Etikett: phil collins

Sportig bil att färdas med

Av , , Bli först att kommentera 6

En liten sportbil att färdas i under min turné.

Köpte en bil igår. I rena ilskan. Skodan har på tok för hög sidbalk att få fötterna över. Särskilt  under de usla Parkinsondagarna. Droppen var när jag härom kvällen tvingades utföra rena cirkusnumret för att ta mig ut. Undrar vad grannarna tänkte när jag kom ur bilen, fyromfot, stående på alla fyra, på blåisen – ilsket svärande rakt ut i tomma luften.

Knatade in på Bergners bil medan grabbarna på Merkonomen fixade fyra slocknade lampor. Samtidigt rullade ett nytt bilobjekt in bilhallen, en fem år gammal (som ny) KIA Rio,  som rullat 3000 mil, med rattvärmare, farthållare och med en bildskärm som underlättar när jag ska backa. Har vissa dar svårt att vrida på huvudet. Vägskatten är på låga 350 kr/år och som drar 0,5 liter milen – och sist men inte minst: En låg sidobalk som underlättar när jag ska i och ur bilen. Jo, jag glömde: Nya sommar- och vinterdäck på lättmetallfälgar. Denna bil, sänd från gudarna efter att jag offrat en get, är numera min.

Jungfruturen blir dagens tur till Lycksele där jag ska framträda i lasarettets sjukhusbibliotek. Femte framträdandet i Lycksele – sjätte blir i Knaften i början av mars. Jo, sådan är jag. Impulsiv så att det ryker ur öronen. Men jag orkar inte knata mellan handlarna för att söka prisvärda bilar.

Skoda Romster till salu.

Efter att ha provsuttit den (45 sekunder), meddelade jag säljaren: ”Japp, den tar jag.” ”Men ska du inte provköra den?” ”Nä, det har jag inte tid med.” Säljaren som spelat forward i Björklöven så sent som för två år sen, studerade mitt AIK-märke på jackans vänstra ärm. Berättade i förtroende att jag med OK:s superlim klistrat fast AIK-märket ovanpå Björklövens emblem. Beklagade sedan sorgen för Björklövens usla tabelläge i den lägre division, kontra AIK:s topplacering i den liga där de bättre lagen lirar.

Ifall nån vill köpa en Skoda Romster (inga anmärkningar vid förra besiktningen), för REAPRISET
10 000 kr. Hör av er snabbt som tusan – på torsdag hamnar den på Blocket.

Dagens tema i Lycksele handlar om ”Vit-Olles gäla” på vilken dagens lasarettet vilar – det lasarett där Ester avled 1985 i en ålder av 89 år.

Collins har börjat sjunga falskt.

För övrigt: Det är med djup sorg jag ser och hör Phil Collins sjunga falskt under Genesis farväl-turné. Han har trummat sönder kroppen och sitter numera på en stol och verkar vara bortkopplad från världen. Mellansnacket är sluddrigt och illa genomtänkt. Sluddrande försöker han vara den roliga prick han en gång var. Publiken skrattar ÅT honom inte MED honom. En gång världens bäste trummis.

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Enorma tegelstenar

Av , , Bli först att kommentera 4

En sömnlös natt. De kommer lite då och då. Jag vakar mig genom timmarna i ett tyst, sovande hus. Från vägen hörs bara några enstaka ljud. Om drömmarna är nattens frukter, så fick jag en skämd banan; oätbar.

Försökte läsa. Läsandet låter oss tänka en annan människans tankar, tror vi, när det är vårt eget medvetande som dessa tankar formas till synliga bilder. Började med att läsa några sidor i Phil Collins memoarer (frontfigur i Genesis), men han pladdrade så fort på svårbegriplig engelska att jag faktiskt blev än mer vaken. Mannen, sångaren, trummisen som sålt över 100 miljoner skivor.

book-3982984_960_720

 

Greppade nästa tegelsten: Ulf Lundells memoarer (Del 1). En bok till nästa läsecirkel. Nu skulle jag somna som en stock efter ett par sidor, men icke. Blev mest förbannad över att han inleder memoarerna med en 15 sidor lång prosadikt. Totalt är boken på 673 sidor. Kill your darlings!  Alla skrivande människor känner till det uttrycket. Korta ner, ta chansen att bli begriplig. Men att skriva kort är en svår konst. Under åren i journalistiken var de tuffaste dagarna när man skulle skriva notiser, nyheter i korthet; en tiosidig rapport som skulle kokas nr till några ynka rader – men som ändå skulle vara begriplig.

Detta gäller även litterärt. I min senaste roman ”Män som spelar schack” strök jag över 100 sidor under det sista året i produktionen. Det blir ofta bättre genom att stryka med rödpennan. Man tvingas tänka efter vad som är viktigt att berätta och vad som är bäst för läsaren. Risken med långa texter är att författaren börjar skriva läsaren på näsan: ”Nå fattar du? Eller ska jag skriva tio sidor till?” Ibland finns en märklig attityd hos somliga ”långskrivare”: ”Jag bryr mig inte! Läs eller låt bli – nästa bok ska bli ännu tjockare och pladdrigare.”

För övrigt består våra minnen till mestadels av bilder av det vi en gång var.

Collins besök i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 3

En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter. Om skrönan är underhållande kan den leva vidare och förändras under resan, och för somliga bli till en sanning. Jag har personligen jobbat med skrönor i mitt skrivande, men har alltid valt dem med en kärna av sanning; berättelser om märkliga händelser och udda människor. De två skrönor som jag lyckats bäst med är romanerna ”All världens lycka” (2003) och ”Vedtjuven” (2012). Har blivit kontaktat av ett tiotal personer som låtit meddela att vedtjuven håller till i så väl östra Norrbotten som i hela Västerbotten och delar av Jämtland. Jo, minsann.

7690y-15452232666
En intressant bok

Råttor i folksägner
Men så har vi en annan kategori: Vandringssägner/myter. Bengt af Klintberg skrev boken ”Råttan i Pizzan” (1986); som handlar om moderna folksägner (klintbergare) som tog fäste och blev till sanningar. Berättelsen om råttan i pizzan går i korthet ut ut på att hälsovårdsnämnden hittar massor med flådda råttor i pizzerians kylrum. Råttkött på pizzan låter inte gott. Skrönan spred sig 1973 snabbt i Stockholm och blev till slut en nyhet i DN med rubriken ”Storlarm om råttfilé”. Lögnen hade blivit en sanning.

En folksägen börjar ofta med orden: ”En kompis till en kompis berättade att  …” Berättaren har sällan/aldrig varit på plats och kan därför inte ses som ett vittne. Nej, det är alltid en kompis till en kompis. Än idag dräller det av sägner. HIV kan smittas via blodapelsiner, fortfarande serveras det råttor i pizzorna, barn kidnappas på löpande band på de stora varuhusen. Dessa tre sägner har många år på nacken, men har fått nya kläder.

spöke
Det är inne med spöken på Facebook

Sprids blixtsnabbt på nätet
Många av de nya sägnerna, myterna, har numera hittat till våra sociala medier. Begreppet creepypasta betyder spökhistorier som sprids på nätet med påståenden om att de är sanna. Det kan handla om barn med svarta ögon eller om spökkonton på Facebook. Som vanligt bygger den så kallade källkritiken på: ”Jo, det var en kompis till en kompis som berättade detta…” Om vi lägger ihop dessa lögner med de konspirationsteorier, elaka troll, fake news, klimatförnekare som florerar på nätet, så gäller det att vara vaken och ständigt tänka kritiskt. Vår tids myter sprids blixtsnabbt på FB genom att så många kan dela dem med sina vänner, som i sin tur delar dem med sina vänner o.s.v.

a-fat-man-in-a-white-van.tumblr
Vita skåpbilar är farliga

Våra fördomar
Liknande delningar som denna syns då och då på Facebook. ”VARNING!! Män i vit skåpbil försökte locka med sig barn vid den utländska butiken. De lockade med godis. Snälla dela detta då det inte verkar som att alla skolor får infon och kan sprida i samma takt som vi på fb!!” Detta hände 2013 och ledde till 6000 delningar. Vita skåpbilar verkar av någon anledning skrämma skiten ur oss. Så här säger Klintberg om fenomenet:

”Vandringssägnerna är mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.”

Myterna tycks gå från stereotyper till att bli fördomar (vilka består av okunskap och rädsla), och från fördomar till diskriminering.

600d6a5094d472a53dd277d31f454144
En ung Phil Collins nekas spelning i Umeå?

Vandringssägen från Umeå
Hörde en rolig ”klintbergare” härom veckan som faktiskt utspelade sig i Umeå. Den började förstås med med att en kompis till en kompis hört detta berättas. Jag var den 245:e kompisen som fick höra myten. Det hela utspelade sig i början av 70-talet på ett fik  i centrala Umeå. Där brukade stadens musiker samlas, dricka kaffe och snacka riff, baktakt, bra låtar, nysläppta album och diskutera vilka grupper som skulle komma att slå – och så förstås en hel del prat om sina egna förträffligheter som musiker. Fram till bordet kommer en ung kille från England. Han är ute på tågluff och söker en grupp att få spela ihop med. Han vill lära sig mer om ländernas musikstilar. Själv lirar han trummor och har under sin resa spelat ihop med band från Danmark och Norge – finns det nån grupp i Umeå som är villig? Gruppen av umemusiker tittade vilset på varandra? Skulle de idas dra ihop en sättning för att grabben skulle få banka på några trummor. Nej, blev svaret.

9b61c9add26ae66de11f78f97af7a160_XL
Phil Collins brukar räknats till en av världens bästa trummisar

”Vad heter du?” frågade en av musikerna. ”Phil Collins”, svarade den unge mannen. Nä, inget namn de hört talas om. ”Spelar du själv i nån grupp?” ”I flera”, svarade killen och log brett. ”Jag ska dessutom börja i en känd grupp inom kort.”

Några år senare satt en av musikerna i sin vindskupa öst på stan och lyssnade en fantastisk platta: ”Foxtrot” med den nya supergruppen Genesis. Sångaren Peter Gabriel var otroligt bra, för att inte tala om trummisen. Vilken stjärna! Han läste på albumet: Trummor, Phil Collins. Var hade han hört det namnet förr? Det var ju den unge mannen från England som ville lira med oss musiker i Umeå … (Visst liknar detta en vandringssägen, en myt eller …)

För övrigt har även kaos sina lagar.

© Kent Lundholm

Humorn som befriare

Av , , 2 kommentarer 4

Midsommarafton – en grå dag. Hoppas på uppehåll så att vi kan njuta av Små grodorna och se ungarna dansa kring stången. Själv var jag ett barn som vägrade leka de lekar som hör midsommaren till. Ställde mig på tvären, vände ryggen till. I grund och botten var jag en liten springande ADHD-grabb, som upplevt så många misslyckande att jag senare i livet undvek fler fiaskon. Jag blev skrämd och av gammal vana ställer jag mig vid sidan om, och som avstår gemenskapen – allt detta bottnar i en dålig självkänsla. Skulle jag tro.

midsummer-celebration-1037824_960_720

Det kan ju verka motsägelsefullt då jag kan stå på en scen och hålla låda i timmar, att vara författaren som blottar sin sårbarhet genom att skriva en bok om sin psykiska ohälsa: ”Spring Kent, spring!” Genom hela livet har jag skaffat mig egna revir, områden, situationer som jag kan kontrollera. När jag under de första skolåren, som en rastlös ADHD-pojke, misslyckades jag ständigt med svenska undervisningen; var usel på att läsa och skriva; och jag fick panik av att addera och multiplicera siffror. Men jag fann min fredande zon: Roliga timmen! Ensam och med egna spelregler, fick jag äga scenen och genom att vara rolig fick jag andra att skratta. Var (och är fortfarande)  livrädd att de skulle/ska skratta ÅT mig och värst av allt: Se mig som en svagsint idiot som var usel i högläsning. Därför: Hellre en pajas än en idiot. Men under Roliga timmen skrattade de MED mig – och det är en jälva skillnad. Jag har utvecklat en sida hos mig som är introvert (och som gör mig svår att komma åt) och en annan, min extroverta, sida då jag kan charma folk och locka dem till skratt. Personligen älskar jag underfundig humor; stundom åt det sjuka hållet. Se nedan. Är det humor?

resaIca
Ett foto från en av mina senaste resor.

En man och hans drömresor
Hade turen att komma över en (mat)rest resa till ICA Kvantums asiatiska hylla. Det blev nog för mycket soja om kvällarna. Förra veckan packade jag väskan och reste till apoteket på NUS och fixade ett billigt boende i hyllan med solkrämer. För kladdigt för min del. Nu har jag en drömresa kvar: En långresa till Dressmann och deras dubbelhylla med raffiga badbyxor. Men det får nog förbli en dröm. Det blir nog istället en vecka i IKEA och deras häftiga avdelning med bokhyllor. Ska bli roligt att träffa Billy, Ivar och Algot, tre stora idoler med varierande hyllplan.

Surt sa räven, men nog bottnar ovanstående ”skämt” (?) om att jag själv rest färdigt. En låg pension i kombination med ohälsa, gör att jag inte längre kan ta mig ut i världen.

Fick en sådan fin present igår. Det var min gamla kompis Ulf Hedlund, som liksom jag, är oppstillt i Lycksele med omnejd, men som liksom jag har slagit ner bopålarna här i Umeå. En gång (70-talet) var vi båda med i Lycksele Ragasällskap som lirade obegriplig indisk musik. Han var dessutom en lysande orienterare och dessutom en duktig kartritare. Kan påstå att han känner till omgivningarna i och kring Bäckmyran (den plats där jag växte upp) bättre än vad jag eller nån annan gör. Han fick av Lantmäteriet (tror jag) i uppdrag att en gång för alla sätta byn, som inte fanns, på kartan.

I går plingade han på dörren. Han var sig lik (badar han i formalin?) Jag stod med mobilen mot örat, mitt uppe i en intervju om min kommande roman ”Män som spelar schack” och jag hann bara sträcka ut handen och bocka. Han gav mig Phil Collins tjocka memoarbok och sa samtidigt nåt riktigt fint till mig: ”Kul att få överraska med nåt som tack för allt du bidrar med själv.”

JagPhil

Jag och Phil, trummis och frontfigur i Genesis.

För övrigt behöver vi våra minnen för att kunna orientera oss i nuet och kunna reflektera över det som hänt. Men vi måste även lära oss att glömma. En del minnen kan vara för tunga att bära. (Som när Staffan Tapper missade straffen mot Polen i VM 1974).

 

Störst av dem alla

Av , , Bli först att kommentera 1

Vi har alla våra husgudar. Mina är gudar stod för nyskapandet, som lekte med instrumenten som om de hade förlägna lemmar och att de vara överlägsna rent musikaliskt alla världens bluesband. Min ADHD-hjärna somnar av treackordsmusik, blir uttråkad, försvinner. Istället väljer jag att glida fram på en vibrerande ljudmatta, där det till slut växer fram något vackert. Många av progressiva band (Obs ett G som inte ska förväxlas med den svenska proggmusiken med två G G). Till de progressiva banden under 70-80-talen brukas räknas Camel, YES, Pink Floyd, King Crimson, Gentle Giant, Supertramp, Marillion, Sparks, Alan Person, Klatuu, Talking Head, Kate Bush, Björk, Kaipa – men störst av dem alla är: Genesis.

genesis-640x506

Genesis bildades 1967 på elitinternatskolan Chartrehous i England. Den som skapade gruppen var ikonen Perter Gabriel, som redan då lade beslag på att vara leadsinger. Efter första skivan kom Steve Hackett (gitarr) och Phil Collins in på trummor. Under årens lopp föll den ena efter den andra medlem av och till slut kom plattan ”And Then There Were Three” (1978) och då var bara Collins, Tony Banks och Mike Rutherford kvar – ändå är detta deras vackraste platta.

Nu sökte sig Collin ut i solokarriär och det blev ju en succe. ”In the air to night”

Collins lär ha sålt 200 miljoner skivor. Sanslöst, hälften med gruppen Genesis, hälften som soloartist. Det är bara tre artister som klarat vad och det Paul McCartney, Michael Jackson – och så Phil Collins förstås

 

 

 

 

 

Bara bra musik

Av , , Bli först att kommentera 1

Idag orkar jag denna dag inte skriva nåt djupt, inte ens nåt ytligt. Länkar istället till musik med djup och mening – och framförallt att den är så vacker. Jag älskar ju musik som på ytan kan låta obegriplig, men som genom ex genomlyssningar avslöjar skönhet och något så ohyggligt mer än de treackorsmusik dominerar dagens musikutbud. Jag har svårt för musik som ständigt upprepar sig, typ blues som drunknar i sina tre ackord.

 

 

Skrikande människor

Av , , 1 kommentar 3

Sitter i Lenas arbetsrum här i AIK-land och lyssnar på gamla Genesis-låtar. De var ruskigt bra på den tiden när Peter Gabriel och gitarristen Steve Hackett var kvar i bandet. Inte underligt att de gick under epitetet ”Symfonirockare”. Emellanåt är det rena rama sagomusiken.

Här en låt med ”nya” Genesis med Phil Collins som frontfigur – men låten är från 70-talet.

Har tänkt på en sak, kanske för att jag numera verkar här på jorden som en nykter man. När folk fått i sig tillräckligt med alkohol börjar de genast tro och inbilla sig alla andra lider av nedsatt hörsel. Ju mindre lokal, desto mer skriker alla som blivit på fyllan. Jag har några gånger hakat på polarna ner på stan för göra en pubrunda. En gång i livet var jag en flitig gäst på stadens pubar och förmodligen var jag en av dessa skrikande människor – som förmodligen gjort en och annan lomhörd. Jävlar vilket slammer och ropande det är på en pub, något jag blev varse om där jag stod med min Ramlösa och helt spiknykter försökte undkomma detta oväsen. Man skulle kunna tro att det var en jordbävning.

För övrigt kan våra liv inte förändras om vi inte ändrar vårt beteende.

 

 

Mest musik idag

Av , , Bli först att kommentera 1

Cyklade ner på stan för att köpa mig en snygg skjorta, vit eller svart, antingen eller, men inte tusan hittade jag någon skjorta. Skulle vilja ha en med ”murarkrage” (heter det så?), men det tycks vara inne med stora flika på kragarna, lite 70-tal. Så jag gav upp. Snackade med Roger en av Vasaplans säljare. Han stod där påbyltad, som han väntade en snöstorm, och ropade: ”Kom och köp senaste numret av Vasaplan!” Två kvinnor på raken kom fram och köpte varsitt exemplar. De är tålmodiga våra säljare som står ute på gator och torg och säljer tidningen. Vissa dagar går det trögt, andra går det hur lätt som helst att sälja. Och efter ett par månader så brukar de ha sålt slut på tidningen, lagom till nästa nummer.

Vad mera? Ingenting. Tänker så här på lördagskvällen länka till lite bra musik. I varje fall musik som JAG tycker är bra.Jag kör enbart gamla godingar – var så goda!

Presentation

 

Kent Lundholm, Umeå

Bosatt i Umeå men född 1958 i Lycksele (i byn Bäckmyran)

Författare, föreläsare, journalist. Har skrivit sju romaner. Den 1 juni 2021 släpptes "Älskade Ester". En roman om Ester Duva Nilsson.

Har en dotter på 22 år. Är särbo med Lena i Skellefteå.

KONTAKT:
070-299 36 80

[email protected]

Kolla in min webb: www.kentlundholm.com

ordvisor.se (Mitt förlag)

Under Kategorier/teman har jag börjat lägga texter om Parkinson, diabetes, litteratur m.m. 

Samlade teman
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Arkiv