett uselt arbetsminne med hjälp av musik och att hjärnhalvorna jobbar mer samstämmigt. Men jag har mina hårda krav. Den musik jag lyssnar på ska vara variationsrik både vad gäller rytm och ackord. Det krävs dynamik och spänning. Älskar musik som byter riktning, ljudmattor som växer, men som återvänder till refrängen.

Musik kan, precis som droger, ge oss ”kickar”, eftersom belöningssystemet påverkas av låtar vi gillar. Då får vi en dopamindusch. Eftersom vi med ADHD har en förmåga att snabbt bli uttråkade, klarar jag inte av treackordsmusik, typ blues. Blir faktiskt irriterad när musiken trampat vatten ett par minuter.

Genesis

Musik är ofta knutna till känslor och minnen. Minns än detaljer i Uffes rum och doften av purjolök. Det var om kvällen i Lycksele 1976. Han spelade två plattor som förändrade mitt liv: Genesis ”A trick of the Tail” och Gentle Giant ”Octopus”. Adoptionen skedde direkt. Detta var min musik! Där fanns spännande rytmer och tunga, svävande ackord; musik som skapade vemod och lycka på en och samma gång.

Musik påverkar HELA hjärnan. Det finns inget särskilt ”musikcentrum”, utan både höger och vänster hjärnhalva engageras. Viss musik kan vara rena rama medicinen och bland annat lindra smärta och förbättra immunförsvaret. Men den kan även manipulera våra känslor. Tänker på film- och reklammusiken: ”Blå, blå vindar och vatten”.

Patienter med stroke och demens kan stimuleras av musik. Såg en dokumentär där ett tiotal ”stenstoder” plötsligt vaknade till liv och började sjunga när de fick höra sina favoritlåtar. Viss musik kan göra oss alla lugnare och mindre stressade. I det fallet ska visst Albinonis ”Adagio” vara mycket effektiv.

Detta med att diskutera vilken musik som är bäst torde vara bortkastad tid. När jag blir inspirerad av Genesis, spyr en annan. Alla har vi våra favoriter.

Musiken är mitt allt. Då och då, när ett par vackra ackord träffar mitt hjärta, kan jag förlora fattningen och få kalla kårar samtidigt som ögonen blir vattniga. Det handlar om musik som borrar sig in i mitt allra innersta, ner i mina hemliga rum. Då får jag krafter så att jag lättare kan uttrycka mina känslor samtidigt som fantasin tar fart.

Sån musik måste väl passa en kuf som jag?

Länkar till MIN musik:

Läser allt – samtidigt

Av Kent Lundholm, 25 april 2020 kl 09:19, 1 kommentar

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Musik som läker

Av Kent Lundholm, 11 maj 2019 kl 09:44, Bli först att kommentera

Musiken har varit och är en viktig del i mitt liv. Min andliga spis. Utan musiken hade jag förtvinat och gått under. Med all säkerhet. Det handlar om den musik som jag lyssnar på. Musiken har en inneboende läkande kraft, som kan minska stress, skapa lugn, få stopp på springet i benen och förbättra koncentrationsförmågan. En orsak till de positiva effekterna är att musiken ökar halten av dopamin i hjärnan. Dopamin är något som vi med ADHD lider brist av. (Läs mer om dopaminets gåta på min blogg den 9 maj).

För min personliga del ska det vara musik som skapar starka känslor, som är vacker och varierad, som stiger och sjunker, och inte upprepar sig med tre vilsna ackord. Genom hela mitt vuxna liv har symfoniska och progressiva band fångat mitt intresse. Typ Genesis, Camel, Supertramp, Gentle Giant. Lägg sedan till Bach och Mozart.

Smakprov Genesis

Jag har levt med kraftiga och plötsligt komna humörsvängningar. Än hypoman, än deprimerad. Än bubblande av skratt, än med gråten i halsen. Jag lade tidigt märke till musikens positiva effekter på min kroppsliga och psykiska hälsa. Det fanns musik som lugnade och som var avstressande. Musik som lyfte mig ur mörkret.

Bach – lindrar vid oro

Numera är jag ständigt är omgiven av musik. I köket hörs klassisk musik från radions P2 (Mozart har visst en starkt lugnande effekt), i arbetsrummet flödar den symfonisk rockmusiken, I TV-rummet spelas en tredje sorts musik – och i bilen hörs tunga ljudmattor.

Peter Gabriel

Forskningen visar att musik påverkar immunsystemet som minskar de inflammationer som kan bidra till demens, depression och reumatiska sjukdomar. Musikens lugnande egenskaper minskar utsöndringen av stresshormonet kortisol, som annars kan höja blodsockernivån, blodtrycket och pulsen – sånt vi kan få diabetes av. Musiken har en mer lugnande effekt än Valium och Mozart har en positiv inverkan på allergier.

När jag lyssnar på Genesis eller Mozart sätter det fart på många olika delar i hjärnan. Med hjälp av magnetkamera kan man se att musiken påverkar sinnessystemet, det motoriska och känslomässiga systemet och även området för tänkande och planering. Alltså: musik påverkar hela hjärna – det finns nämligen inget särskilt ”musikcentra”. De sjukdomar som kan påverkas positivt av musik är autism, schizofreni, demens, depression, cancersmärtor och stroke. Det finns även studier som visar att musiken kan förbättra minnet.

Nåväl – låt er favoritmusik flöda i rummen och känn hur ni blir fokuserade och rofyllda. Jag lovar att det hjälper. I vilket fall som helst är det njutningsfullt att lyssna på vacker musik.

Supertramp

c Kent Lundholm

Störst av dem alla

Av Kent Lundholm, 18 september 2018 kl 14:31, Bli först att kommentera

Vi har alla våra husgudar. Mina är gudar stod för nyskapandet, som lekte med instrumenten som om de hade förlägna lemmar och att de vara överlägsna rent musikaliskt alla världens bluesband. Min ADHD-hjärna somnar av treackordsmusik, blir uttråkad, försvinner. Istället väljer jag att glida fram på en vibrerande ljudmatta, där det till slut växer fram något vackert. Många av progressiva band (Obs ett G som inte ska förväxlas med den svenska proggmusiken med två G G). Till de progressiva banden under 70-80-talen brukas räknas Camel, YES, Pink Floyd, King Crimson, Gentle Giant, Supertramp, Marillion, Sparks, Alan Person, Klatuu, Talking Head, Kate Bush, Björk, Kaipa – men störst av dem alla är: Genesis.

Genesis bildades 1967 på elitinternatskolan Chartrehous i England. Den som skapade gruppen var ikonen Perter Gabriel, som redan då lade beslag på att vara leadsinger. Efter första skivan kom Steve Hackett (gitarr) och Phil Collins in på trummor. Under årens lopp föll den ena efter den andra medlem av och till slut kom plattan ”And Then There Were Three” (1978) och då var bara Collins, Tony Banks och Mike Rutherford kvar – ändå är detta deras vackraste platta.

Nu sökte sig Collin ut i solokarriär och det blev ju en succe. ”In the air to night”

Collins lär ha sålt 200 miljoner skivor. Sanslöst, hälften med gruppen Genesis, hälften som soloartist. Det är bara tre artister som klarat vad och det Paul McCartney, Michael Jackson – och så Phil Collins förstås

En flanerande diabetiker

Av Kent Lundholm, 3 november 2017 kl 08:59, Bli först att kommentera

Fredag. Vackert väder verkar det bli. Torde bli en promenad i det bleka solskenet. Måste ju röra mycket på min lekamen för att hålla min diabetes i schack. Lovande utveckling av mina blodsockerkurvor sedan jag fick den nya medicinen, som gör att maten stannar längre i magsäcken och skapar på sätt en längre mättnadskänsla. Dessutom är jag inte lika hungrig längre, vilket varit ett bekymmer för mig. Har ju jämt gått omkring och tuggat på något. Minus fem kilo på en månad är heller inte fy skam. Den nya medicinen lär även minska risken för hjärtinfarkt och stroke, vilket är högrisksjukdomar för oss diabetiker.

På måndag är det dags att äntra scenen i Väven (Umeå) och prata om och kring psykisk ohälsa; en föreläsning som kretsar kring min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

Köp boken för 119 kr >>> BOKUS

Intensivt korrekturläsande av min kommande roman. Röda, rinnande ögon – men en rolig fas i skrivandet. Jagar fakta- och stavfel, stryker en hel del.

Nog gjordes det väl bättre musik förr? Jag vill då påstå det – som under tidigt 70-tal när Genesis gjorde denna låt som räcker i drygt 23 minuter. Nu finns denna mastodontlåt vackert illustrerad vilket med tydlighet lyfter fram den lysande, geniala texten. Älskar dessutom Peter Gabriels hesa, skrapande röst.

För övrigt vill jag denna dag citera den nu avlidne och saknade författaren Peter Nilson: ”Vi är närsynta i tidens landskap. Livet rinner ifrån oss, men det är oändligt gott om tid i universum.”

Bara bra musik

Av Kent Lundholm, 25 september 2017 kl 12:49, Bli först att kommentera

Idag orkar jag denna dag inte skriva nåt djupt, inte ens nåt ytligt. Länkar istället till musik med djup och mening – och framförallt att den är så vacker. Jag älskar ju musik som på ytan kan låta obegriplig, men som genom ex genomlyssningar avslöjar skönhet och något så ohyggligt mer än de treackorsmusik dominerar dagens musikutbud. Jag har svårt för musik som ständigt upprepar sig, typ blues som drunknar i sina tre ackord.

Skrikande människor

Av Kent Lundholm, 2 september 2016 kl 14:35, 1 kommentar

Sitter i Lenas arbetsrum här i AIK-land och lyssnar på gamla Genesis-låtar. De var ruskigt bra på den tiden när Peter Gabriel och gitarristen Steve Hackett var kvar i bandet. Inte underligt att de gick under epitetet ”Symfonirockare”. Emellanåt är det rena rama sagomusiken.

Här en låt med ”nya” Genesis med Phil Collins som frontfigur – men låten är från 70-talet.

Har tänkt på en sak, kanske för att jag numera verkar här på jorden som en nykter man. När folk fått i sig tillräckligt med alkohol börjar de genast tro och inbilla sig alla andra lider av nedsatt hörsel. Ju mindre lokal, desto mer skriker alla som blivit på fyllan. Jag har några gånger hakat på polarna ner på stan för göra en pubrunda. En gång i livet var jag en flitig gäst på stadens pubar och förmodligen var jag en av dessa skrikande människor – som förmodligen gjort en och annan lomhörd. Jävlar vilket slammer och ropande det är på en pub, något jag blev varse om där jag stod med min Ramlösa och helt spiknykter försökte undkomma detta oväsen. Man skulle kunna tro att det var en jordbävning.

För övrigt kan våra liv inte förändras om vi inte ändrar vårt beteende.

Fin recension ger mod

Av Kent Lundholm, 7 april 2016 kl 06:20, Bli först att kommentera

Uppe i ottan och försöker bli vaken. Det fattas kaffe, svart kaffe. Ska ta fixa mig en kopp. Ska åka till Skellefteå idag, till Lena, och vid tvåtiden ska jag träffa Norrans kulturredaktör för en intervju. I morgon är det dags för en berättarföreställning tillsammans med Linda Marklund i Bodbysund utanför Burträsk. Det rullar på.

Såja, nu står det en kopp kaffe på skrivbordet. I går kväll kom ett mejl från min förläggare. ”Grattis Kent”, skrev han och skickade med en fil med recensionen från BTJ. En bra recension från BTJ kan leda till rätt så stora inköp av boken till landets bibliotek.

Citat ur recensionen: ”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.” / Katharina Jacobsson BTJ

Beställ boken >>> Ord&visor förlag

Dagens utbildning. Okej, nu över till något annat, men något som knyter an till min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Texterna är hämtade ur en faktabok jag jobbar med.

BIPOLÄR SJUKDOM är kronisk. Alltså, det inget som växer bort eller helas på något vidunderligt sätt, och den kräver precis som andra sjukdomar, exempelvis diabetes och hjärtsvikt, en livslång behandling. I mitt fall hann jag bli femtio år innan jag fick diagnosen BS – som bröt ut när jag var nitton år och gjorde lumpen på I 20 i Umeå. Redan då hade jag kunnat stryka med, men jag överlevde. Bipolär sjukdom är en underdiagnostiserad sjukdom, vilket gör att det finns ett mörkertal för hur många som idag har sjukdomen, men som ännu inte fått diagnosen. Man räknar med att så många som 70 procent av de bipolära i början får en annan diagnos och att 35 procent är obehandlade i tio år. Det kan få många konsekvenser om man inte får rätt diagnos. Någonstans mellan två och fem procent av befolkningen drabbas av sjukdomen, och den är lika vanlig bland män som kvinnor. Vanligtvis bryter den ut i puberteten eller i tidig vuxenålder, fast även yngre barn finns beskrivna som bipolära. Det är vanligt att bipolär sjukdom och ADHD går armkrok, och ibland går symtomen i varandra. Det kan vara svårt att säga vad som är vad. Det är viktigt att få kontroll över sin ADHD, eftersom den har en förmåga att ”riva upp” nya skov i sjukdomen.

Många av oss med bipolär sjukdom har högpresterande yrken och det tycks finnas ett samband mellan sjukdomen och ökad kreativitet – i varje fall är sjukdomen vanligare hos konstnärer, författare och vetenskapsmän. Det har förmodligen sin orsak i sjukdomens hypomana fas som kan ”förlösa” tankar och känslor; vilket gör att förmågan att tänka ”brett och associationsrikt” ökar. Det är som om man får obegränsat med energi som man måste göra något av. Sova har man inte tid med. Däremot finns det inte mycket konstruktiv och bestående kreativitet när det slår över i manin eller när man fastnar i en djup bipolär depression.

I den bipolära sjukdomen finns starka inslag av ärftlighet och ofta finns det en familjehistoria där flera har insjuknat i sjukdomen. Om en förälder är bipolär, så ökar risken med 65 procent att barnet får sjukdomen, och om båda föräldrarna är bipolära, så är risken upp mot 75 procent. Däremot föds man inte bipolär, utan med en ”genetisk sårbarhet”, en ökad känslighet för exempelvis stress, som gör att man senare utvecklar sjukdomen. Det är inte helt ovanligt att alkohol och andra droger blir en väg till självmedicinering. Därför är det viktigt med att få en diagnos. Men ofta går man bara till doktorn när man är deprimerad – knappast när man är hypoman då tankarna flyger lätt och då man har hundra idéer som ska genomföras. Då är man allt annat än ”sjuk”. Därför blir man ofta sedd som en person som lider av depression och blir behandlad som en sådan. Vilket kan få förödande konsekvenser. Risken är stor att vissa av de antideprimerande medicinerna startar ett hypomant/maniskt skov.

BS är en farlig sjukdom med hög dödlighet. Men tro nu inte att det beror enbart på självmord. Medellivslängden bland män i Sverige som har en kronisk psykisk sjukdom är 20 år kortare och 15 år bland kvinnor. Det betyder att dessa mäns medellivslängd är på samma nivå som på Haiti, medan kvinnornas nivå är jämförbar med Nepal. I ”det tysta” dör psykiskt sjuka femton-tjugo år förtidigt. Det är kanske lätt att tro att det är självmorden som ökat, men det är fel. Den främsta orsaken till för tidig död hos kroniskt psyksjuka människor är hjärt- och kärlsjukdomar. Detta sker i en tid då dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar bland befolkningen i stort halverats under de senaste 50 åren.Orsaken till dessa skrämmande siffror är att man på grund av passivitet och felaktig kost, går upp i vikt och får dålig kondition, som leder till högt blodtryck, höga blodfetter och i slutänden diabetes. Det är inte alltid så lätt att ge sig iväg till gymmet eller ut i joggingspåret när man är djupt deprimerad, psykotisk eller lider av panikattacker. Dessutom kan de mediciner som måste tas i sig leda till högt blodtryck och viktuppgång. De som lider av kroniska psykiska sjukdomar borde därför ha ett större behov av somatisk vård än andra grupper, men så ser inte verkligheten ut. Socialstyrelsen har kunnat visa att just den här patientgruppen har avsevärt mindre tillgång till den typen av vård. Sedan ska vi inte glömma den stressfaktor det är att som sjuk hamna utanför ett socialt sammanhang. Man kan bli av med jobbet, förlora familj och vänner och utan meningsfull sysselsättning så är det svårt att äta rätt och motionera.

Som sagt, många med BS är kreativa, skapande människor med ett starkt driv. För mellan skoven är vi ”normala”, sköter våra jobb, skriver våra böcker, sjunger våra sånger. Den här listan på bipolära personer hittade jag på Aftonbladets webb 2015.

Peter Gabriel f.d sångare i Genesis

Sinead O’connor
Robin Williams
Tracy Ullman
Peter Gabriel
Sting
Jean Claude Van Damme
Catherine Zeta-Jones
Ben Stiller
Carrie Fisher
Robert Downey Jr
Linda Hamilton
Jim Carrey

För övrigt är det svårt att säga: ”Jag är bipolär.” Man säger ju knappast ”Jag är cancer.” Det gäller att skilja på mitt jag, min personlighet och den sjukdom jag lider av.

Under läkning

Av Kent Lundholm, 25 augusti 2015 kl 08:21, Bli först att kommentera

Nog måste det väl ändå vara så att min hjärna är under läkning. Måste vila titt som tätt och sover upp mot åtta timmar per natt. Något har hänt. Jag som i vanliga fall aldrig brukar vila dagtid och som nattetid sover i snitt fem timmar. Men jag förstått att hjärntröttheten är det symtom som sitter i längst efter en stroke i lillhjärnan, medan balansen går att träna upp mycket snabbare. Det stämmer precis på mig.

Om några timmar får jag besök av en sjukgymnast från stroketeamet som vill se hur jag förflyttar mig i geografin, plus att han ska ha med sig ett helt batteri med balans- och koordinationsövningar. Jag är så villig att träna – precis lika villig som jag varit att jobba för att bli en bättre människa. Efter det jag varit med om tidigare i livet så har jag kämpat och kämpat och med tiden börjat skörda segrar. Efter sommarens vandringar i solen så var jag verkligen på G. Men så small det till i bakhuvudet. Jag överlevde. Tacksamhet.

Det är lätt att sjukdomen gör att man blir sitt eget livsprojekt, att man stannar ”i sig själv” och blickar in mot sig själv och blir rysligt självupptagen. Vill det sig riktigt illa slutar man intressera sig för andra människor, slutar ställa motfrågor som: ”Och hur mår du själv?” ”Hur går det för dig?” Man blir isolerad, ensam – man hamnar utanför sitt sammanhang. Man förpassas till månens baksida – och där är mörkt och kallt. Än hur eländigt det kan bli i sjukdomen så får man inte glömma bort att höja blicken och se människorna runt omkring en. För det man själv ger får man igen tusenfalt – och det är nog den bästa medicinen . Tack alla ni som brytt er om mig, som hjälpt mig, som uppmuntrat och tröstat mig. Jag ser er!

För övrigt vill jag nog älska livet mer än dess mening.

Ps! Som ni har märkt så har jag länkat en hel del musiklänkar till Peter Gabriel. Mannen med rösten, sin mäktiga musik; mannen som en gång var frontfiguren i supergruppen Genesis.Ds!

Stel och yr

Av Kent Lundholm, 24 augusti 2015 kl 06:44, 2 kommentarer

Stel i nacken, huvudvärk, yr. Kanske blev jag för ivrig under gårdagen då jag var igång mest hela dagen, med några korta avbrott för vila. För korta. När jag ska vila, återhämta mig, när hjärnan börjar koka och brusa, så måste jag lägga mig ett helt tyst rum, med ljuset släckt, dörren stängd så att inga ljud tränger igenom. Det funkar inte lägga mig på soffan och slötitta på TV. Nej, alla yttre stimuli måste avskärmas. Det känns och hörs i skallen när motorn går ner i varv och läkningen sätter igång. Min hjärna behöver vila för att finna de nya kopplingarna, förbi det som blivit trasigt. Mitt problem är att jag under mitt tidigare liv sällan (aldrig) kunnat lägga mig ner och vila, i varje fall inte under dagtid. Det är som om jag haft eld i baken. Det ska hela tiden ske nåt och det som ska göras måste ske på en gång, gärna igår. Dags för att tänka nytt.

Är så glad över alla dessa snälla människor som omger mig. Snällhet vinner i längden eftersom det är en form av intelligens som alltid ger utdelning; skulle nog kunna se snällheten som en överlevnadsfördel då den har en förmåga att sprida sig till andra. Det finns de som tror att vi tappar energi när vi är snälla, vilket är helt fel. Snällhet alstrar energi och sätter fart på belöningssystemet. Att se en medmänniska är snällhet. Yes!

De finns lite varstans, de oärliga magikerna, som slår mynt av att ge sig på sårbara, rädda människor och utnyttja deras behov att söka svar. På någon av de kommersiella kanalerna tar några av dessa ”tomtar” på sig rollen att vara medium. På fullt allvar går de mellan rummen med handen på hakan och hummar, för att sedan meddela någon stackare att de fått kontakt med de döda. De levererar (utan att dra på munnen) en direktrapport från andra sidan. Förutom att detta är rent nonsens, är barnsligt löjligt, så är det elakt. Men vi människor tycks ha ett stort behov av lögner – särskilt mycket då sanningen har blivit obekväm att leva med.

För övrigt så väntar jag på att stroketeamet ska dyka upp. Läkare, sjukgymnast, kurator med flera. De ska se om jag dels har överlevt i min ensamhet, dels se om jag behöver några hjälpmedel. En ny Toyota skulle underlätta livet för mig.

Etikett: peter gabriel

Musik som helar

Läser allt – samtidigt

Musik som läker

Störst av dem alla

En flanerande diabetiker

Bara bra musik

Skrikande människor

Fin recension ger mod

Under läkning

Stel och yr

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv