I morgon är tiden häruppe i Saxnäs över. Vädret har skiftat mellan sol och brinnande lövträd och snöblandat regn med kraftiga vindar. Men vi har varit ute varje dag och rört på fläsket.

I onsdags valde vi simhallen på Saxnäsgården där vi simmade lugnt och sen värmde oss i bastun. Jag har sett resan hit, stipendiet, som en rekreationsresa för att förbättra min hälsa som med åren blivit riktigt usel – inte minst vad gäller min galopperande diabetes med ständigt höga blodsockervärden. Det verkar som om insulinet inte vill bita längre. Ska till en diabetesspecialist nästa vecka för att få veta om det finns andra tillägg eller nyare sorter av insulin. Jo, jag är orolig att jag tillhör gruppen män med kroniska former av psykiatriska sjukdomar som får sina liv förkortade med 20 år.

Det finns alltså en grupp bland psykiskt sjuka som dör i förtid av somatiska sjukdomar som stroke, hjärtinfarkt. Orsaken är att man i den gruppen fått mindre somatiskt vård än andra grupper, vilket lett till högt blodtryck, höga blodfetter och i förlängningen diabetes. Många mediciner som ges till psykiskt sjuka leder ovillkorligen till snabb viktuppgång och då ökar blodtrycket. När jag 2004 fick diagnosen bipolär sjukdom, gjorde medicinerna att jag gick upp dryga 20 kg på sex månader – och ökningen bara fortsatte. Då fick jag min diabetes. Stroken slog till hösten 2015.

På grund av min försämrade hälsa har jag blivit tvungen att tacka nej till ett jobb vid Socialpsykriatriskt kunskapscentrum – trots att jag behöver varenda krona jag kan tjäna in. Att verka som Kulturman är sannerligen inte lukrativt, men nu måste hälsan gå före allt. Jag har ju ett par-tre berättarföreställningar att ro i land och slutförandet av romanen. Måste frigöra tid till motion och viktnedgång – sen måste jag kanske inse att jag inte orkar dra in 6000-7000 kr i månaden för att kompensera bortfallet från sjukersättningen. I så fall blir jag pensionär och drar mig undan från den världsliga scenen.

Har märkt en förändrad attityd mot mig som person sedan jag öppet berättade om min psykiska ohälsa i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Medan jag bland ”vanligt folk”, de jag möter under mina föreläsningar, känner värme och förståelse och att flertalet känner sympati för den kamp jag utkämpat och i nutid utkämpar – märker jag hur dörrarna stängts till de rum där den ”politiska och kulturella eliten” håller till. Märkligt. Men jag hade det på känn redan innan utgivningen av boken. Det finns så många fördomar kring psykisk ohälsa som lever och frodas medan de gror i rädsla och okunskap.

För övrigt så består visdom mer av nyfikna frågor än av de svar man får.