Etikett: Snö

Skoterköp i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 4

Dis framför solen. Verkar var milt därute. Efter gårdagens snöfall, insåg jag att var dumt att ens ha tänkt tanken att byta till sommardäck. Förmodligen föll snön just för att jag tänkt tanken. Väntar med bytet en vecka eller två.

Då och då dyker det upp bilder som har med pappa att göra. Ofta bilder som får mig att le. Även om han bitvis av sitt liv tycktes vara bitter, vilket gjorde honom hetsig och tvärhet. Det är ändå hans humor som lever kvar. Som när han klädde ut sig till nasare och lyckades sälja en häst till sin far. Farsgubbens EGEN häst och senare sålde sin mors vispar, grytor, knivar – till sin EGEN mor. Minns själv en händelse där jag blev vittne till hans underfundiga humor.

Diabi234

Pappa (till höger) och skotern han köpte billigt.

Det var en kall vinterdag i början av sjuttiotalet. Jag var ännu en valp på tretton år, tror jag. Motorljud. En svart skåpbil med släp kom körande i knapp styrfart nerför backen. Pappa stod nere vid garaget och tankade motorsågen. Jag rusade ner till honom för att se vad som skulle ske. Det var ju inte så vanligt att det kom främmen till Baklandet. Den storvuxne sörlänningen, som skorrade på ett märkligt sätt, sålde snöskotrar. Trots de styva tjugo minusgraderna var han klädd som till en ljummen försommardag; i kostym, vitskjorta med slips, blanka lågskor och i ett par förkorta gabardinbyxor. Försäljaren gick bredbent till släpvagnen och slet ner en röd Ockelbo med en gallerförsedd huv. ”Denna modell borde passa herr Lundholms behov.” När pappa ville veta priset, höll försäljaren upp en avvärjande hand och bad att få återkomma till detta.

”Härute i obygden borde alla ha en skoter.” Försäljaren trampade finskorna på stället och gnuggade öronsnibbarna.

”Nå för helvete, visa mig vad skotern går för,” sa pappa och spände blicken i försäljaren. Han pekade med hela armen och sa att snön ute på myren var lika hård som köksgolvet. Fast alla i Baklandet visste ju att snön som fallit den senaste veckan, hade ännu inte satt sig. Denna lössnö var som kvicksanden i djungeln. Försäljaren tittade ut på den vidsträckta, bländvita myren. Han slog ut med armarna, drog på sig ett par tunna handskar, knäppte igen kavajen och äntrade skotern.

”Se upp, jag kommer i en hastighet av 40 kilometer i timmen!”

Jag och pappa placerade oss på vägen för att få fri sikt. Försäljaren tog fart, studsade över vägen, och flög ett tjugotal meter ut på myren. Skotern och försäljaren försvann ner i ett två meter djupt hål. Omgivet av lössnö. Det kom rök ur hålet. En arm stack upp, följt av ett svagt rop på hjälp. Pappa satte på sig Tegsnässkidorna och klämde fast ett rep under armen. Pappa drog och släpade de blåfrusne försäljaren fram till vägen. Skotern bärgade pappa med hjälp av arbetarbussen.

Försäljaren satt i bilen och knep käft, med en filt kring kroppen. Han frös som en hund. Kanske förbannade han sitt öde att tvingas sälja snöskotrar till tjuriga gubbar i Västerbottens inland. Pappa tröstade försäljaren: Som sörlänning kunde han omöjligt känna till all slags snö.

”Nå, vad ska du ha för skotern?” sa pappa och log snett.

Så gick till när den första skotern kom till Baklandet: En prima Ockelbo, för halva priset, och som puttrade och gick i dryga trettio år. Även i lössnö. Däremot var det ingen som såg till försäljaren någon fler gång.

(Texten ”Skoterköp i Baklandet” har tidigare varit publicerad i Lokaltidningen den 14 mars 2018.) 

Och snön faller …

Av , , Bli först att kommentera 2

Snön faller och vi med den … Efter att ha varit billös i fyra år, hade jag glömt hur trist och enerverande det är att sopa av en översnöad bil och skrapa rutorna rena från frost och is. Trösten är att jag har en bil och kan emellanåt ta mig friheten att ratta den fram längs stadens gator och varannan helg upp till Skellefteå. Däremot har jag alltid varit lite skraj att köra bil på isigt och spårigt underlag. Får en känsla att bilen kan kasta åt vilket håll som helt – och precis när som helst. Därför kör jag ytterst försiktigt och långsamt fram på vintervägarna. Men, jag har ju kommit upp kepsåldern och börjat bli en feg liten gubbe.

bug-1962813_960_720

Jobbar en hel del med korrekturet till min kommande roman. Den absolut roligast fasen i skrivandet. Nu vet jag att jag fått till en ram, ett innehåll och att karaktärerna blivit levande. Stryker i emellanåt hela stycken, filar på dialogerna, försöker få miljöbeskrivningarna att fungera. Det är en hel del jobb kvar innan texten ska till förlaget och där ska den läsas av ett par personer till och sedan är det fler ändringar/förbättringar som måste göras.

Snart dags att fixa mat. Lena lär landa med sin lilla bil vid femsnåret; hungrig som en varg.

I morse träffade jag min nye läkare. En lättsam och lyssnande doktor. Han var bekymrad över hur multisjuk jag blivit och undrade om han skulle ta ett snack med läkarna inom somatiken. Nej, det behövs inte. Fast jag hade tänkt säga: Jaså, det var på tiden.

För övrigt är meningen med livet 42.

Omslag_Spring_Kent

Köp ”Spring Kent, spring!” för 118 kr. >>> BESTÄLL!