En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter. Om skrönan är underhållande kan den leva vidare och förändras under resan, och för somliga bli till en sanning. Jag har personligen jobbat med skrönor i mitt skrivande, men har alltid valt dem med en kärna av sanning; berättelser om märkliga händelser och udda människor. De två skrönor som jag lyckats bäst med är romanerna ”All världens lycka” (2003) och ”Vedtjuven” (2012). Har blivit kontaktat av ett tiotal personer som låtit meddela att vedtjuven håller till i så väl östra Norrbotten som i hela Västerbotten och delar av Jämtland. Jo, minsann.

En intressant bok

Råttor i folksägner
Men så har vi en annan kategori: Vandringssägner/myter. Bengt af Klintberg skrev boken ”Råttan i Pizzan” (1986); som handlar om moderna folksägner (klintbergare) som tog fäste och blev till sanningar. Berättelsen om råttan i pizzan går i korthet ut ut på att hälsovårdsnämnden hittar massor med flådda råttor i pizzerians kylrum. Råttkött på pizzan låter inte gott. Skrönan spred sig 1973 snabbt i Stockholm och blev till slut en nyhet i DN med rubriken ”Storlarm om råttfilé”. Lögnen hade blivit en sanning.

En folksägen börjar ofta med orden: ”En kompis till en kompis berättade att  …” Berättaren har sällan/aldrig varit på plats och kan därför inte ses som ett vittne. Nej, det är alltid en kompis till en kompis. Än idag dräller det av sägner. HIV kan smittas via blodapelsiner, fortfarande serveras det råttor i pizzorna, barn kidnappas på löpande band på de stora varuhusen. Dessa tre sägner har många år på nacken, men har fått nya kläder.

Det är inne med spöken på Facebook

Sprids blixtsnabbt på nätet
Många av de nya sägnerna, myterna, har numera hittat till våra sociala medier. Begreppet creepypasta betyder spökhistorier som sprids på nätet med påståenden om att de är sanna. Det kan handla om barn med svarta ögon eller om spökkonton på Facebook. Som vanligt bygger den så kallade källkritiken på: ”Jo, det var en kompis till en kompis som berättade detta…” Om vi lägger ihop dessa lögner med de konspirationsteorier, elaka troll, fake news, klimatförnekare som florerar på nätet, så gäller det att vara vaken och ständigt tänka kritiskt. Vår tids myter sprids blixtsnabbt på FB genom att så många kan dela dem med sina vänner, som i sin tur delar dem med sina vänner o.s.v.

Vita skåpbilar är farliga

Våra fördomar
Liknande delningar som denna syns då och då på Facebook. ”VARNING!! Män i vit skåpbil försökte locka med sig barn vid den utländska butiken. De lockade med godis. Snälla dela detta då det inte verkar som att alla skolor får infon och kan sprida i samma takt som vi på fb!!” Detta hände 2013 och ledde till 6000 delningar. Vita skåpbilar verkar av någon anledning skrämma skiten ur oss. Så här säger Klintberg om fenomenet:

”Vandringssägnerna är mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.”

Myterna tycks gå från stereotyper till att bli fördomar (vilka består av okunskap och rädsla), och från fördomar till diskriminering.

En ung Phil Collins nekas spelning i Umeå?

Vandringssägen från Umeå
Hörde en rolig ”klintbergare” härom veckan som faktiskt utspelade sig i Umeå. Den började förstås med med att en kompis till en kompis hört detta berättas. Jag var den 245:e kompisen som fick höra myten. Det hela utspelade sig i början av 70-talet på ett fik  i centrala Umeå. Där brukade stadens musiker samlas, dricka kaffe och snacka riff, baktakt, bra låtar, nysläppta album och diskutera vilka grupper som skulle komma att slå – och så förstås en hel del prat om sina egna förträffligheter som musiker. Fram till bordet kommer en ung kille från England. Han är ute på tågluff och söker en grupp att få spela ihop med. Han vill lära sig mer om ländernas musikstilar. Själv lirar han trummor och har under sin resa spelat ihop med band från Danmark och Norge – finns det nån grupp i Umeå som är villig? Gruppen av umemusiker tittade vilset på varandra? Skulle de idas dra ihop en sättning för att grabben skulle få banka på några trummor. Nej, blev svaret.

Phil Collins brukar räknats till en av världens bästa trummisar

”Vad heter du?” frågade en av musikerna. ”Phil Collins”, svarade den unge mannen. Nä, inget namn de hört talas om. ”Spelar du själv i nån grupp?” ”I flera”, svarade killen och log brett. ”Jag ska dessutom börja i en känd grupp inom kort.”

Några år senare satt en av musikerna i sin vindskupa öst på stan och lyssnade en fantastisk platta: ”Foxtrot” med den nya supergruppen Genesis. Sångaren Peter Gabriel var otroligt bra, för att inte tala om trummisen. Vilken stjärna! Han läste på albumet: Trummor, Phil Collins. Var hade han hört det namnet förr? Det var ju den unge mannen från England som ville lira med oss musiker i Umeå … (Visst liknar detta en vandringssägen, en myt eller …)

För övrigt har även kaos sina lagar.

© Kent Lundholm