Etikett: Ricklundgården

Fick ett stipendium

Av , , 1 kommentar 3

Börjar skörda frukterna efter ha varit produktiv författare sen 1999, då jag debuterade med romanen ”Svin föder svin”. I varje fall vad gäller vistelsestipendier. I höst fick jag ett vistelsestipendium av Norrländska författarsällskapet, då jag i september tillbringade en vecka i Ricklundgården i Marsfjällets skugga. Nu har jag fått veta att jag fått ett nytt vistelsestipendium, nu av Svenska författarförbundet. Nu får jag bo två veckor i Henning Mankells gård i Överberg, utanför Sveg i vackra Härjedalen. Dessutom två för årstiden fina veckor – de två första i juni 2018. Och i Mankells gård. När det gäller att skriva deckare, så är han min absoluta favorit. Han skrev den alltid med ett underliggande politiskt budskap och från ett underifrånperspektiv.

Sveg

Henning Mankells gård i Överberg.

Nu finns det även ekonomiska stipendier som jag trånar efter. De delas ut halvårsvis, är på 60 000 kronor och skattefria. Jag har fått sådana stipendier för mina fyra första romaner, men sedan tog det stopp. Det är välkommet med sådana ekonomiska bidrag, då man kan vika av en längre period för enbart skrivande. Då kan man tacka nej till alla irriterande småjobb, som tar mer tid än man tror och som i slutänden inte ger mycket i börsen. Men man måste naturligtvis tacka ja till dem för att hålla sig flytande. Som kulturman tvingas man vända på varenda slant, för de arvoden som betalas ut kan man inte leva på.

KentVäven

Men det är kanske som en del säger: ”Du skriver och uppträder väl för att det är så jävla roligt!” Ta dig i brasan!

För övrigt återvänder jag nu till korrekturläsandet. Detta var bara en paus i det ständiga flödet av tid och de åtagande jag tagit på mig.

Åk mer tunnelbana i norr

Av , , Bli först att kommentera 3

Åter i Umeå – återvände i går eftermiddag efter fem timmars rattande från fjällvärlden ner till kusten. Fram och tillbaka, plus några turer ut i fjällvärlden, resulterade i 72 mil. Det är väl som att köra ner till Stockholm, kanske ända ner till Norrköping (vad tusan man nu ska göra där?) Men avstånden häruppe är verkligen påtagliga, men just upp till Saxnäs är vägarna helt okej och det går att brassa på ganska rejält. Men däremellan finns miljarder gropiga, smala grusvägar som folk dagligen tvingas ta sig fram längs för att ta sig till jobbet som ligger fem-sex mil bort. Jag är miljövän, men jag förstår uppgivenheten och missnöjet då bilskatten ska gå upp, när dieselbilarna ska straffas, samtidigt som ingen jävel bryr sig om dessa gropiga grusvägar. När man sedan får höra en ”stockholmsjävel” säga i en intervju i TV att ”norrlänningarna gnäller för mycket. De får väl börja åka tunnelbana som alla vi andra”, vill man kräkas. Det är sådant som är grogrunden för ett allt djupare missnöje och förakt – och gissa vilket parti det gynnar? Just det, SD. Det har visat sig att man sällan blir radikal när man drabbas av orättfärdiga orättvisor – man drar istället ut åt höger.

dirt-road-2414961_960_720

 

Det blev inte mycket skrivet i Saxnäs, men jag fick tid under promenaderna mellan fjällen att tänka och fundera över hur jag ska skriva när jag väl kommit hem. Ibland är det bra att stanna upp och tänka ett extravarv, vända på stenarna för att hitta de där meningarna som förlöser berättelsen, som tvingar en att höja blicken för att söka efter de sammanhang som gör att man som författare kan knyta åt säcken och sätta punkt.

Vill bara säga: Oj, så vackert det är i Saxnäs. Vill också tacka för ett trevligt bemötande av Ricklundgårdens personal.

För övrigt är det alltid ledningen som bär ansvaret för den kultur som utvecklas i organisationen.

En tur till Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 2

Drar snart till Lycksele. Premiär ikväll; då ska jag gestalta Konungen från Baklandet och Ester Duva. Äntligen börjar texterna att sitta – någorlunda. Jag är ju en sådan berättare att jag vill känna mig fri i mitt berättande, vilket gör att historierna blir en aning olika var gång de framförs. Men det får de väl bli. Det är ju inte teater jag sysslar med. Åker iväg nu på morgonen eftersom jag vill hälsa på mor Gunhild och kanske ge henne ett handtag då hon fortsättningsvis har jävligt ont i sitt opererade knä. Det krävs höga doser av morfin för att hon ska orka gå med sin rollator. Knäoperationer är brutala, det sågas och spikas, så det är klart en 82 år gammal gumma får det svårt med att komma på benen igen. Det har ju tagit Zlatan ett halvår att vara på banan igen efter sin knäoperation.

Minns plötsligt en sak från min sjuksköterskeutbildning i Skellefteå i början av 80-talet. När vi läste anatomi och kom till benet och knäet, envisades läraren med att säga ”knädet” – så till den milda grad att vi studerande under en lång tid trodde att knäet hette knädet …

Efter att ha sovit över en natt i Lycksele, bär det av mot Umeå och nästa föreställning – den i Väven 15.00.Som tur är har jag min Skoda Roomster – nu utan ilsket blinkande varningslampor.

Ser genom mitt fönster här på Pig Hill att en vacker höstdag står och väntar därute. Ser fram emot veckan i Saxnäs, då vi ska bo I Ricklundgårdens annex, där folk som fått ett författarstipendium från Norrländska författarsällskap brukar får bo – och med utsikt över Marsfjället ska jag insupa inspiration till fortsatt skrivande. Hoppas även på uppfriskande promenader, lite plockande av kantareller och vackert väder, förstås. Drar mig för att köpa en ny regnjacka, då det skulle vara att ge klartecken till ett rikligt regnande.

_DSC4666

För övrigt ökar spänningen på Koreahalvön dag för dag. Trump utlovar utplåning av Nordkorea, medan Kim Jong-un hotar med sin vätebomb och sina 1,2 miljoner soldater vid den 38:e breddgrad.Kina ligger låg, medan Putin än säger att parterna måste förhandla, än hotar att ett tredje världskrig väntar. Är det någon jag inte litar på så är det judoexperten Putin.