Etikett: politik

Ingen lagspelare

Av Kent Lundholm, 21 november 2017 kl 13:50, Bli först att kommentera

En skrivardag. Ute faller snön, så där lagom mycket. Pressar mig igenom sida för sida, stryker, lägger till, gör dialogerna mjukare, lägger till prepositioner, konjunktioner, ändelser, komman. Sådant tar tid. Återigen: Författare torde ha världens lägsta timpenning och vi får betalt först efter 2-3 år, när boken är i tryck. Det jag tjänar pengar på är mina framträdanden, inte på bokförsäljningen och detta trots att jag under åren sålt bra.

Är också inne i en för författare välkänd fas. ”Stora skräcken!” Det är nu, när man dyker ner i texten och börjar fråga sig: Men herregud, det här kommer ju ingen att vilja läsa. Det är ju värdelöst! Den här skräcken håller i sig till någon på förlaget läst texten och säger att boken kan publiceras. Det är en plågsam period.

Jag fick en fråga härförleden som handlade om politik. Frågeställaren undrade om jag aldrig funderat på att bli politiker. jag behövde inte fundera länge innan jag svarade. ”Nej, faktiskt aldrig!” Orsaken är att jag aldrig varit någon vidare lagspelare. Det började redan i barndomen, då min usla motorik gjorde att jag inte kunde hantera vare sig boll eller puck och för att kompensera detta (dölja?) så försökte jag mest vara i vägen, allt medan jag skrattade hysteriskt. Jag var så att säga bäst utan boll och puck, och det fanns inte behov för sådana lirare i Lycksele på 60-talet.

Likadant var det socialt. Jag hade svårt att begripa mig på de sociala koderna, och kom därför ofta att bryta mot etiketten. Detta har följt med mig genom livet. Har svårt att sortera det som sägs vid ett matbord och blir därför helt tyst, vilket gör folk osäkra. I själv verket sitter jag och tänker på annat. Det är så som en med ADHD fungerar och jag kan inte hjälpa det.

Trots detta har jag fått en del förtroendeuppdrag genom livet. Jag var i mitten av 80-talet ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Skellefteå, Jämställdhetsombud på Folkbladet, ordförande i Brf.Irrblosset, ledamot i HSB Umeå. Men jag gillade aldrig dessa roller. Kände mig obekväm. Så någon politiker tänker jag inte bli. Jag skulle förmodligen vara en politisk vilde efter några få månader.

Däremot är jag ett politiskt djur. Följer med i debatten och har tydliga åsikter. Ibland skiner de igenom i denna blogg, och gjorde så också i de krönikor jag skrev i Folkbladet under en lång rad år.

För övrigt bör vi återvinna rätten att klaga. Det finns faktiskt dåligt väder.

Den röda dagen

Av Kent Lundholm, 1 maj 2017 kl 07:08, Bli först att kommentera

1 Maj. En dag när man ska vara röd och sjunga Internationalen. Fast numera brukar jag mest släntra in på stan, ställa mig i utkanten och lite förstrött lyssna på talarna. Det är klart att jag ännu är ”vänstervriden”, men glöden har liksom falnat. Detta i en tid då vi alla borde bli lite mer politiskt aktiva, inte minst för att vi inte får överlämna spelfältet åt mörkerkrafterna som med sina alternativa fakta och sanna sanningar ritar om kartor. ändrar på historien och vill skapa ett samhälle byggt på hat och rädsla. Men mina krafter, min energi har de senaste åren gått till ideellt arbete, först som chefredaktör åt gatutidningen Vasaplan och nu som ambassadör i föreningen Hjärnkoll – så jag är aktiv i samhällsdebatten. Och så tycker jag ju till på den här bloggen. Men det politiska livet har liksom dött ut.

Min far gick ofta längst fram i 1 Maj-tåget i Lycksele. Tillsammans med en partibroder brukade han bära en av de breda, tunga banderollerna, ofta någon av de fackliga och i synnerhet LO:s eller Skogsarbetarförbundets. Resten av familjen följde tåget från trottoaren, ända fram till Medborgarhuset där det hölls tal. Detta utspelade sig på den tid då även sossarna reste sina knutna nävar mot himlen när Internationalen spelades – inte som nu när man fått för sig att hålla varandra i hand, ungefär som när det ska dansas kring midsommarstången eller julgranen. För pappa var 1 Maj en av årets allra viktigaste dagar och han missade inte några tåg fram till mitten av 90-talet då Parkinson satt klorna i honom.

Blå himmel idag. Solen lyser – men bara en plusgrad. Seg vår i år – men när det smäller till så blir det väl sommar på en gång. Med värmen kommer allergierna. Nysningar, rinnande näsa och ögon, trötthet, värk i kroppen. Det är nog dags att påbörja allergimedicineringen redan nu, så att kroppen är förberedd när knopparna brister.

För övrigt har jag snart vårstädat hela lägenheten. Har putsat alla fönster. Doft av grönsåpa.

Isvatten över huvudet

Av Kent Lundholm, 28 augusti 2014 kl 07:11, Bli först att kommentera

Försöker vänja mig vid min nya roll som chefredaktör för tidningen Vasaplan. Har skrivit samman min första intervju. Det är drygt tio år sedan sist; men det sitter i ryggmärgen. Som muskelminnet av att cykla. Det rullar på. Intressant människa jag skrivit om. En världsstjärna boende i Umeå; en utövare av en av de tuffast sporterna. Under detta yttre döljer sig en ödmjuk, smart person. Om ett par veckor får ni läsa reportaget.

Har fått en hel del ryggdunkar och hört många uppskattande hejarop. Det är underbart att få finnas i ett sammanhang, att få vara delaktig. Som en del i flocken. Att få jobba för en god sak. Först när man är sedd av andra finns man till. Men det är inte alltid självklart. Det kan jag vittna om.

Det är inne att hälla en hink isvatten över sig. Dels för att kyla ner sig, dels för att efteråt skänka en slant till välgörande ändamål. Detta filmas och läggs ut på nätet. George W Bush och 14 miljoner andra har gjort det. Fråga: Kan man få skänka en slant utan att hälla vatten över sig?

Det är också inne med val. Snart dags att gå till urnorna och avlägga våra röster. Sen får vi se hur det går. Brukar ofta gå en sväng förbi valstugorna, kika lite, lyssna, slänga käft. Det talas ibland med förakt om våra politiker. Istället ska vi tacka gud att det finns de som ser till att hålla liv i demokratin, som är villiga att stå där i motvinden och fatta tuffa beslut. Skulle du vilja byta med dem? Det som däremot är ett problem, är att somliga politiker inte förstår att de fått sina uppdrag i förtroende från sina väljare; förtroendeuppdrag. Ett förtroende sprunget ur den värdegrund de representerar. Det händer även att en del politiker med tiden förvandlas till förvaltare; till tjänstemän i offentlig regi. Sådana där som som alltid bär omkring på en pärm med statistik, tabeller och räntesatser.Men de flesta sköter sig, tycker jag.

Etikett: politik

Ingen lagspelare

Den röda dagen

Isvatten över huvudet

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv