Etikett: schack

En dag i Parkinsons namn

Av Kent Lundholm, 9 april 2021 kl 15:48, Bli först att kommentera

Den 11 april anno 2021 är det Världsparkinsondagen. Skriver några reflektioner kring sjukdomens symtom för att öka förståelsen. Runt om i landet genomförs aktioner som ska sprida kunskaper om den obotliga hjärnsjukdomen. I Sverige är det drygt 20 000 som har Parkinson. I världen i stort finns det 55 miljoner Parkinsonsjuka.

Uje kändis som drabbats av Parkinson.

75 procent består av kroppsspråk
Bläddrar i en bok som är full med goda råd till dem som vill nå framgång och snabbt bli accepterad i gruppen och därmed bli en i flocken. Om man nu ska lyckas reda ut problem eller vinna billiga poäng hos den övriga gruppen på arbetsplatsen eller föreningen och på familjefesten, så räcker det inte att tala väl. Man måste även vara medveten i ämnet kroppsspråket. Nedan ges några goda råd:

1. Vänd dig mot personen i fråga, men glöm inte att låta skorna peka mot den du tilltalar.
2. Sedan ska du luta lite svagt fram mot personen för att visa att du inte tänker fly, utan vill ha kontakt med du kommunicerar med. Viktigt när du diskuterar löneförhöjning med chefen. Framåtlutningen visar nämligen att du känner tillit.
3. Titta med öppenblick. Då ger du en signal som får den du samtalar med, som en sedd människa.
4. Visa dina öppna händer. Det visar att du vill samtala i all vänlighet, inte bråka (eller slåss …)

Tala med kroppen

Faktum är att kroppen är ett viktigt verktyg när vi kommunicerar med varandra. Så folk lär sig dessa ovanstående tipsen (går till och med dyra kurser) för att lära sig kroppens olika dialekter och därmed bli accepterad. Den som kan göra sig förstådd, som bemästrar såväl det verbala som det kroppsliga språket, får ofta vara med i flocken. Men vad händer om man nu inte kan kontrollera sin kropp? När man sänder olika budskap; säger en sak verbalt, och utstrålar något helt annat med kroppen. Jag har personligen upplevt att folk blir förbryllade över mina budskap sedan Parkinsons sjukdom satt klorna i mig. Det är en hemsk känsla att inte kunna vara tydlig, att inte kunna tala Ett språk, att inte blanda ihop allt till en grötig massa. Det är lätt bli missförstådd, att bli sårbara och attackerad av de som förbryllas över ens märkliga budskap. För med Parkinson i kroppen så kan man omedvetet sända dubbla budskap – vilket leder till att man kan bli utsparkad ur de flockar man tidigare varit en naturlig del av. Då och då får man vara beredd på knivhugg i ryggen.

Själv liknar jag alltmer en runsten
Som Parkinsonsjuk behöver jag bara komma hasande in i rummet, heja med hes och svag röst, vara stel som en pinne, med armarna hängande lodrätt nerefter kroppssidorna. I den kroppsmedvetnes ögon (en sådan där kroppsmedveten person som står där med skorna pekande mot dig och med inbjudande utsträckta händerna) lika snabbt som en gris blinkar, göra en feltolkning. Sådan feltolkningar kommer från reptilhjärna. Det är den äldsta del av den mänskliga hjärnan, som med sina nedärvda egenskaper en gång fick grottmännen på fötterna när tigern kom. Den larmar nu i åsynen av mig och min märkliga kroppshållning: Fara! Fara! Se upp något stämmer inte! På några röda sekunder döms jag omedelbart till någon som inte hör hemma i gänget! Det blir lätt så när vi Parkinsonpatienter oförhappandes dyker upp. Vi som inte kan hålla ordning på vår mimik eller stirriga blick – och allra minst den stela kroppen, eller överrörliga armar som viftar som väderkvarnar. Man blir sådan när man blivit kidnappad av sjukdomen. Jag är så annorlunda att jag upplevs som ett HOT. Ingen bra förutsättning att inleda ett samtal på, eller att ställa sig på en scen och försöka vara rolig. Där står jag stel och säger något lågt och väsande. Blicken flackar, jag svettas floder (som är typiskt Parkinson). När jag prövar ett avväpnande leende, fastnar ena mungipan högt upp kinden, uppe vid knotan, och påminner om ett elakt grind. En Parkinsonsjuk kan alltså snabbt dömas för sitt yttre och förblir så till dess någon intresserar sig för ens inre tankeliv. Bara för att min kropp och ansikte sänder fel signaler, betyder det ju inte att jag är krokad eller mindre vetande. Men det är hemsk känsla att bli missförstådd. Snacka om att känna sig ensam.

Parkinsongubben som spelade schack
Det var som när vår informella schackförening år 1995 lät en äldre man vara med och spela. Han såg så ensam ut. Hur han skulle hinna med att spela blixtschack med sina darrande händer begrep vi inte. Men föreningens sex ständiga medlemmar behövde en slagpåse. Så blev det nu inte, då gubben, den underbare och humoristiske R., hade tagit SM-brons i det ädla spelet. En underbar man som ”gömde” sig under en yta av stelhet och fastfrusna miner. Ibland sa han: ”Jag hatar Parkinson! Gossar, akta er för den sjukdomen!” Jo, vi visste nog vad det handlade om då två av oss var sjuksköterskor (även undertecknad) och två läste till läkare. Jag hade dessutom en far som fick diagnosen i mitten av 90-talet.

Jag flyttade från Tomtebo. 2006 tror jag att det var, då jag gjorde ett inhopp på ett sjukhem här i Umeå, och återfann R. Den gamle mannen låg hopkrupen, stel och i det närmaste blind. Det sades att han skulle vara så pass senil att det inte var någon mening att tala med honom. ”Hej R”, sa jag. Han trevade med sin darrande hand, kramade min hand och väste fram: ”Men är det du, Kent. Spelar ni fortfarande schack?” Vi hade slutat för fyra-fem år sedan. Det blev tyvärr mer spritdrickande, än schackspelande. Vi tröttnande. Jag hjälpte R upp, bar honom som en sparv i min famn och satte honom i en fåtölj inne samlingsrummet. Jag frågade om de hade ett schackspel. När spel och pjäser var på plats, ville en kaxig ung man möta den skakande och blinda gubben. R. såg som vanligt pjäsernas placering inne i sitt huvud (han brukade under våra turneringar spela med ryggen mot oss). R viskade fram dragen. Jag flyttade pjäserna åt honom. Som vanligt gjorde han en skotsk öppning. Det tog endast ett tiotal drag för R. att vinna partiet. Gubben försökte le, men ansiktet fastna i en skev grimas. Han fick spela några partier till, innan han någon månad senare dog. Med denna anekdot vill jag ha sagt att trots att man skakar eller är stel och har fått ett stenansikte, så ska ens intellektet inte underskattas. Allra minst förmågan att spela schack med slutna ögon.

Mötet med R. och vår schackförening inspirerade mig att långt senare att skriva romanen ”Män som spelar schack” (2019).

Jag har genom livet (ofta) varit en skrattande och leende människa. I mellan åt farligt pratsam. Till det ska läggas ett rikt och medvetet kroppsspråk. Genom att använda mina minnen och min fantasi, lärde jag med tiden att omvandla mitt tänkta språk till de nedskrivna orden. Det ledde till att jag blev en hygglig och smårolig föreläsare – och som lyckats skriva sju romaner.

Nu märker jag att somliga börjat distansera sig. Jag har blivit en jobbig, svårbegriplig typ. Jag känner mig missförstådd. Precis som mitt ansikte måste tränas, så måste en människas sociala kompetens övas och övas. Ett problem som uppstod redan efter den stroke som slog till 2015, och som blivit värre med tiden, är min oförmåga att sortera intryck och vad som sägs kring ett bord. Max fyra personer är vad jag klarar, sedan släcker hjärnan ner och jag missar några minuter av samtalet. Antingen svarar jag på nåt ämne som avslutades för fem minuter sedan – eller så blixtrar det till och jag blir förbannad.”Slow thinking” är ett fenomen som förekommer hos en del Parkinsonpatienter. Ibland kan trögheten få mig att tro att jag håller att bli senil.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

I väntan på vaccinet

Vad är Parkinson?
Jo si …Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som leder till att det blir knas på signalerna inne i hjärnan och det i sin tur påverkar resten av kroppen. Orsaken till sjukdomen är att nervceller som tillverkar dopamin, helt sonika dör. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra.

Dopamin är nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem och bär det kemiska ansvaret för hur vi mår. Brist på dopamin leder inte enbart till nedstämdhet, utan även till stelhet, och skakningar i kropp och händer. Balansen blir usel och vi blir långsam i största allmänhet. Med tiden Parkinson breder ut sig och drabbar till slut det mesta i en människas liv – en process som kan variera stort i tid.

Senare i sjukdomen är det inte enbart dopaminet som försvinner, även nivåerna av andra signalämnen sjunker. Då dyker det upp andra symtom än stelhet och skakningar. Man blir trögtänkt, blir plötsligt trött, får svårare att lära sig något nytt, sömnen drabbas. Till det ska läggas att man kan råka ut för ett plötsligt blodtrycksfall, man tvingas pissa i tid och otid – och ett av de värsta och mest plågsamma symtomen: Förstoppning. Tarmarnas rörelseförmåga stannar av och det som ska ut blir till cement.

Jag sattes in på medicinering, L-dopa som omvandlas tilldopamin i hjärnan. Tar en rad andra mediciner. Totalt vid åtta tillfällen per dag. Det finns en rad metoder att tillgå när medicinerna slutar verka. Sjukdomen är ärftlig. Jag och min far åkte dit. När min far förlorade rösten och inte kunde berätta sina roliga historier och skrönor, så gav han upp. Själv står jag inför ett liknande dilemma: Är ”Älskade Ester” min sista roman och hur ska mina läsare, min publik förstå vad jag säger och menar när jag ska ut på turné?

Stötta forskningen (så att gåtan med Parkinson blir löst)

Parkinsonfonden

Hjärnfonden

Min webb: kentlundholm.com

Kända personer som hade/har Parkinson

Muhammad Ali
Johannes Paulus II
Bengt Bedrup
Orvar Bergmark
Erland Josephson
Michael J. Fox
Robin Williams
Eugene O’Neill
Suzzie Tapper
Salvador Dalí
Robert Broberg
Uje Brandelius
Billy Connolly
Ozzy Osbourne

Sårbar och modig

Av Kent Lundholm, 25 augusti 2019 kl 10:43, Bli först att kommentera

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

Ful gångstil

Av Kent Lundholm, 9 juni 2019 kl 05:43, Bli först att kommentera

Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).

Schack i Baklandet

Av Kent Lundholm, 13 februari 2019 kl 21:08, Bli först att kommentera

Då har jag gjort upp med förlaget (Ord & visor förlag) om att min kommande roman (den femte) ska släppas i augusti. Vi var inne på att släppa den redan i maj, men det är en hel del böcker som ligger i tuben och som ska födas ut under våren.

”Män som spelar schack” heter romanen som än en gång utspelar sig i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Kort om handlingen:

”Rulle Stenlund vill inte dö i en steril sjuksal, med slangar och kablar i varenda kroppsöppning. När han efter många år återvänder till Baklandet har han med sig ett mycket vackert schackspel med brädet gjort av almträ och pjäserna av rosenträ. Han hade även med sig ett par liter flytande morfin, och mängder med smärtstillande piller – och till det skulle läggas en hel del plågsamma minnen av ouppklarade kvinnoaffärer.”

Rulle inser att det är lättare sagt än gjort att dö. För att få tiden att gå så börjar han att lära sina vänner spela schack. Ett rätt så hopplöst projekt – som även visare sig medföra en hel del risker.

En burlesk historia som vänder upp och ner på begreppen.

Jag har hållit på länge med denna roman, som jag ser som den sista delen om Baklandet. Meningen var att romanen skulle ha kommit ut 2016, men då i en kortare form. Men jag stoppade den. Istället ville lägga allt krut på min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Nu är dock ”Män som spelar schack” klar att lämna till tryckeriet.

Tror aldrig jag arbetat så intensivt med en roman. Onekligen skriver jag långsammare – något jag skyller på den stroke jag drabbades av 2015. Är nöjd med romanen. Mycket.

Korrekturarbete i iskyla

Av Kent Lundholm, 24 januari 2019 kl 14:41, Bli först att kommentera

Har inte hunnit blogga på länge. I slutet av förra veckan var jag i Medlefors och var med på Hjärnkolls årliga sammandragning. Vi som var på plats var alla ambassadörer i Hjärnkoll – vilket innebär att vi alla har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa och som åker runt i länet och föreläser i ämnet.

Men den mesta av tiden slukas av slutarbetet med min kommande roman: ”Män som spelar schack.” Samtidigt som jag försökt rätta en massa småfel, så har jag hållit på att frysa ihjäl. I går visade inomhus termometern på 14 grader. Försök att sitta stilla och skriva vid så låga temperaturer. Satt med fingervantar och med tre par strumpor på fötterna, och huttrade som frusen hund.

Är dock i slutfasen på min kommande roman: ”Män som spelar schack.” Återigen utspelar sig handlingen i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Rulle Stenlund återvänder till Baklandet i hopp om att fridfullt få dö på köksgolvet. Men han kvicknar till när vännerna ber honom att lära dem spela schack. Vilket visar sig vara ett hopplöst projekt.

Lev väl go vänner!

Två män och ett schackbräde

Av Kent Lundholm, 23 april 2018 kl 13:58, Bli först att kommentera

Efter månader (år?) av uppehåll i vårt schackspelande, ska jag och Karlsson äntligen stråla samman i en batalj häruppe på Pig Hill. Vi är periodare vad gäller dessa mötet. Periodvis spelar vi flera gånger i veckan, men nu har vi blivit så jävla lata att vi inte ens orkat tänka tanken. Schack är en rolig och inspirerande sport, men kan även vara mycket tröttsam och om man åker på storstryk sprider sig förnedringens rodnad över ansiktet. Visserligen försöker man komma med några inlärda bortförklaringar, som att man inte hunnit träna tillräckligt på Dam-gambit eller att man i slutspelet räknade fel på antalet anstormande bönder. Nå väl, om en halvtimme ska jag och Karlsson spela ett eller flera partier.

Även om jag inte spelat mot Karlsson så ofta på sistone, har jaunder skrivandet av min kommande roman spelat schack dag och natt. I fantasin. Men en hel del i verkligen, eftersom jag varit tvungen att läsa på i teorin för att inte göra bort mig för eventuellt kunniga schackspelare, ja som skulle få för sig att läsa romanen om hur männen i Baklandet försöker hålla skenet upp genom att spela detta ädla spel.

För övrigt är det en bra träning i att våga fokusera på det negativa, utan att bli arg.

Schack väcker hjärnan

Av Kent Lundholm, 17 januari 2018 kl 08:39, Bli först att kommentera

Två timmars sömn. Uppe vid fyra för att fortsätta korrekturläsningen. Segt. Min hjärna har inte vaknat. Efter fem partier mot min schack-app, så börjar det röra sig inne i fettklumpen som kallas hjärna. Schack är verkligen ett spel som tvingar hjärnan att använda sig hela sin kapacitet. Det handlar om logik, minne, rumsuppfattning, matematik, mod, fantasi, strategi.

Efter min stroke för dryga två år sedan, fick jag tillgång till en massa appar/spel som skulle trimma igång min skadade hjärna. Men de funkade inte på mig. Där fattades leken, fantasin, och det fanns inga möjligheter att söka andra lösningar. Det handlade mest om att minnas hur många blå eller röda prickar som dök upp. Det är ingen slump att schack kommit att få en betydande del i min kommande roman.

För övrigt ska jag snart åka till NUS och träffa min nye läkare.

Glädjande recension

Av Kent Lundholm, 12 oktober 2016 kl 09:25, Bli först att kommentera

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

Kollektivt missnöje

Av Kent Lundholm, 5 oktober 2016 kl 08:38, Bli först att kommentera

Sovit tungt, måste ha bitit samman käkarna, gnisslat tänder. En dov huvudvärk i tinningarna. Det blir snart bättre, bara jag får tömma koppen med svart, starkt kaffe. Höjer blicken från tangentbordet och ser rakt in i en blekblå himmel. Klart, kallt väder. Hoppas denna väderlek håller i sig under morgondagen då jag och Gösta ska köra den långa vägen till Åsele – 17 mil enkel väg. En timme på scen, sex, sju timmar i bilen. En författares hårda liv.

Igår träffade jag min gode vän Karlsson på NK för att göra våra träffsäkra analyser av omvärlden och av oss själva. Jo, vi kan idka självkritik, bara den inte blir för grov och plågsam. Det var ett tag sedan vi träffats, troligtvis i början av augusti. Trodde vi. Sedan åkte schackbrädet fram. Vi spelade under tystnad två intensiva partier – som jag vann. Det måste vara flera år sedan jag lyckades besegra Karlsson två gånger i följd i detta ädla spel.

Vi lever i en minst sagt orolig värld där vissa menar att det som utspelas är det tredje världskriget. Ur myllan av kollektivt missnöje växer de främlingsfientliga, rasistiska partierna fram i Europa. I stort har dessa partier ett gemensamt: de är alla antimuslimska. Muslimerna i klump är ett hot mot den västerländska kulturen eftersom muslimerna har en ”dold agenda” som går ut på att ta herraväldet på jorden och förslava oss alla. Vi säger inte längre att de som flyr/invandrar till Europa att de är syrier, somalier, libaneser, afghaner, pakistanier – istället klumpar vi ihop dem alla till muslimer. Hur vore det om vi i Sverige tillsammans med stora skaror från Finland, Norge och Danmark en dag skulle tvingas fly till främmande land – där man ”klumpade” i hop oss efter vår religion: ”Nu kommer de kristna protestanterna från norra Europa med sin dold agenda.”

Härom dagen såg jag en dokumentär om Einstein. Under många år satt denne teoretiska fysiker på sitt arbetsrum för att finna de inre bilderna som i form av siffror kunde gestalta den allmänna relativitetsteorin; en mängd olika led av märkliga ekvationer som sedan kokades ner till E = mc2. Ljuset kröks av gravitationen i rummet. 1921 fick han Nobelpriset i fysik och blev en världsstjärna. Han var ju så mycket mer än en fysiker och blev politiskt aktiv redan under 1:a världskriget och förespråkade en snabb fred utan territoriella anspråk.Han tog avstånd från nationalismen och menade att judar och araber borde kunna leva i fred i samma land. Antisemitismen i Europa tvingade honom att emigrera till USA, där FBI hade ögonen på den egensinnige samhällsomstörtaren. 1952 blev Einstein erbjuden att bli president i den nyblivna judiska staten Israel, men tackade nej. ”Ekvationer är viktigare för mig än politik. Politik är för nuet men ekvationer är för evigt”, lär han ha svarat. Om han stannat i Tyskland, hade Hitler förmodligen skickat honom till något av utrotningslägren. I tider som dessa skulle vi behövt en Einstein.

För övrigt kan ingen bli ödmjuk utan att känna till sin egen ofullkomlighet. För att klara av det måste vi ha förmågan att känna skuld – den vi ska känna när vi handlar mot vårt samvete och vår inre moral.

Våra moraliska val

Av Kent Lundholm, 27 februari 2016 kl 11:59, Bli först att kommentera

Samtal vid köksbordet. Om köttfria dagar, om att äta mer grönt. Ur ett miljöperspektiv. Har kommit på mig själv att jag ”omedvetet” äter mer fisk, mer av grönsakssoppor – dock ännu inga inplanerade köttfria dagar. men borde väl införa det, inte minst ur ett moraliskt perspektiv. Om jag ska kunna kräva av alla trögskallar att de ska lära sig ETT nytt ord, nämligen chokladboll, så borde jag väl ställa en del moraliska miljökrav på mig själv, särskilt när jag vet att det kan göra skillnad. På samma sätt som de människor, som av en del märkliga skäl, fortsätter att såra människor genom att hårdnackat använda sig av N’******-ordet. Vi gör alla våra val och de bygger ofta på kunskap, uppkomna genom livets empiriska studier och de fakta man läst sig till. Tar man inte konsekvenserna av den lärdomen, så gör man sig helt sonika dummare än vad man är. Eller?

Borde vi äta mindre kött?

En fin dag, så snart ska vi ut och gå. Vi ska ta en sväng förbi Bobbys loppis häruppe på Pig Hill. På så sätt är vi med och återvinner skrot. Eller så flyttar vi bara skrot från ett ställe till ett annat …. Kanske hittar jag en gammal, men fullt fungerande, mortel. Då slår jag till. Jag har under årens lopp fått upp ögonen för second-handbutikerna och har fyndat en hel del. Det är lite av skattjakt att komma in i en sådan butik och sedan börja söka efter fynd. Det är ju inte helt fel att finna en nästan ny, tillsynes oanvänd, bomullsskjorta för 30 spänn. Eller en svart hatt med breda brätten för femtio kronor.

Somliga går i trasiga skor …

Det är också ett klart prisvärt alternativ för alla oss som har ont om pengar, som inte längre har råd att köpa dyra märkeskläder. Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde impulshandla, och ha råd med det, en skjorta för 1500 kronor och sedan anse mig vara värd en ny lapptopp för 20 000 kr. De tiderna är förbi – om nu inte min kommande bok blir en bestseller. Men jag tror, efter år av ”fattigdom”, att jag inte skulle slöa bort mina pengar på ”skräp”, på onödigheter. Möjligen att jag skulle resa lite mer. Möjligen – för jag har med åren blivit rysligt bekväm, snudd på lat.

Senaste numret av Vasaplan kom igår. En fin tidning, verkligen snygg – och med spännande innehåll. Har svårt att slita mig från arbetet och diskussionerna i föreningen, men inser att jag behöver den ”semester” från chefredaktörsskapet som jag sagt mig vara tvungen att ta. Särskilt då strokeläkarna menar att jag behöver mer tid för återhämtning. Men jag återvänder i september. Önskar de som tar vid all världens lycka. Tidningen gör verkligen nytta, den gör skillnad.

Skriver en hel del på min kommande roman. Den om männen som blivit kvar i Baklandet, de som blivit över och som med åren blivit rejält frustrerade. Men allt de kan göra är att spela schack.

För övrigt är jag en rätt så lycklig man. En man som är älskad och som kan älska tillbaka. Är inte det meningen med livet?